Nyårsdagen

Hur kunde jag tillåta mig att tro att det skulle bli annorlunda den här gången? Eller var det helt enkelt så att jag glömt att jag aldrig klarat så där många? Ligger i sängen och mår fruktansvärt dåligt, men jag kan bara skylla på mig själv. Jag vet ju för tusan att barn i flock är någon slags vandrande smittohärd, en gegga som är livsfarlig att ens komma i närheten av och där kliver jag rätt in och ger dem en chans att förgöra mig. Så ligger jag här nu med feber, halsont, rinnande näsa och värkande leder. Men det avgör saken. Om jag överlever kommer jag inte att ännu en gång riskera hälsan genom att bli förskolelärare och överlever jag inte, skall jag, som en blek vålnad, rossla mig fram på gatorna och skrämma vettet ur varenda människa under 19. I alla fall om de kommer i flock.

Nyårsafton förflöt lugnt och vi firade med att sitta inne och äta för första gången sedan översvämningen startade. Vi tog in trädgårdsmöbeln och satt i det upprensade matrummet. I över en veckas tid har vi jagat runt för att köpa ett middagsbord med sex stolar, men det går inte att uppbringa. Det närmsta vi kommit är leverans om cirka fem veckor. Det är väl en hel del människor som är på jakt efter möbler kan tänka.

På nyårsdagen skall andarna ges mat så att de blir vänligt sinnade, man tänder även rökelse och var och en får, för sig själv, önska sig något för det nya året.

Jag vet inte om de orkar andarna, i stort sett varenda thailändsk ande verkade ju utschasad redan i Oktober. Måste kännas hårt att börja om nu så här direkt utan minsta lilla chans till vila. Det är inget lättsamt och enkelt yrke att vara ande. Jag hade nog stoppat på mellansteget så att säga och blivit munk, verkar betydligt behagligare.