Efter att vi avslutat arbetet med
rengöringen åker vi till landet, cirka 20 mil nordost om Bangkok
och den plats där Nim har sina hundar (samt några vildkatter och 13
kaniner!). De är inhysta hos en ung och fattig familj, som försöker
överleva på att driva ett litet ekologiskt jordbruk. De har 10 acre
(cirka 4 hektar) land. Familjen består av ett par i 30-års åldern
och deras 9-åriga dotter. Huset består av en slipad cementplatta,
hopfogade oklädda lättbetongstenar för väggarna och direkt på
takstolarna ligger eternitskivor som tak. De flesta garage hemma har
en högre standard. På traditionellt thailändskt vis är köksdelen
placerad utanför huset, praktiskt, om det inte regnar vill säga.
Inredningen är spartansk, två stolar, en fåtölj, en bänk med en
stereo, samt en 12-tums TV. Sover gör man på madrasser direkt på
golvet. Nim lät installera en dusch med varmvatten hos dem förra
veckan, innan dess fick de koka vatten för att ta sig ett bad.
Dessutom betalar hon för att få ha djuren där och alla familjens
kostnader så länge djuren är kvar. Vi blir bjudna på middag. De
har inte mycket säger Nim, men stora hjärtan, utan en tanke på att
det faktiskt är hon som betalar. Två tidningar placeras ut på
golvet, vårt middagsbord. Därefter slår vi oss ned och äter ris,
grönsaker och lite torkat kött. Jag pratar lite med den nioåriga
dottern, hon berättar bland annat att hon börjar skolan klockan 7
på morgonen och det tar lite tid dit så hon är tvungen att gå upp
senast halv sex. Skolan håller på hela dagen, fram till klockan 17,
så vid klockan 18 är hon hemma igen. Har för mig att ungarna
hemma, eller är det föräldrarna? Gnäller över att de är tvungna
att gå till tre på eftermiddagen, alldeles för länge! Efter
middagen släpper jag ut Blacky, min favorithund. En gathund som Nim
tog hand om förra året. Jag är säker på att han inte skall ge
sig iväg. Dels är det mörkt, dels är han inte van vid att vara
ensam. Naturligtvis ger han sig iväg, försvinner ut i mörkret och
jag står där och ropar. Nim kommer och undrar vad som står på och
jag förklarar lite skamset. Hon tittar på mig och säger, ”Vi
släpper aldrig hundarna lösa och vi lämnar aldrig huset efter
mörkrets inbrott, det finns mycket ormar här. Jag kände mig
väldigt dum. Till slut dök i alla fall Blacky upp välbehållen och
strax därefter begav vi oss av till Phils hus för att sova över
där. När vi kommer till huset blir jag förvånad över att Phils
svåger är där. Han berättar att han, åkt ut hit för att titta
till stället, det står ju vanligtvis tomt. Det var nu mer än två
månader sedan han åkte hemifrån. Översvämningen hade gjort det
omöjligt för honom att återvända hem. I morgon skulle han dock ta
buss så nära han kunde och sedan försöka ta sig in och se hur det
såg ut.
På eftermiddagen hälsar jag på Bob.
Han är urtypen för den engelske kolonisatören. Han packade ner
hela sitt engelska hem i containrar och skeppade hit. Till och med
tre engelska katter, för allt skulle vara som hemma. Hans
containerlast står ouppackad i ett förrådsutrymme sedan flera år
och två av katterna har dött. Av någon anledning som jag inte
förstår, behöver han hjälp med att sätta upp tillhörigheterna.
Och de enda som han anser kan göra ett ordentligt jobb här i
Thailand, är det företag som byggde hans hus och det företaget
existerar inte längre. Bob mal på med sitt missnöje och jag låter
honom hållas, för en av hans andra stora besvikelser är att
thaiarna här ute på landet inte pratar engelska. Så han har fått
gå här och mumlat mest för sig själv i snart ett år den
stackaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar