På plats i Bangkok

Väl framme är allt som vanligt, möjligtvis lite mindre med folk (turismen har sjunkit med mer än 30 %). Nim väntar och kör mig hem. Eller så nära vi kan komma. Vi kör genom en stadsdel jag inte kan känna igen. Fylld av bråte och skräp. Slutligen stannar hon och går in i en byggnad. Jag följer efter. Vet inte vad som är svårast att stå ut med lukten av lera och hundskit utomhus eller lukten av mögel och gammal potatiskällare inomhus. Efter cirka 5 minuter går det upp för mig att vi befinner oss inte i något gammalt garage, vilket jag faktiskt trott, utan i resterna av Nims svågers läkarmottagning. Jag står mitt i det före detta laboratoriet. Försedda med vattenflaskor och diverse annat beger vi oss över sandsäckar och uppskottad lera bort mot huvudleden. Här står vattner högt, eller i vart fall cirka 80 centimeter. Folk är arga på regeringen och det är inte svårt att förstå. Regeringen har haft någon idé om att begränsa skadorna. Därför försökte man stoppa vattnet från att sprida sig från bostadsområde vidare till marknadsområde. Resultatet blev att vattnet som följt en ganska snäv nord sydlig riktning, nu började breda ut sig även i öst, västlig och fler än nödvändigt drabbades. Vadande i vatten upp till låren, tar vi oss över huvudleden och in till ”vårt” område; vattenfyllt och tillbommat. Gallergrinden öppnas lite på ”glänt”. Ingen rörelse i vattnet. Därmed troligtvis heller inga krokodiler i trädgården. Vi går in på tomten. Allt är täckt av någon grön sörja. Ser ut ungefär som algblomning. VI tar oss in i huset och oron visar sig överdriven, vad det gäller krokodiler, det enda jag kan hitta är några småfiskar simmande omkring i matrummet. I övrigt är allt demolerat, möbler har flutit omkring lite hur som och strandat lite varstans. Hur kunde jag ens tro att det skulle gå att bo här!? Hur kan någon tro att det någonsin skall kunna gå att bo här? Jag blir förtvivlad. All är helt förstört, bara att slänga. Det är också vad folk gjort, kastat ut allt som förstörts av vattnet och som legat inne och möglat. På ett sådant område där folk kastar saker står Chevrolet suven. Den verkar ha klarat sig bra. Ser ut som det bara är att köra iväg. Efter att 5 personer och en dragbil gjort fruktlösa försök i mer än en timmas tid, ger vi upp. Bilen står där den står, nedsjunken i lera och med ett hjul/bromssystem som rostat ihop fullständigt. Hur folk kan stå ut med eländet är mer än jag kan begripa, men har de å andra sidan något val? Själv känner jag mig mycket apatisk. Vi vadar tillbaka och tar oss slutligen tillbaka till bilen och ett hotell, där Nim klokt nog bokat rum. Här på hotellet lever människor på, som katastrofen 2 kilometer bort över huvudtaget inte existerade, men åtminstone för mig är den i högsta grad levande. Oroar mig dessutom över att jag trampat på en rostig spik som träng genom sulan och in i foten. Nim inser verkligen riskerna med vattnet som smittobärare, mer än vad jag insett eller skulle göra. Det vatten vi har med i flaskor är för att vi skall kunna tvätta av benen när vi tagit oss genom vattnet. Därefter blir det desinfektionsmedel och tillbaka på andra sidan upprepas proceduren.

I dag måndag har vi varit tillbaka och gjort ett nytt försök med att få väck suven. Första försöket resulterade i att bärgningsbilen körde fast, men han kunde använda suven som ”ankare” och spela sig själv upp. Andra försöket och från andra hållet lyckades dock. Stärkta av framgångarna vadade vi bort till huset och gjorde i ordning ett av sovrummen på övervåningen. Skulle nog gå att bo här om några dagar. Därefter fick det bli kvällsmat och sedan massage. ej att förglömma firande av Kungens 84-årsdag. Leve kungen, leve kungen skallas det genom gatorna. Jag får frågan om vi hyllar kungen i Sverige på samma vis och svarar att det största intresset just nu tycks vara huruvida han hade, eller inte hade en affär med en halvt galen artist för 20-talet år sedan. Jag får oförstående blickar tillbaka och rycker på axlarna och säger pon achimidon, länge leve kungen.

Om man säger att man skall tillbringa en längre period i Thailand får nog de flesta en bild av glassiga dagar i solstol på näthinnan. Den bilden stämmer dåligt med min tisdag. Med allt från spadar till högtryckstvätt ägnades tisdagen till att få rent från lera och annat så att vi kan få in saneringsarbetare före helgen. Det är deras jobb som avgör om det överhuvudtaget skall gå att bo i huset fortsättningsvis. Och så förstås min erkänt duktiga mögelnos. Det finns inte en labrador som slår den nosen. Vi har alltså lyckats rengöra uppfarten till huset och ”plattan” framför huset någorlunda. Om jag i det läget fått höra att regeringen beslutat att låta vattnet stiga i vårt område för att minska trycket på ett annat hade jag varit en av de första att stå och riva ned fördämningarna. Sådant händer ständigt, inte minst för att folk, med visst fog, anser att vad som hänt är regeringens fel, att konsekvenserna av de kraftiga monsunregnen inte insågs eller åtgärdades i tid.