I morse när jag
gick omkring i trädgården upptäckte jag ett cirka 2 meter långt
ormskinn. Det fanns inte där i går och om ormen finns kvar vet jag
inte och behöver inte få reda på heller. Ormens och min bekantskap
kan sluta precis här.
Jag vet inte varför, men jag har alltid varit
lite rädd för ormar. Troligtvis har det med deras plötsliga
närvaro att göra. Ingen orm och sedan plötsligt finns den där.
Sedan finns det ju ormar i mänsklig skepnad och dessa är inte ett
dugg bättre, tvärtom. Man tror att en människa går att lita på
och sedan plötsligt visar det sig vara någon som bara vill en ont.
Den senare sortens ormar har jag, som väl är bara träffat på i
Sverige och enbart ett fåtal exemplar, men livsfarliga är dom.
När jag gick i
grundskolan hade jag en klasskamrat, Lars. En dag i fjärde klass
berättade han för mig att han hade en svart bok där han skrev upp
alla som var elaka mot honom, hans ormar. Jag fanns inte med i boken
sa han. Om jag senare skrevs in vet jag inte, men jag har en otrevlig
känsla av att jag nog kunde gjort mig förtjänt av en plats.
Kvällen innan jag lämnade Sverige såg jag Skavlan på TV. En av
gästerna var Lin Ullmann, Bergmans dotter. Hon berättade att hon,
precis som Lars, hade en svart bok och att hennes far också haft en
(som hon sparat). Dessa svarta böcker, ett slags privata ”Hall of
Shame”, behövs dom verkligen?
Kanske är det jag
som är allt för kritisk vid mitt urval, men min bok skulle
innehålla mindre än en handfull människor och jag kommer mycket
väl ihåg varför de hamnat på listan. Dessutom är det bäst att
de liksom nattens gäst bara finns kvar som ett torrt skinn, inget
att ödsla kraft eller energi på. En påminnelse om deras eventuella
existens är mer än nog.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera