Begravning

Det var inte med lite nyfikenhet jag åkte till begravningen i kväll. Hur skulle en buddhistisk begravning vara? Kommer in på tempelområdet och visas till ett av flera ”församlingshem”. Blomsterarrangemang både utanför och inne i lokalen och längst fram, på en upphöjd plats, den vita kistan. Jag hälsar på de av de närvarande jag känner, kanske hälften av det 60-talet besökare som kommit för att bevista ceremonin. Jag sätter mig och erbjuds en tallrik soppa samt dryck i form av vatten eller iste. Längst fram verkar de närmast sörjande sitta, men jag är lite osäker, för jag känner ju dottern till den avlidne och hon sitter längst bak. Efter en stund kommer fyra munkar in och sätter sig på en upphöjning i den högra delen av lokalen. De knäböjer mot kistan. En officiant, i beigevit uniform ber, vad jag kan förstå, munkarna att påbörja välsignelsen, varefter den munk som sitter närmast kistan börjar mässa något. Församlingen för ihop händerna, som vid hälsning, och upprepar vad munken sagt. När detta pågått en stund börjar alla munkar sjunga en entonig sång. Glömde nämna att när en munk låter sin stämma höras håller han något som mest liknar en sådan där spade som pizzabagarna har för att sätta in/ta ut pizzan ur ugnen, fast munkarnas spadar är gröna. När munkarna tystnar, inträder något slags paus. Alla sitter kvar på sina platser, men pratar om de mest vardagliga ting. ”Skall vi spela golf i morgon?”, ”Här har du de 500 bath som jag är skyldig dig.” Hade det varit en svensk begravning hade jag definitivt ansett att det var alldeles för oseriöst. Efter en stund lyfter första munken fram sin pizzaspade och mässar en stund. Människorna ser ut som ”just det , det är begravning ja”, de sätter snabbt ihop händerna i hälsningstecken och böjer huvudena något. Dock är det långt ifrån alla som avbryter sina samtal. Sedan blir det en längre paus då det återigen serveras soppa till dem som vill ha. Människor pratar uppsluppet med varandra, jag ser ingen som verkar direkt ledsen eller sörjande. Efter denna paus blir det återigen sång av munkarna, varefter de får gåvor som tack. Därefter bugar munkarna mot kistan och går ut. Det hela är klart, sånär som på en sak. Med de närmsta sörjande som första grupp ställer sedan de närvarande (även jag) upp i olika konstellationer, för att fotograferas kring kistan. Själva begravningen, eller rättare sagt kremeringen sker vanligtvis dagen efter och då är enbart närmsta familjen närvarande. Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, men det här gav egentligen inga intryck alls. Det var mera som ”nu ser vi till att få det här överstökat”. Naturligtvis var det inte så, men när man inte förstod vad som sades blev det den känsla som fanns kvar när den cirka 45 minuter långa ceremonin var över.