lördag 31 december 2011

Nyårsdagen


Hur kunde jag tillåta mig att tro att det skulle bli annorlunda den här gången? Eller var det helt enkelt så att jag glömt att jag aldrig klarat så där många? Ligger i sängen och mår fruktansvärt dåligt, men jag kan bara skylla på mig själv. Jag vet ju för tusan att barn i flock är någon slags vandrande smittohärd, en gegga som är livsfarlig att ens komma i närheten av och där kliver jag rätt in och ger dem en chans att förgöra mig. Så ligger jag här nu med feber, halsont, rinnande näsa och värkande leder. Men det avgör saken. Om jag överlever kommer jag inte att ännu en gång riskera hälsan genom att bli förskolelärare och överlever jag inte, skall jag, som en blek vålnad, rossla mig fram på gatorna och skrämma vettet ur varenda människa under 19. I alla fall om de kommer i flock.

Nyårsafton förflöt lugnt och vi firade med att sitta inne och äta för första gången sedan översvämningen startade. Vi tog in trädgårdsmöbeln och satt i det upprensade matrummet. I över en veckas tid har vi jagat runt för att köpa ett middagsbord med sex stolar, men det går inte att uppbringa. Det närmsta vi kommit är leverans om cirka fem veckor. Det är väl en hel del människor som är på jakt efter möbler kan tänka.

På nyårsdagen skall andarna ges mat så att de blir vänligt sinnade, man tänder även rökelse och var och en får, för sig själv, önska sig något för det nya året.


Jag vet inte om de orkar andarna, i stort sett varenda thailändsk ande verkade ju utschasad redan i Oktober. Måste kännas hårt att börja om nu så här direkt utan minsta lilla chans till vila. Det är inget lättsamt och enkelt yrke att vara ande. Jag hade nog stoppat på mellansteget så att säga och blivit munk, verkar betydligt behagligare.  

fredag 30 december 2011

Golf och nyår


Det här är bara en kort notis avsedd för er som kastar bort, eller förgyller, hur man nu vill se det, er tillvaro med golf. Härom dagen var jag inne i centrala Bangkok, avsikten var att köpa ett nytt skaft till en av mina golfklubbor. Nim skjutsade mig till ett ställe som heter Thaniya Building. Ni har ju givetvis varit inne på någon av de större golfshopparna i Sverige, det är jag övertygad om, men det här! En byggnad, som ett varuhus, typ NK i Stockholm, men fyra våningar och bara golfbutiker! Nämn en golfpryl du saknar och den finns i ett otal olika varianter här. Försök komma på en golfpryl som du inte trodde fanns och du hittar den här i ett otal varianter (till exempel en peg som föreställer den första bemannade månlandningen. När du slår ut bollen hissas den amerikanska flaggan). I ärlighetens namn ljög jag lite, det är inte bara golfbutiker. Här fanns även en vinbutik, men det kan jag ta. Jag blev så betagen att jag glömde ta bilder, men platsen finns, jag lovar och mitt eget inköp bestod, förutom av skaftbyte, av tre par strumpor till det, i golfsammanhang, helt acceptabla priset 20 kronor. Okey, jag håller med om att det var ett tråkigt köp, men det är jag, Åke tråk i egen hög person (annat hade det förstås varit om flaggan varit svensk). 

I dag är det nyårsafton. Har fått en inbjudan till en thai/norsk familj i Pattaya. Han är redare och rik som attan sägs det, men jag har inte lust att sitta och åka hela vägen till Pattaya bara för att umgås med folk jag inte känner, speciellt inte under Thailands "svarta" trafikvecka. Dessutom fyller Nims mor år så det får väl bli lite födelsedagsfest på hemmaplan i stället för thai/norskt nyårsfirande. Men Gott Nytt År på er alla vänner, hoppas att ni alla går en alldeles särskilt bra framtid till mötes. Nyår, enligt gregorianska kalendern, torde vara den största gemensamma festligheten världen firar. Vi som firar den exakt 6 timmar före Sverige, alltså ungefär när ni börjar fundera på om snapsglaset skall stå till höger eller vänster om vinglaset kan meddela att det nya året än så länge är förvillande likt det gamla, samt att snapsglaset skall stå till vänster och straxt inomför vinglaset. Gott nytt år på er!

Skolbesök


På 1800-talet, när allmän skolgång infördes i flera länder i Europa, var England och Sverige föregångsländer och förespråkarna för skolan visste knappt några gränser för vad som var möjligt bara folket fick utbildning. Till exempel nämndes det att tvååringar borde kunna lära sig att räkna ut hur mycket de betalat i ränta efter 7 månader på en totalskuld av 355 kronor med en avbetalning av 6 kronor per månad och en räntesats på 5,4 %. 
 Riktigt så stora krav har man inte i Thailand tack och lov, men barnen som går i förskola får börja lära engelska när de är tre år, under förutsättning att det är en ”bilingual school” förstås och de flesta privata skolor är det eftersom det anses viktigt för barnens framtid att de är tvåspråkiga. För en plats på en privatskola betalar för övrigt föräldrarna mer än 100 000 bath per termin. Det blir därmed näst intill omöjligt för en  vanlig arbetarfamilj att ha sina barn i privatskola.

Den klass jag besökte i dag hade 24 elever, fyraåringar. Lärarna var fyra till antalet, tre unga thailändska kvinnor och en engelsman, David, som var i min ålder ungefär. David berättade för mig att han egentligen var ingenjör, men hade hållit på med utbildning på förskolor sedan han kom till Thailand för cirka 10 år sedan. De tre kvinnliga lärarnas roll var för mig lite oklar, eller i vart fall var jag väldigt tveksam över vad två av dem tillförde undervisningen. Den ena gjorde ingenting och den andra putsade fönster. Den tredje däremot hjälpte till med att förklara Davids lektion på thailändska när barnen inte förstod och att få barnen att lyssna när de tappade koncentrationen. 


Lektionen inleddes med att barnen fick lyssna på en, tydligen i anglosaxiska länder, välkänd barnvisa. Jag skriver tydligen välkänd, för jag hörde den första gången i 2 ½ män, där sjöng Charlie Harper ”I like bobbies, I like bobbies ..” här på skolan verkade man dock hålla sig till originalet. Visan började med ”I like juice, I like juice, I like juice” därefter stannades bandet och barnen räckte upp handen och den som svarade fick tala om vad som gillades i sången, på engelska förstås. Därefter fick barnet gå upp och peka på rätt bild, den med juice-glaset och säga ”I like juice”. Samtliga barn hade en sida ur en målarbok och uppgiften fortsatte nu med att samtliga, i rutan bredvid juiceglaset skulle rita ”One big circel, three hair, two eyes, two ears, one nose and one big smile”. Så här fortsatte det med ytterligare fem bilder, bröd, godisklubba och allt vad det var. Sedan kom nästa uppgift, ”the juice is orange juice, paint it yellow. Paint the bread brown, paint the lollipop in any color”. När allt var klart fick barnen visa upp sina sidor, få dem signerade för att ta hem och visa upp för föräldrarna, som förstås kunde fråga om saker på engelska under förutsättning att de själva kunde språket vill säga. 

Lektionen var slut och jag gick och pratade med den läraransvariga kvinnan, för övrigt dotter till mannen som ”headhuntade” mig. Vi kom överens om att jag skulle fundera över nyårshelgen och sedan höra av mig. Jag skall väl erkänna att jag är skeptisk till mitt eget tålamod och engelska uttal (vore ju för bedrövligt att bli ihågkommen som den som lärde en hel generation Bangkokbor att prata engelska med småländsk brytning) samt tveksam till om jag för tillfället vill binda upp mig fyra timmar per dag, fem dagar i veckan, för fickpengar. Dessutom har jag min egen kurs för golfpron att tänka på. Men sen var det det här med genvägen till att lära mig thailändska. Får fundera vidare.

onsdag 28 december 2011

Ny karriär?!


Härom dagen tog jag en promenad med den av Nims hundar jag gillar mest, Nung, eller Blacky, som jag kallar honom. Han är en street dog och hade från början fem syskon. Tre av dem dog och de andra tre bor hos Nim. De föddes för knappt ett och ett halvt år sedan bakom några buskar utanför Nims trädgård. Där fann hon dem och tog hand om dem då tiken övergav dem. Blacky's syskon, Spotty och She (mina namn på dem) är vit- och brun-fläckiga, medan Blacky är mestadels svart, med lite brunt och bröst och mage vit.
Jag tog som sagt en promenad med Blacky härom dagen, försöker lära honom att gå i koppel och det går förvånansvärt bra. När vi kommit ett par hundra meter kom vi till ett bygge, jag stannade och tittade lite. En man kom fram och hälsade och vi pratade lite. Han undrade bland annat var jag kom ifrån och jag berättade. I dag tog jag en promenad till samma plats, denna gång utan Blacky. Mannen från förra gången stod där och vinkade till mig. Jag gick fram och vi pratade om bygget. Det visade sig vara tillbyggnad av skolan som ligger alldeles intill. Du är inte intresserad av att jobba åt oss några timmar per dag frågade mannen och fortsatte jag och min familj äger skolan och vi har länge sökt efter någon som kan lära våra förskolebarn lite engelska. Tja, varför inte tänkte jag, barnen kan lära mig lite thailändska och jag kan lära dem lite engelska. Vi gick runt och tittade på skolan och i morgon skall jag tillbaka och träffa en av lärarna och klassen det hela gäller. Lönen är ganska blygsam, men som sagt jag ser det mera som ett utmärkt sätt att lära mig lite thailändska. Morgondagen skall bli riktigt spännande. Att jag skulle bli förskolelärare har väl aldrig föresvävat mig, men varför inte?

måndag 26 december 2011

Annandag jul


Annandag jul inleds med att bankmannen som skulle ordna med mitt bankkonto knackar på klockan 07.30 för att överlämna noteringshäfte samt bankomatkort. Allt är ordnat och mina tvivel tycks komma på skam. Firade det hela med att ägna förmiddagen åt stubb-brytning i trädgården. Vid lunchtid bar det av i taxi till närmsta golfbana och lunch med Sam, ambassadören. Efter lunch gick vi en runda. En ganska trevlig bana som inte hade så där vädigt många vattenhinder. Banan var i bra skick, men det märktes att den varit vattendränkt, imponerande att de lyckats få den i spelbart skick på knappt en månad. Efter golfen skjutsade Sam mig hem. Han körde ganska aggresivt och kryssade sig fram med ständiga filbyten. Plötsligt small det till på min sida, det var backspegeln som slog i backspegeln på en bil vi passerade. Sam fortsatte glatt, samtidigt som han sa, ” de är gjorda för sådant vet du, fjädrande”. Om dem andre föraren tog det hela lika lakoniskt vet jag inte. Kanske han bara ansåg att har man en liten Honda skall man enbart vara tacksam om en stor Merceders kommer och puffar till en. Mest förvånande med hela resan var nog ändå att jag lyckades både förklara vägen och hitta hem.

Till middag blev det massaman, en typisk thairätt med curry, kanel, kardemumma, kyckling (eller kött), potatis, lök, cocosmjölk, fiskolja, och tamarinder. Till detta åts det ris. Jag introducerade även syltade trattkantareller som jag tagit med från Sverige. En given succe, thailändsk och svensk mattradition passar perfekt tillsammans.  

lördag 24 december 2011

Julafton


I dag, julafton, skall jag på middag på Milano. Samma utmärkta italienska restaurang som jag för snart ett år sedan firade in nyår på. För dagens besök behövdes det inhandlas ett par ljusa långbyxor. Jag provade och provade, men kunde i slutändan inte bestämma mig. Två av byxparen, ett par Calvin Clein och ett par Puntan passade perfekt båda två. Vilka skulle jag ta, desperat försökte jag hitta något som gjorde valet lättare, men icke. Det var då den lede plötsligt flög i mig och sa, ”men det är ju julafton. Du har inte köpt någon julklapp och du lär inte få någon, så varför inte ta bägge paren byxor? Och så blev det. Jag gick hem med två par nyinköpta långbyxor för 25 kronor paret och tänk, det kändes inte alls som jag förköpt mig. Hoppas ni får en trevlig julafton, jag är säker på att jag får det, stämning a'la Lady & Lufsen är i stort sett utlovad (fortsättning följer efter besöket på Milano).

Jaha, så var den julafton avklarad. Maten god naturligtvis, inget annat var heller väntat. Sällskapet trevligt likaså. Det var bara en sak det var fel på, musiken! Milano som brukar ha en behaglig softjazz i bakgrunden. Hade, dagen till ära, engagerat något slags band, två killar och två tjejer. Tjejerna stod för sången och den var något så bedrövlig att inte ens en tondöv mor kan ha tyckt att det lät vackert. En katt som får svansen klämd i dörren är rena välljudet i jämförelse.

Ni som varit med på bloggen tidigare, kanske kommer ihåg att ägarna till Milano har en dotter, Tessy, som försöker att kvala in på amerikanska golftouren. Hur som, Tessy är hemma över jul och med sig har hon sin amerikanska pro Glen Kirk. På julafton bestämde vi att han skall försöka sig på en ordentlig utmaning. Att få ordning på mitt spel. Den 28 december startar vi. Nu skall vi se vad han gå för pron, detta att få mig att spela, om inte bra så åtminstone hyfsat, är verkligen en uppgift som skiljer agnarna från vetet.

fredag 23 december 2011

Gissa ljudet


Så här i juletider brukar det ju ges lite extra tid för spel och lekar. Här kommer mitt lilla anspråkslösa bidrag, ”Gissa ljudet”. Det är bara att klicka på start, lyssna och gissa. Den som gissar rätt får vinst, ära och vördnad från sina motspelare och från mig en anmälan om fusk.



Och rätt svar är ….. Det ljud som uppkommer när man med fingerspetsarna ”pickar” på en thailändsk madrass! Något hårdare som dessutom är avsett att ligga på torde vara svårt att uppbringa. Frågar du mig är det bara en fråga om höjd som skiljer golv från madrass, hårdheten är densamma. Dessa madrasser är helt solida, alltså inget att förvara pengarna i, om man nu skulle ha det behovet. Nu har jag inte det, för i dag öppnade jag ett konto i en thailändsk bank. Alla som varit i Thailand en längre tid vet hur irriterande det är med ATM-automater, där varje uttag kostar, dels till den svenska banken, dels till det thailändska bankväseendet och sedan en begränsning i uttag till 20 000 bath. Därför mitt beslut att öppna bankkonto med thailändsk bank och thailändskt bankkort.   
                                                                           
Jag vet inte om det är typiskt thailändskt eller typiskt för min ”värdfamilj”, men inget kan gå till på vanligt (= svenskt) vis tycks det. Redan för flera veckor sedan nämnde jag att jag ville öppna ett konto i slutet av månaden och i går fick jag beskedet att nu var det dags. Så idag ringdes det ett telefonsamtal varvid det meddelades att bankmannen som söktes var ledig. Nu var det i och för sig inga problem, bara vi ordnade två kopior på passet så kom sökte, ledige, banktjänsteman och hämtade pappren under dagen och kontonummer, bankkort etcetera kommer att skickas med posten om några dagar. Så medan jag låg på ovan nämnda madrass och fick massage var bankmannen här och fixade vad som behövde ordnas. Behöver jag nämna att jag är väldigt skeptisk?









torsdag 22 december 2011

Civilisationens ljud

En totalt meningslös film tagen från Landmark, serveringen utanför byggnaden där bland annat svenska ambassaden i Bangkok finns. Jag tänkte att nu så här dagen före julafton när ni sätter er framför datorn för att koppla av, kunde ni slå på högtalarna, sätta volymen på normal och lyssna på civilisationen. Filmen är en minut, klarar ni hela? Tyvärr har jag ingen decibelmätare, men jag är helt säker på att det här vida överskrider vad som tillåts på en arbetsplats i Sverige. Så kör filmen en minut om du orkar, lyssna sedan efter ljuden omkring dig hemma och du kommer att inse att julefrid råder.
Ha en riktigt trevlig dag och en riktigt riktigt God Jul. Och skulle du vilja ha lite annorlunda julhälsning föreslår jag att du kollar in pannrummet.rec och Ostkakeblues på
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=G5ZylIvZIT8



onsdag 21 december 2011

Turisternas Bangkok


Som er hängivne rapportör över livet i Bangkok har jag nu begivit mig in till centrum för ett dygn. Det här är så långt från mitt lugna liv man kan komma. Det här är turisternas Bangkok. Området är Sukhumvit och här ligger bland annat Sveriges ambassad. Jag bor på hotellet Boss suites på södra sidan Sukhuvit road, ett lugnt och relativt nybyggt hotell som kan rekommenderas. Ett rum kostar 350 kr för en natt. Jag börjar vistelsen med en lunch tillsammans med Thailands före detta Sverigeambassadör Sam för att sedan ge mig ut på strövtåg i grannskapet. Gatorna här på södra sidan kantas av barer, pubar, och allehanda affärer för turister. Folklivet präglas av europeiska män 50+ och Thailändska kvinnor 20?. Jag slår mig ner på en bar beställer en öl och studerar omgivningen.

  

Det dröjer inte länge förrän en ung kvinna kommer fram. Hälsningsfrasen är inte det sedvanliga Savadee ka, i stället säger hon ”Hello handsome, do you want some company?”. Jag tackar nej och fortsätter att titta på gatulivet samtidigt som jag smuttar på min öl. För mig är det eftermiddag, men för de flesta här är det morgon eller tidig förmiddag, nu skall de jaga för kvällens och nattens begivenheter. För männen har kvinnorna två attraktionsområden, det ena cirka 20 centimeter under hakan, det andra ungefär lika långt nedanför midjan. För kvinnorna har männen ett attraktionsområde, plånboken. Förutom män och kvinnor finns ”mellantinget” ladyboys. Ser man en påfallande lång smärt vacker kvinna som är extra utstuderat klädd kan man vara säker, här har man en ladyboy. Dessa har dock inte dykt upp ännu, liksom nattfjärilarna väntar de till skymningen. De kringvandrande försäljarna av allt från erotiska bilder till Buddhastatyer är närgångna likaså de två duvor som bestämt sig för att jordnötterna jag serverats tillsammans med ölen är fågelmat. Jag dricker upp min öl och något trött på allt larm bestämmer jag mig för att gå tillbaka till hotellet för att vila och göra mig redo för en kvällsrapport.


Sukhumvit är inte alls i samma klass som Phattayas Walker Street eller ens Bangkoks Red District, Här finns inte, i vart fall inte så påtagligt, stripp- eller sexklubbar, men fullt av barer, pubar och biljardhallar samt gatustånd och kringvandrande försäljare. Ett Skänninge marknad i mastodontformat. På kvällen vandrar jag ut igen och tar mig över till norra sidan av Sukhumvit road. Här är barerna utbytta mot restauranger, men gatustånden desamma. Först kommer de indiska kvarteren, därefter de arabiska. Jag återvänder till de lite stökigare, men trevligare thaikvarteren på södra sidan. Slår mig ner på samma pub som tidigare, beställer en öl och studerar återigen folklivet. Det har inte förändrats nämnvärt, möjligtvis något fler tiggare. En gammal barfota man med kryckor, en plastpåse om ena foten samt en tiggarskål i högra handen och en bäckenskål i den andra får mig att undra. På rymmen från ålderdomshemmet? Jag beställer ytterligare en öl och bestämmer mig sedan för att jag sett nog av turisternas Bangkok. Klockan 22 befinner jag mig åter på hotellet och intar sängläge.

Slutligen en liten reflektion över hotellattribut. Jag har stött på det tidigare, men bara i Thailand och även om det finns en gardin att dra för så har jag svårt att förstå vitsen med fönstervägg mellan badrum/toalett och rum.




tisdag 20 december 2011

Där det finns hjärterum ...


Vilken är den värsta trafikföreteelse en annan trafikant kan utsätta dig för om vi undantar sådant som skadar person eller fordon? Jag tror inte någon av er har svarat det jag nu tänker skriva, men att ni håller med. Dubbelparkering! Kan man tänka sig något värre än att någon ställer sig så att man själv inte kommer iväg. En tidstjuv som borde släpas efter kofångaren och utsättas för offentlighetens spe och prygel. Inte så i Thailand. Här dubbelparkerar man så det står härliga till och ingen bryr sig, men så kan man också dubbelparkeringens gyllene små regler, få och enkla.
  1. Lämna bilen med växeln i neutralläge.
  2. Dra inte åt handbromsen.
  3. Tillse att hjulen pekar rakt framåt.

    Sedan blir det ju världens enklaste sak för den man parkerat framför att knuffa bilen framåt eller bakåt så att de kan passera. Enda möjliga nackdelen är att den som dubbelparkerat kanske inte hittar sin bil där den ställdes, för det kan ju bli många som flyttar den, men ett 50 tal meter hit eller dit, vad gör väl det, alla fick ju en plats.

    Tyvärr är det väl så med mycket här i världen. Vi tror att vi vet bäst och irriterar oss på dem som gör annorlunda utan att tänka på att de kanske har andra preferenser och handlar helt i linje med dem.


söndag 18 december 2011

Kommentarer

Har fått några mail från personer som haft lust att kommentera, men inte lyckats. Kanske är det olika beroende av vilken webbläsare man använder, men det skall bara vara att klicka där det står (siffra) kommentarer, sedan skriva och därefter klicka på publicera. Om man vill förhandsgranska innan publicering går det också bra. Gitte och/eller Lasse kanske kan verifiera eller skriva en kommentar om hur man går till väga. De har ju bevisligen lyckats.

Hit, men inte längre.


I morse när jag gick omkring i trädgården upptäckte jag ett cirka 2 meter långt ormskinn. Det fanns inte där i går och om ormen finns kvar vet jag inte och behöver inte få reda på heller. Ormens och min bekantskap kan sluta precis här. 


Jag vet inte varför, men jag har alltid varit lite rädd för ormar. Troligtvis har det med deras plötsliga närvaro att göra. Ingen orm och sedan plötsligt finns den där. Sedan finns det ju ormar i mänsklig skepnad och dessa är inte ett dugg bättre, tvärtom. Man tror att en människa går att lita på och sedan plötsligt visar det sig vara någon som bara vill en ont. Den senare sortens ormar har jag, som väl är bara träffat på i Sverige och enbart ett fåtal exemplar, men livsfarliga är dom.

När jag gick i grundskolan hade jag en klasskamrat, Lars. En dag i fjärde klass berättade han för mig att han hade en svart bok där han skrev upp alla som var elaka mot honom, hans ormar. Jag fanns inte med i boken sa han. Om jag senare skrevs in vet jag inte, men jag har en otrevlig känsla av att jag nog kunde gjort mig förtjänt av en plats. Kvällen innan jag lämnade Sverige såg jag Skavlan på TV. En av gästerna var Lin Ullmann, Bergmans dotter. Hon berättade att hon, precis som Lars, hade en svart bok och att hennes far också haft en (som hon sparat). Dessa svarta böcker, ett slags privata ”Hall of Shame”, behövs dom verkligen?
Kanske är det jag som är allt för kritisk vid mitt urval, men min bok skulle innehålla mindre än en handfull människor och jag kommer mycket väl ihåg varför de hamnat på listan. Dessutom är det bäst att de liksom nattens gäst bara finns kvar som ett torrt skinn, inget att ödsla kraft eller energi på. En påminnelse om deras eventuella existens är mer än nog.

Begravning


Det var inte med lite nyfikenhet jag åkte till begravningen i kväll. Hur skulle en buddhistisk begravning vara? Kommer in på tempelområdet och visas till ett av flera ”församlingshem”. Blomsterarrangemang både utanför och inne i lokalen och längst fram, på en upphöjd plats, den vita kistan. Jag hälsar på de av de närvarande jag känner, kanske hälften av det 60-talet besökare som kommit för att bevista ceremonin. Jag sätter mig och erbjuds en tallrik soppa samt dryck i form av vatten eller iste. Längst fram verkar de närmast sörjande sitta, men jag är lite osäker, för jag känner ju dottern till den avlidne och hon sitter längst bak. Efter en stund kommer fyra munkar in och sätter sig på en upphöjning i den högra delen av lokalen. De knäböjer mot kistan. En officiant, i beigevit uniform ber, vad jag kan förstå, munkarna att påbörja välsignelsen, varefter den munk som sitter närmast kistan börjar mässa något. Församlingen för ihop händerna, som vid hälsning, och upprepar vad munken sagt. När detta pågått en stund börjar alla munkar sjunga en entonig sång. Glömde nämna att när en munk låter sin stämma höras håller han något som mest liknar en sådan där spade som pizzabagarna har för att sätta in/ta ut pizzan ur ugnen, fast munkarnas spadar är gröna. När munkarna tystnar, inträder något slags paus. Alla sitter kvar på sina platser, men pratar om de mest vardagliga ting. ”Skall vi spela golf i morgon?”, ”Här har du de 500 bath som jag är skyldig dig.” Hade det varit en svensk begravning hade jag definitivt ansett att det var alldeles för oseriöst. Efter en stund lyfter första munken fram sin pizzaspade och mässar en stund. Människorna ser ut som ”just det , det är begravning ja”, de sätter snabbt ihop händerna i hälsningstecken och böjer huvudena något. Dock är det långt ifrån alla som avbryter sina samtal. Sedan blir det en längre paus då det återigen serveras soppa till dem som vill ha. Människor pratar uppsluppet med varandra, jag ser ingen som verkar direkt ledsen eller sörjande. Efter denna paus blir det återigen sång av munkarna, varefter de får gåvor som tack. Därefter bugar munkarna mot kistan och går ut. Det hela är klart, sånär som på en sak. Med de närmsta sörjande som första grupp ställer sedan de närvarande (även jag) upp i olika konstellationer, för att fotograferas kring kistan. Själva begravningen, eller rättare sagt kremeringen sker vanligtvis dagen efter och då är enbart närmsta familjen närvarande. Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, men det här gav egentligen inga intryck alls. Det var mera som ”nu ser vi till att få det här överstökat”. Naturligtvis var det inte så, men när man inte förstod vad som sades blev det den känsla som fanns kvar när den cirka 45 minuter långa ceremonin var över.

lördag 17 december 2011

Inte nu, men senare


ma·ña·na är spanska och betyder ungefär senare, någon gång i en obestämd framtid. Ordet må vara spanskt, men många gånger får jag känslan av att den som uppfann ordet var på resa i Thailand när tanken väcktes. Det är mycket som är ma·ña·na här. Själv lider jag av egenskapen att det som påbörjats skall avslutas innan det får läggas åt sidan, något som till exempel de som åkt bil en längre sträcka med mig har sett som negativt. Denna min egenskap kan vara något oförenlig med ma·ña·na, kanske borde lära mig lite av den thailändska livsstilen. Det är ju trots allt så att de flesta av oss när vi ser på Thailand tycker att det är ett trevligt land och mycket trevligt folk, men allt byggs ju upp av alla dessa små egenheter och tittar vi på de enskilda delarna är det kanske några, som det thailändska ma·ña·na, som vi inte gillar, men utan delarna ingen helhet. Det är bara att köpa hela konceptet eller avstå allt. För att återgå till det här med uppfinningar, om man nu kan kalla ett ord för en uppfinning, så finns det mera. Punken till exempel hävdas ju ha sitt ursprung i England och kanske det stämmer vad det gäller musiken, men frisyren har definitivt thailändskt ursprung.
                                                                     
                                                                                              
Och när vi ändå pratar om frisyrer kan jag berätta att jag var och klippte mig i dag. I Norrköping gick jag till en av de billigare frisörerna och kan nu konstatera att jag kan gå och klippa mig här en gång i månaden under 3 års tid innan jag är uppe i samma kostnad som vad en klippning kostar i Sverige. Sådant värmer ett småländskt hjärta.



 

onsdag 14 december 2011

Att skaffa mobiltelefon


Nu skulle jag egentligen bara ha ett så kallat simkort för att kunna använda min telefon, men i alla fall. Inom vissa områden, antagligen de flesta, har de betydligt fler anställda i Thailand än vad vi svenskar är vana vid. Om det är ett utslag av servicekänsla eller att man anser att det är bättre att många jobbar till lite lägre lön än att vissa skall behöva gå arbetslösa vet jag inte. Hur som, nu var det det här med min mobiltelefon. För det här finns det i princip tre olika typer av affärer som kan behöva besökas, 1. Telefonförsäljare 2. Teleoperatör 3. Specialbutik för allt annat som rör telefonen. I mitt fall var jag lite osäker på om min telefon var läst till en viss operatör, så jag fick börja på trean. Den var olåst, så det var bara att gå till tvåan. Hos Tvåan kommer en person, A, och frågar vad jag önskar, jag förklarar och vi kommer överens. Han vänder sig till B som skriver in något på en dator och sedan vänder sig till C som tar fram ett litet paket, ropar något till B och sedan ger paketet till D som skriver något och sedan ger paketet till A som frågar mig om jag önskar något mer.
Jag säger, nej tack varvid A vänder sig till D och jag får reda på vad jag skall betala samt att jag inom två timmar kommer att få två sms därefter är det bara att använda telefonen. Lätt som en plätt om det bara fungerat, vilket det naturligtvis inte gjorde. Så efter tre timmar återvände vi för att konstatera att de hade stängt. Tillbaka dagen efter till affärstyp 2 och förklarar varefter en ny A sätter en ny B i arbete. Efter 20 minuter hänvisas vi till en affärstyp 4 som har hand om service. De förklarar efter en stund att HTC (min telefon) inte har 3G därför fungerar inte telefonen. Jag måste köpa en ny. Stopp säger jag, i Sverige fungerar telefonen alldeles utmärkt både på 3 och 4G! I Sverige ja, säger servicepersonen, men nu är vi i Thailand. Det hela slutar på något konstigt sätt trots allt med att min telefon fungerar både för telefoni, sms och dataöverföring och med 3G. Kultur och teknik är lika förunderligt båda två, för oss som begriper intet. Och för den som undrar är det inte ett dugg bättre i Sverige. Har haft samma bekymmer med Telia, två gånger och bägge gångerna tog det mer än en månad att få vad som borde vara rutinarbete fixat.

Vandrande pinne


Förra året vid den här tiden gnällde jag något över min vikt. Problemet kvarstår, så det är inte mig rubriken avser. Det är inte så väldigt många år sedan som jag såg mitt livs första och fram till härom dagen enda vandrande pinne. Det var något barn som hade den som ”keldjur”. Den var väl ungefär 2 centimeter lång och verkade inte mycket för världen. Annat var det med den jag stötte på för någon dag sedan. Den var cirka 15 centimeter lång och hade attityd. Om man petade till den lite, intog den genast en ställning som vem som helst kunde uttyda. Vad är det frågan om, sade den, skall du ha stryk? Jag tackade bestämt nej, samtidigt som jag kunde konstatera att något problem med midjemåttet hade den inte. Så det får väl bli vandring för min del också då. Vi kanske dessutom alla borde ta efter pinnen lite, visa mera attityd. Inte så att vi skall gå och brösta upp oss och hota allt och alla med stryk, men att mera våga stå för vem vi är och vad vi tycker.


Saneringen fortsätter


Fredag och dags att återvända till Bangkok, om så bara för ett par dagar. Saneringsarbetarna skall in. Det är, till min stora besvikelse, två små thailändska kvinnor. Vilken hjälp tänker jag, vad kan de åstadkomma! Några timmar senare har de burit ut allt löst möblemang och sorterat i högar, Slänghögen, kanske-går-att-använda-vissa-delar-högen och slutligen bra-att-ha-högen. Vi har förklarat att vi inte är intresserade av något som åker ut, så samtliga högar är deras, att göra vad de vill med, bara det försvinner från granskapet. Ute på vägarna som i vart fall i kvarteret, nu är torra, åker ”högtalar-pickuper” och ropar ut sitt budskap ”Vi köper begagnat och vattenskadat möblemang, bra betalt och vi tar hand om allt omgående”. Kommersen är i full gång. Kan tänka mig att det är de som under några månader nu livnärt sig på att sälja vadarbyxor som har sadlat om till en ny marknad. Förutom att bära ut möblemanget har de två kvinnorna torkat upp allt vatten, rengjort, plockat bort samtliga golvlister samt desinficerat allt som går att desinficera. Nämnde jag att de tömt alla skåp också? I morgon kommer två karlar, för att hjälpa till. De skall mäta hur mycket ny träpanel som behövs efter att kvinnorna rivit loss och burit bort de väggpaneler som är fuktskadade (alla, enligt mig), men karlarna kommer som sagt och mäter hur mycket som går åt. Mäta, det är karlgöra det. Kanhända att de rent av beställer den också, om de hinner vill säga, det är ju mycket som skall mätas nu för tiden.

tisdag 13 december 2011

En tripp till landet


Efter att vi avslutat arbetet med rengöringen åker vi till landet, cirka 20 mil nordost om Bangkok och den plats där Nim har sina hundar (samt några vildkatter och 13 kaniner!). De är inhysta hos en ung och fattig familj, som försöker överleva på att driva ett litet ekologiskt jordbruk. De har 10 acre (cirka 4 hektar) land. Familjen består av ett par i 30-års åldern och deras 9-åriga dotter. Huset består av en slipad cementplatta, hopfogade oklädda lättbetongstenar för väggarna och direkt på takstolarna ligger eternitskivor som tak. De flesta garage hemma har en högre standard. På traditionellt thailändskt vis är köksdelen placerad utanför huset, praktiskt, om det inte regnar vill säga. Inredningen är spartansk, två stolar, en fåtölj, en bänk med en stereo, samt en 12-tums TV. Sover gör man på madrasser direkt på golvet. Nim lät installera en dusch med varmvatten hos dem förra veckan, innan dess fick de koka vatten för att ta sig ett bad. Dessutom betalar hon för att få ha djuren där och alla familjens kostnader så länge djuren är kvar. Vi blir bjudna på middag. De har inte mycket säger Nim, men stora hjärtan, utan en tanke på att det faktiskt är hon som betalar. Två tidningar placeras ut på golvet, vårt middagsbord. Därefter slår vi oss ned och äter ris, grönsaker och lite torkat kött. Jag pratar lite med den nioåriga dottern, hon berättar bland annat att hon börjar skolan klockan 7 på morgonen och det tar lite tid dit så hon är tvungen att gå upp senast halv sex. Skolan håller på hela dagen, fram till klockan 17, så vid klockan 18 är hon hemma igen. Har för mig att ungarna hemma, eller är det föräldrarna? Gnäller över att de är tvungna att gå till tre på eftermiddagen, alldeles för länge! Efter middagen släpper jag ut Blacky, min favorithund. En gathund som Nim tog hand om förra året. Jag är säker på att han inte skall ge sig iväg. Dels är det mörkt, dels är han inte van vid att vara ensam. Naturligtvis ger han sig iväg, försvinner ut i mörkret och jag står där och ropar. Nim kommer och undrar vad som står på och jag förklarar lite skamset. Hon tittar på mig och säger, ”Vi släpper aldrig hundarna lösa och vi lämnar aldrig huset efter mörkrets inbrott, det finns mycket ormar här. Jag kände mig väldigt dum. Till slut dök i alla fall Blacky upp välbehållen och strax därefter begav vi oss av till Phils hus för att sova över där. När vi kommer till huset blir jag förvånad över att Phils svåger är där. Han berättar att han, åkt ut hit för att titta till stället, det står ju vanligtvis tomt. Det var nu mer än två månader sedan han åkte hemifrån. Översvämningen hade gjort det omöjligt för honom att återvända hem. I morgon skulle han dock ta buss så nära han kunde och sedan försöka ta sig in och se hur det såg ut.

På eftermiddagen hälsar jag på Bob. Han är urtypen för den engelske kolonisatören. Han packade ner hela sitt engelska hem i containrar och skeppade hit. Till och med tre engelska katter, för allt skulle vara som hemma. Hans containerlast står ouppackad i ett förrådsutrymme sedan flera år och två av katterna har dött. Av någon anledning som jag inte förstår, behöver han hjälp med att sätta upp tillhörigheterna. Och de enda som han anser kan göra ett ordentligt jobb här i Thailand, är det företag som byggde hans hus och det företaget existerar inte längre. Bob mal på med sitt missnöje och jag låter honom hållas, för en av hans andra stora besvikelser är att thaiarna här ute på landet inte pratar engelska. Så han har fått gå här och mumlat mest för sig själv i snart ett år den stackaren.

söndag 11 december 2011

På plats i Bangkok


Väl framme är allt som vanligt, möjligtvis lite mindre med folk (turismen har sjunkit med mer än 30 %). Nim väntar och kör mig hem. Eller så nära vi kan komma. Vi kör genom en stadsdel jag inte kan känna igen. Fylld av bråte och skräp. Slutligen stannar hon och går in i en byggnad. Jag följer efter. Vet inte vad som är svårast att stå ut med lukten av lera och hundskit utomhus eller lukten av mögel och gammal potatiskällare inomhus. Efter cirka 5 minuter går det upp för mig att vi befinner oss inte i något gammalt garage, vilket jag faktiskt trott, utan i resterna av Nims svågers läkarmottagning. Jag står mitt i det före detta laboratoriet. Försedda med vattenflaskor och diverse annat beger vi oss över sandsäckar och uppskottad lera bort mot huvudleden. Här står vattner högt, eller i vart fall cirka 80 centimeter. Folk är arga på regeringen och det är inte svårt att förstå. Regeringen har haft någon idé om att begränsa skadorna. Därför försökte man stoppa vattnet från att sprida sig från bostadsområde vidare till marknadsområde. Resultatet blev att vattnet som följt en ganska snäv nord sydlig riktning, nu började breda ut sig även i öst, västlig och fler än nödvändigt drabbades. Vadande i vatten upp till låren, tar vi oss över huvudleden och in till ”vårt” område; vattenfyllt och tillbommat. Gallergrinden öppnas lite på ”glänt”. Ingen rörelse i vattnet. Därmed troligtvis heller inga krokodiler i trädgården. Vi går in på tomten. Allt är täckt av någon grön sörja. Ser ut ungefär som algblomning. VI tar oss in i huset och oron visar sig överdriven, vad det gäller krokodiler, det enda jag kan hitta är några småfiskar simmande omkring i matrummet. I övrigt är allt demolerat, möbler har flutit omkring lite hur som och strandat lite varstans. Hur kunde jag ens tro att det skulle gå att bo här!? Hur kan någon tro att det någonsin skall kunna gå att bo här? Jag blir förtvivlad. All är helt förstört, bara att slänga. Det är också vad folk gjort, kastat ut allt som förstörts av vattnet och som legat inne och möglat. På ett sådant område där folk kastar saker står Chevrolet suven. Den verkar ha klarat sig bra. Ser ut som det bara är att köra iväg. Efter att 5 personer och en dragbil gjort fruktlösa försök i mer än en timmas tid, ger vi upp. Bilen står där den står, nedsjunken i lera och med ett hjul/bromssystem som rostat ihop fullständigt. Hur folk kan stå ut med eländet är mer än jag kan begripa, men har de å andra sidan något val? Själv känner jag mig mycket apatisk. Vi vadar tillbaka och tar oss slutligen tillbaka till bilen och ett hotell, där Nim klokt nog bokat rum. Här på hotellet lever människor på, som katastrofen 2 kilometer bort över huvudtaget inte existerade, men åtminstone för mig är den i högsta grad levande. Oroar mig dessutom över att jag trampat på en rostig spik som träng genom sulan och in i foten. Nim inser verkligen riskerna med vattnet som smittobärare, mer än vad jag insett eller skulle göra. Det vatten vi har med i flaskor är för att vi skall kunna tvätta av benen när vi tagit oss genom vattnet. Därefter blir det desinfektionsmedel och tillbaka på andra sidan upprepas proceduren.

I dag måndag har vi varit tillbaka och gjort ett nytt försök med att få väck suven. Första försöket resulterade i att bärgningsbilen körde fast, men han kunde använda suven som ”ankare” och spela sig själv upp. Andra försöket och från andra hållet lyckades dock. Stärkta av framgångarna vadade vi bort till huset och gjorde i ordning ett av sovrummen på övervåningen. Skulle nog gå att bo här om några dagar. Därefter fick det bli kvällsmat och sedan massage. ej att förglömma firande av Kungens 84-årsdag. Leve kungen, leve kungen skallas det genom gatorna. Jag får frågan om vi hyllar kungen i Sverige på samma vis och svarar att det största intresset just nu tycks vara huruvida han hade, eller inte hade en affär med en halvt galen artist för 20-talet år sedan. Jag får oförstående blickar tillbaka och rycker på axlarna och säger pon achimidon, länge leve kungen.
Om man säger att man skall tillbringa en längre period i Thailand får nog de flesta en bild av glassiga dagar i solstol på näthinnan. Den bilden stämmer dåligt med min tisdag. Med allt från spadar till högtryckstvätt ägnades tisdagen till att få rent från lera och annat så att vi kan få in saneringsarbetare före helgen. Det är deras jobb som avgör om det överhuvudtaget skall gå att bo i huset fortsättningsvis. Och så förstås min erkänt duktiga mögelnos. Det finns inte en labrador som slår den nosen. Vi har alltså lyckats rengöra uppfarten till huset och ”plattan” framför huset någorlunda. Om jag i det läget fått höra att regeringen beslutat att låta vattnet stiga i vårt område för att minska trycket på ett annat hade jag varit en av de första att stå och riva ned fördämningarna. Sådant händer ständigt, inte minst för att folk, med visst fog, anser att vad som hänt är regeringens fel, att konsekvenserna av de kraftiga monsunregnen inte insågs eller åtgärdades i tid.


Resan till Bangkok


Man kan inte lita på järnvägen. Ta till exempel nu när jag skulle åka till Bangkok. Resan påbörjades i lördags (3 december) med tåg från Norrköping till Arlanda. Tåget skulle avgå 11.43 och vad händer. Jo, det följer tidtabellen! Trodde man väl aldrig. Resultatet blir att jag håller på att missa avfärden. Nåja, jag hade nästan två minuter till godo, men ändå. Nu blir det att sitta på tåget ungefär två timmar, sedan en och en halv timma på Arlanda. Därefter bär det av till Berlin för ytterligare en timmas väntan. Sedan är det inte mycket mer än 10 timmars sovande förrän man landar i Bangkok. Så var planen, men naturligtvis går det inte helt rakt fram. Det första och faktiskt egentligen enda lilla missödet sker vid incheckningen. Jag har Nims stora resväska och har packat ner massor av saker som hon sagt behövs.. Väskan och innehållet har jag vägt på badrumsvågen så det skall inte vara några problem. Därför blir jag lite förvånad över 7 kilos övervikt. Till slut hittar jag en förklaring. Efterhand som jag packat har väskan, på grund av sin tyngd sjunkit längre ner på vågen, tills slutligen väskans hjul tar i marken. Jag kunde antagligen ha fortsatt att packa hela dagen utan att det påverkat väskans vikt på vågen nämnvärt.

onsdag 30 november 2011

Ett ord kan betyda så mycket


Prolog

Av olika anledningar, som vi inte behöver gå i på här, har jag fått möjligheten att tillbringa ett år i Bangkok. Valet var inte svårt, jag bestämde mig genast för att sälja lägenheten och begära visum för ett år.
Nu blir det ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Det första som hände var att Thailand råkade ut för de värsta översvämningarna i mannaminne. ”Mitt” område drabbades tidigt, cirka en månad innan svensk media började rapportera om översvämningarna i Bangkok stod det 1, 7 meter vatten inomhus i de norra förstäderna! Det kan vara svårt att ta till sig när man på nyheterna hör att det är översvämningar i Thailand. Vad innebär det egentligen? Om vi tittar på vad som hänt så har cirka två tredjedelar av landet drabbats. Thailand och Sverige är nästan lika stora till ytan. Så tänk dig att vi lägger alla delar av Sverige under vatten, från yttersta sydspetsen av Skåne till ett hundratal mil norr om Östersund. Alla av er skulle ha mer än en meter vatten i köket! Nationalekonomiskt sett är tsunamin som drabbade Thailand 2007 en flugskit i jämförelse. Nu, i början av december har vattennivån inomhus sjunkit till straxt över vaderna, om man skyddat sitt hus och till knähöjd utomhus (gäller Bangkoks norra förorter). Det här gav mig givetvis än större anledning att resa, även om jag inte är en bra hantverkare så behövde mina vänner hjälp. Jag beräknade att vattnet skulle ha sjunkit undan till början av december och bokade ett flyg till den tredje december, Samtidigt skickade jag in en ansökan om visa för ett års vistelse i Thailand.

Lägenheten lämnade jag till försäljning och vad händer? Sverige, eller i vart fall Norrköping råkar ut för sin värsta bostadsförsäljningskris sedan fastighetsbubblan 1998, det blir helt enkelt omöjligt att sälja en lägenhet utan att förlora minst 100 000 svenska kronor. Jag inser att jag måste hitta en annan väg. Blocket visar sig vara lösningen på mitt problem. En vecka innan planerad avresa hittar jag ett företag, Psykiatrika, som söker en lägenhet att hyra i Norrköping. Jag ringer och kommer i kontakt med en mycket trevlig person, Johnny, Vi gör en ”deal” och företaget hyr min lägenhet för åtminstone fyra månader.

Men fortfarande inget visa. Det jag ansökt om är ett så kallat OA-visa. De kan ges till ansökande personer som är över 50 år och kan verifiera att de har minst 180 000 bath på bankkonto eller som pensionsinkomst. Jag hade ingetdera, men jag har en lön från Sjöfartsverket som är mer än det dubbla. När Sjöfartsverket och jag gick skilda vägar begärde jag ett intyg, skrivet på engelska, att de betalade min nuvarande lön under ytterligare 13 månader och att jag fick den oavsett var jag befann mig eller vad jag gjorde. Inga problem svarade man. Vi skickar det senast i början av nästa vecka. Inget kom dock och jag skrev och påminde. Resultat, intet. Efter ytterligare påstötningar och efter att ha väntat i mer än två veckor, skrev jag själv en engelsk text och skickade som ett förslag till Sjöfartsverket, Jag fick svar i stort sett omgående ” Vi tar din text rakt av, skickar det till dig i morgon”. Och det kom! Jag samlade ihop de behövliga dokumenten, 9 x 3 A4-sidor plus tre foto och skickade till ”agenten” Visum direkt (att jämföras med de 24 A4 som krävs av en thaiare som vill komma till Sverige för en månad).

Några dagar senare ringde agenten och sa att ambassaden krävde en kopia av ett bankkonto med minst 180 000 bath. Jag förklarade att jag inte hade det, men att det fanns ett intyg att jag fick lön på mer än det dubbla, det borde räcka ansåg jag. En vecka senare ringde agenten igen, ”de ger dig inget visum”, var beskedet. De kräver ett bankkontobevis på minst 180 000 bath. Jag ringde ambassaden och de verifierade. Förvisso kunde mitt intyg från Sjöfartsverket vara Ok, problemet var bara att där stod att jag hade en månatlig ”salary”, det vill säga lön och OA-visa var avsett för pensionärer och dom har ingen lön.

Nu gällde det att hitta en snabb och bekväm lösning, jag tänkte febrilt. Thailändare är ju trots allt vänliga och pragmatiska även om de är paragrafryttare av Guds nåde. Salary, sade jag, betyder förvisso lön, men det skulle ju lika gärna kunna översättas till ersättning, eller hur. Jo, svarade tjänstemannen efter en stunds funderande. Och ersättning är ju just vad pensionärer har, så vad är skillnaden, fortsatte jag. Du har rätt svarade han och tre dagar senare (tre dagar före avresa) fick jag tillbaka mitt pass med visumstämpel för ett år!

Den här gången har jag bokat resa med Air Berlin. Nim blev, som före detta flygvärdinna, galen. Vad var det för något lågprisalternativ jag valt, jag borde veta bättre. Men de skall ju vara Tysklands näst största flygbolag så jag ser inte riktigt problemet. Vi får se vem som har rätt.

På onsdagseftermiddagen ringde gamla vännen Tomas. Jag skulle bara önska trevlig resa sa han. Tack svarade jag, men jag reser inte förrän på måndag. Sa du inte att du skulle resa den tredje? Det är nu på lördag! Och visst hade han rätt. Det hade varit snopet att upptäcka det på måndagen. Med enkel biljett och ett års visum blir den här resan lite annorlunda än de tidigare. Jag vet inte hur länge jag stannar, men före sommaren räknar jag inte med att komma tillbaka.

Vad det gäller bloggen så räknar jag med att uppdatera den minst en gång per vecka.

tisdag 18 januari 2011

Slutord

Så är det dags att ta farväl kära läsare, bloggen stängs ner 25 Januari, 2011. Jag vill tacka för att du följt mig på min resa och hoppas att du haft lite glädje av att delta. Jag hoppas att du förstår att det Thailand jag beskriver är det land jag möter och både jag och mina vänner här är fullt medvetna om att det finns orättvisor av olika slag. Ingen av oss vill att det skall vara så, men ingen av oss tror heller att det finns en enkel lösning eller att det skulle bli bättre om man inte turistade i Thailand. Tvärtom är det vår övertygelse att många människor skulle få det mycket sämre om turismen minskade eller försvann. Låt oss i stället alla arbeta för att den typ av turism eller annan verksamhet, som går ut på att utnyttja andra människor oavsett land, försvinner.

Jag skall avsluta bloggen med att berätta lite om dig kära läsare. Du representerar just nu ett av de dryga 700 besök bloggen haft. Troligtvis befinner du dig i Sverige. Något över 600 besök kommer därifrån, men du kan även representera något av de 70-tal besöken från Thailand. Mindre chans är det att just du är ett av de 10-tal besöken från USA eller ett av de handfulla besöken från Malaysia. Nederländerna representeras med ett besök så även om det är liten chans att det är just du så finns dock denne besökare där ute någonstans. Nästan säkert är det att du sitter framför en pc, 72 % gör och att du har Windows som operativsystem, 92 % har det. Din webbläsare är troligtvis Explorer, eller kanske Chrome. Och om du inte sitter framför datorn är det troligast att du surfar med din Iphone. Hur det nu än ligger till hoppas jag att vi, du och jag, snart kan träffas i verkligheten igen. Det skall bli riktigt skoj. Tills dess, sköt om dig och må gott.
/pälle

Hemresa

Sista dagen! I natt bär det av hem. Tiden har gått alldeles för fort och jag känner mig inte alls beredd att åka tillbaka. Sex veckor kan verkligen rusa i väg. Dock, det är tisdag så det blir en sista golfrunda för den här resan. Mua Ake Vista, lillasyster till Mua Ake, blir den sista golfbanan för den här gången. Banan är lite kortare än normalt, par 70 i stället för par 72, vilket gör att banan går lite fortare och inte är så välbesökt. Den är dock liksom Bangkok Golf och Pinehurst försedd med belysning. Det blir en trevlig runda tillsammans med Phil och Nim. Phil förlorar och får därmed stå för lunchen. Efter lunchen åker jag och hämtar mina nya skor. Har låtit göra mig ett par. Jag fick själv bestämma modell, vilket innebär att de är väldigt traditionella och själv välja ut skinnet för dem. Därefter ritades mina fötter av och två höjd samt breddmått togs och sedan var det bara att vänta tre dagar på att de skulle bli färdiga. Jag blev väldigt nöjd med dem och betalade glatt de tvåhundra (!) kronor det kostade. Nu är det snart dags för massage och sedan är det bara tre timmar tills det är dags att åka till flygplatsen. Landar i Frankfurt tidigt i morgon och får vänta där ett par timmar innan nästa plan tar mig till Arlanda. Sedan blir det tåg till Norrköping.

Det känns som sagt tråkigt att åka hem, men nästa resa hit är redan inplanerad. Den blir i Juli då det är stor ljusfestival i Isan. En av de begivenheter man inte bör missa om man åker till Thailand.

måndag 17 januari 2011

Bonanza - Bangkok

Återresan från Bonanza till Bangkok utnyttjas till diverse oinplanerade och impulsiva studiebesök. Det första blev hos en mjölkbonde. Familjen har 30 mjölkkor. Någon egentlig ladugård finns inte, men en cementplatta för utfodring och en speciell avdelning för mjölkning. Det finns även plåttak som skydd under de värsta regnen . Något förvånad konstaterar jag att korna får hö och ett slags ensilage. men bondfrun förklarar att betet i hagen inte räcker till. Mjölkproduktion har inte pågått mer än några decennier i Thailand och det var just i de här trakterna det hela startade.



Nästa stopp blir hos en person som odlar druvor. Det här är Thailands vindistrikt nummer ett, men den odlare vi stannat till hos odlar druvor för att ätas, inte drickas. Jag förvånas över att odlaren pratar så bra engelska. tills han förklarar att han växte upp i Bangkok och att han i tjugoårsåldern flyttade till Los Angels, USA, men att han efter 16 år bestämde sig för att flytta hem till Thailand igen. Han köpte sig marken och förberedde den för vindruvsodling. Första skörden räknade han med att bärga nu i mars. Vi välkommnades på skördefest, men i vart fall jag var tvungen att tacka nej.



Nästa stopp blev en Italiensk medeltidsby! Silom Village, som den kallas, är ett litet Italien i miniatyr, uppbyggt av några konstnärer och entrepenörer som slog sig samman och skapade denna lilla oas och turistfälla mitt ute i skogen.



Detta är som sagt Thailands vindistrikt och många gårdar och områden har Italieninspirerade namn. Vårt fjärde och sista stopp blir dock på en stor vingård, Grand Monte som är inspirerad av Frankrike. Här blir det också lunch. Ur högtalarna svävar, på franskt vis, inte dundrar på thailändskt, Chason d’Amour följd av Amour le bleu. Passar på att prova ett av gårdens Syrah-viner, men tycker att det är lite väl ungt och fruktigt, saknar kropp och karaktär. Efter detta besöket blir det raka spåret tillbaka till Bangkok.



söndag 16 januari 2011

A tribute to the pick up

En hyllning till vad som måste vara Thailands populäraste bilmodell, Pickupen. Få bilar är så praktiska och användbara, kan nyttjas till allt från nöjesåkning till allehanda varutransporter. Jag tror att en del även är inredda, fast det behövs ju egentligen inte.

Bensin är, jämfört med i Sverige, mycket dyr. Något vi kanske borde reflektera lite över när vi gnäller över att bensinpriset snart är uppe i 14 kronor. Om vi jämför med pengavärdet borde bensinen i Thailand kosta ungefär 3, 50/liter i svenska kronor, men den kostar närmre 10 kronor/liter! Eller omvänt, om vi i Sverige hade thailändska priser på bensinen skulle den kosta runt 30 kronor litern!

lördag 15 januari 2011

En dag på Bonanza Golf Club

Golf på Bonanza Golf Course, http://www.hotels2thailand.com/khao-yai-golf/bonanza-golf-country-club.asp Förutom golfbanan finns här hotell, en äventyrspark, med klättring, ridning och gud vet allt. Det är ett otroligt stort område och dessutom väldigt vackert. Banan är kuperad och rolig att spela. Området ligger alldeles intill nationalparken Khao Yai och är ett av Bangkokbornas andningshål. En del åker hit för en dags avkoppling, andra köper lägenhet eller tomt inne i äventyrparken eller utmed golfbanan. priset för billigaste lägenheten (2 rum och kök) är cirka 600 000 svenska kronor. Om greenfee-avgift ingår är oklart.

Människans nycker är konstiga. På en av de första bilderna kan ni se mig och min caddie för dagen. Vi blekfeta nordbor har ju inget emot lite solbränna så jag går klädd i kortärmat och shorts, medan hon bär yllevantar för att slippa bli solbränd.



Möte med Bob

Efter golfen beger vi oss till en sjö några kilometer från Phil och Soopas nybyggda hus (cirka 30 minuters bilresa från golfbanan). Här möter Bob och Booi samt släktingar upp och även Soopa. Bob och Boo är deras närmsta grannar och anledningen till att de själva valde att bygga här.



Efter vår picknick åker vi hem till Bob och Bo för en kopp te. Damerna sätter sig i köket medan vi tre europeer sätter oss i "Bobs" rum och löser världsproblem. När Bob flyttade hit, sålde han allt han hade i England utom möblemanget från vardagsrummet. Det lät han frakta hit och möblerade ett rum som han kunde känna sig engelsk i. Natten tillbringas i Phils och Soopas alldeles nybyggda hus.
















Efter vår lilla picknick

En dag på golfbanan

Golf på Bonanza Golf Course, http://www.hotels2thailand.com/khao-yai-golf/bonanza-golf-country-club.asp Förutom golfbanan finns här en äventyrspark, med klättring, ridning och gud vet allt. Det är ett otroligt stort område och dessutom väldigt vackert. Banan är kuperad och rolig att spela. Området ligger alldeles intill nationalparken Khao Yai och är ett av Bangkokbornas andningshål. En del åker hit för en dags avkoppling, andra köper lägenhet eller tomt inne i äventyrparken eller utmed golfbanan. priset för billigaste lägenheten (2 rum och kök) är cirka 600 000 svenska kronor. Om greenfee-avgift ingår är oklart.

Människans nycker är konstiga. På bilden kan ni se mig och min caddie för dagen. Vi blekfeta nordbor har ju inget emot lite solbränna så jag går klädd i kortärmat och shorts, medan hon till och med bär yllevantar för att slippa bli solbränd.

Och hur gick det då i golfen. Ja, Phil kom trea. Sedan var det Nim och jag. Jag låter en bild av min boll och en bild av Nim tala, så får du dra slutsatsen själv.

















onsdag 12 januari 2011

Golf och födelsedagsfest

Har inte nämnt golfen på ett tag nu. Kunde ju inte spela i går eftersom jag var tvungen att ta mig till immigration office för att få Visa-stämpel i mitt tillfällig pass. Kontoret ligger i en enorm byggnad som uppfördes på order av Taksim, förre regeringschefen. Hans tanke var att samla alla myndigheter på ett och samma ställe. Byggnaden är som sagt var enorm och där finns minst två innergårdar, var och en stor som en ordinär fotbollsplan. Hur som, jag fick, utan större svårighet, min stämpel och golfen flyttades till i dag onsdag. Var och spelade på Don Mueang Golf Club,  http://asiatours.net/golf/thailand/courses/bkk_muang-ake.html     En rolig och trevlig bana med mycket vatten och många bunkers, absolut en favorit. Lasse och jag var och spelade här förra våren. Förutom den konstgjorda varelsen på bilden, finns det minst en, livslevande, dock något mindre, som simmar omkring utanför restaurangen (kommer du ihåg den?). 


Normalt är golfdagarna för min del tisdagar och fredagar, men den här veckan blir det onsdag och torsdag. I morgon är det inte Bangkok som gäller, i stället skall jag, Nim och Phil åka och spela på en bana som ligger bland bergen cirka 2,5 timmars bilresa bort. Det blir spel om pengar, Nim mot Phil och mig. Undrar hur mycket vi kommer att förlora.


I kväll bjöd Satang in mig på födelsedagskalas. Hon och jag träffas i stort sett varje morgon och har ett litet samtal. Satang bor granne och älskar att prata engelska samt att dansa. I dag fyller hon sju år.




måndag 10 januari 2011

Visa-run

För ett antal år sedan införde Thailand strängare VISA-kontroller, detta som ett försök att minska den illegala arbetsinvandringen från framför allt Burma. För oss som åker till Thailand på turistvisa innebär det att vi direkt vid ankomst får ett Visa på 30-dagar (gäller svenska medborgare). Om vi sedan vill förlänga detta kan vi göra det genom att lämna landet och sedan komma tillbaka. Man får då maximalt ytterliggare 30 dagar, men oftast mindre. Totalkt kan man på ett turistvisum maqximalt få 90 dagar uner 6 månader. Dessa resor in-och ut ur landet för att få en ny godkänd vistelse kallas för “Visa-run”. Jag gjorde ett Visa-run denna resa. Åkte allra länngst noorut i Thailand och passerade gränsen till Burma och sedan direkt tillbaka. Det hela kostar ungefär 100 kronor (Visaavgift för inresa till Burma) och tar cirka 5 minuter. Själva gränspassagen vill säga. Det gäller ju att ta sig till gränen först så totalt tog det mig tre dagar. Det hela slutade med en riktig västgötaklimax för när jag kom hem var mitt pass spårlöst försvunnet! Det hade hela tiden legat på mittkonsolen i bilen, men som sagt väl hemkommen var det borta. Det var bara att åka till polisstation och anmäla det som bortkommet och sedan dagen efter bege mig till svenska ambassaden och begära ett nytt, provisoriskt pass. Det känns onekligen som man slösat bort ett par dagar. Fast det är klart, jag har haft några upplevelser och i något byråkratiskt arkiv som jag skall försöka hitta i eftermiddag finns det registrerat att jag anlände från Burma den 8 januari. 


Gyllene Triangeln

Någon gång under sent 60-tal hörde jag för första gången talas om Gyllene Triangeln, opiumodlingens tillika smugglingens näste nummer ett. Det var i en bok och området beskrevs som mörkt, ogenomträngligt, hett, ogästvänligt, fuktigt, kort sagt, helvetet på jorden. Tyvärr kommer jag inte ihåg författarens namn, annars kunde jag upplyst honom om att området, kanske beroende av klimatförändringar, inte är speciellt varmt längre, samt att helvetet numera innehåller både ett tempel och två casinon. Templet finns på thailändska sidan och ett casino finns på Laos och ett på Burmas sida gränsen. Floden Kong, en del av Mekong, som utgör gränsen mellan de tre länderna flyter dock lugnt vidare mot Kina, såsom den alltid gjort. 


Opium varken odlas eller smugglas här längre, i vart fall inte i en omfattning som gör det mödan värt att åtgärda. De fattiga bönderna är lika fattiga som förut, medan några förslagna affärsmän som sagt byggt casinon för spelsugna Thailändare. Burmeserna och Laoterna är alldeles för fattiga för att ha råd att spela här.

Mat är mat eller ...?

Norra Thailand är typisk jordbruksbygd, ris- och sockerrörsfälten avlöser varandra. Ju mera norrut man kommer desto mer övergår landskapet till att bli ett bergigt skogsområde, regnskog. En stor näring här uppe är hundexport till Kina. Det är inte bruks- eller sällskapshundar som exporteras, nej det är hundar avsedda till föda. Själva äter inte thailändarna hundkött. Vad skall man göra det för när det finns sådana delikatesser som stekta grässhoppor, honungsmarinerade larver och ej att förglömma, grillad råtta. Det som anses som delikatesser här i norr, rynkas på näsan åt längre söderut, likväl som i Sverige.

 


Vi reagerar lätt på andras konstiga matvanor, men varför skulle det vara värre att äta hund eller råtta än till exempel kyckling eller älg? Grönsaker anses helt okej att äta, men inte kött, nåja fisk kan accepteras och ägg! Det är väl konstigt. Själv använder jag gärna grädde vid matlagning, något som köksguden förbjöd någon gång på 80-talet. 

torsdag 6 januari 2011

Folkmusik


Här har jag satt ihop ett litet bildspel, men det är inte bilderna jag vill framhålla, utan musiken. Den är komponerad av den omåttligt populära folkmusikern Jarram. Han dog för 5 - 6 år sedan, men är väldigt populär. Folkmusiken från nordöstra Thailand och framförd på dialekten Isan är den mest populära. En som blivit riktigt känd på att sjunga musik härifrån är faktiskt svensk och heter Jonas.

Trafiken i Thailand

Den thailändska trafiken är värd ett eget kapitel. Den styrs, naturligtvis, av lagar och regler som över allt annars, men här finns ett viktigt tillägg, den thailändska pragmatismen. Detta har till följd att i stort sett allt är tillåtet eller i vart fall accepterat så länge inga olyckor sker. Det finns, vad jag sett,enbart en lag eller regel som följs till 100-procent. Inga tvåhjulingar på elevatored highway. Jag misstänker att den bestämmelsen åtföljs enbart för att kassavakterna inte släpper in dem. Annars ser man det mesta. Grundregeln är att det råder vänstertrafik. Jag skriver grundregel för alla typer av tvåhjulingar bryter ständigt mot denna bestämmelse. Bilar och andra typer av fyrhjulingar bryter mot den ju mindre trafikerad vägen är. En normal landsväg till exempel innebär att alla typer av fordon bryter mot denna bestämmelse. Omkörning sker i huvudsak i ytterfil, om det inte av någon anledning anses enklare att köra om i innerfil eller genom att snedda över något parti där ingen väg finns. Innerfilen är i huvudsak till för långsamtgående fordon, men om man kan hålla en högre hastighet genom att kryssa sig fram så varför inte. Fordon inne i en rondell har oftast företräde gentemot de utanför. Detta är dock inte absolut givet. Förare och passagerare skall använda säkerhetsbälte. I vart fall i framsätet. Det är fullt tillåtet att sitta på flak, hänga utanför fordon och så vidare. Motorcyklister skall bära hjälm, i vart fall föraren och på huvudleder och fram till klockan 18. Antalet passagerare (hit räknas människor, djur och paket) på motorcykel bestäms i huvudsak av förarens balansförmåga. Men, på något sätt fungerar det och kanske just beroende av denna pragmatiska syn på trafikregler. Med fungerar menar jag då att trafiken på något mirakulöst sätt flyter på trots alla trafikanter, olyckor hör dock till vardagen. Den inte alltför attraktiva 1:a platsen vad det gäller trafikolyckor, innehas av staden Pattaya. År 2007 omkom där 2,7 personer per dygn i trafikolyckor. Till stor del beroende av det stora antalet turister. Turister, billig sprit och lätt tillgänglig motorcykeluthyrning är ingen bra kombination. Men givetvis är det också många thailändare inblandade i trafikolyckor. Dock bör man som “fallang” vara medveten om att ifall en olycka sker är man genast huvudmisstänkt för att ha förorsakat den. Allt följande en enkel devis, om inte thailändarna själva begriper sig på trafiksystemet hur skulle då en fallang kunna göra det.


 villaområden används gatorna till allt möjligt. Detta beroende på att tomterna, normalt är mycket små och utrymme för vad det vara må, finns helt enkelt inte. Därför blir gatorna till exempel lekplats, parkeringsplats, upplag för diverse byggnadsmaterial och plats för tvättställningen. Det hela kräver en god grannsämja, för visst vore det enkelt att bli irriterad på barnen som sparkar boll runt och mot den nytvättade bilen eller på grannens hundar som försöker och ibland lyckas slita ner tvätten och drar iväg med den runt hela kvarteret. Men sådan är inte thailändaren, vad tjänar det till att bli arg, det innebär ju bara att tappa ansiktet, så thaiaren ler urskuldande och rycker på axlarna som för att säga sånt händer och för övrigt barn och djur, vem kan vara arg på dem!

söndag 2 januari 2011

Sunday Market

Alla som någon gång kommer till Bangkok borde ge sig själv upplevelsen av att besöka Sunday market. Jag var i dag där för tredje eller kanske fjärde gången och varje gång blir jag lika förstummad. Här finns i stort sett allt. Jag har förvisso inte sett vare sig spark eller långfärdsskridskor ännu, men om det inte finns där någon stans så finns det absolut någon som kan fixa fram det på två till tre dagar. Sunday market, tror jag, består av två delar. En inomhusdel, som är öppen sju dagar i veckan och en utomhusdel som enbart är öppen på lördagar och söndagar. Det hela kan närmast beskrivas som just en stor marknad, men de marknader vi har i Sverige, verkar rent löjliga i jämförelse. Om man på Sunday market ser något man tror man vill ha skall man köpa det för tre minuter efter att man lämnat den aktuella “affären” är man totalt borta och hittar inte tillbaka igen. Det är med andra ord ett myller av trånga “gator”, butiker, varor och folk. Det finns ett slags grundsystem i kaoset som innebär att flertalet konstbutiker ligger på ett ställe, djurbutiker på ett ställe och så vidare, men man kan aldrig vara helt säker. I dag skulle vi till en alldeles speciell butik som vi visste var den fanns. Vi hittade till en butik som vi visste låg på parallellgatan, tappade bort oss och sedan tog det oss tre timmar att lokalisera butiken. Trots att jag varit här flera gånger nu och sett de mest besynnerliga saker, liksom vädigt bra saker så har jag ännu inte handlat något, men det blir säkert av någon gång, bara chocken lägger sig.


lördag 1 januari 2011

Nyårsdagen

Även om Thailand är buddhistiskt och därför använder sig av den buddhistiska kalendern emmelanåt så är man i grund och botten pragmatiker och använder sig av samma tideräkning som i väst. För de flesta thailändare är det därmed i dag första dagen på det nya året och därför skall man offra vid andehuset på tomten, samt helst bege sig till templet. Vi for till ett tempel någon kilometer bort, där man matar fiskar, en sorts malar som lever här och inte får fiskas. 

Dessutom kan man köpa diverse vattenlevande varelser och släppa dem fria i floden. Tanken är att de skall bli så glada av att återfå sin frihet, så de simmar iväg med sin välgörares bekymmer och elände också. Vi inhandlade några snäckor, ett par små ålar och sex feta grodor som släpptes i floden. Grodorna verkade, i ärlighetens namn, inte speciellt förtjusta av att bli släppta i vattnet. Vid templet fanns också en damm full av sköldpaddor som kunde matas med gurka, vilket de åt med stor förtjusning. Slutligen skrev vi våra namn och födelsedata på ett stycke bladguld som sedan lades i en av socklarna till vad som skall bli en ny Buddhafigur. Så nu finns man där, inmurad med sin nyårsönskan. Hemma var det väl, backhoppning och Wienervals som vanligt antar jag.