Skolbesök

På 1800-talet, när allmän skolgång infördes i flera länder i Europa, var England och Sverige föregångsländer och förespråkarna för skolan visste knappt några gränser för vad som var möjligt bara folket fick utbildning. Till exempel nämndes det att tvååringar borde kunna lära sig att räkna ut hur mycket de betalat i ränta efter 7 månader på en totalskuld av 355 kronor med en avbetalning av 6 kronor per månad och en räntesats på 5,4 %. 

 Riktigt så stora krav har man inte i Thailand tack och lov, men barnen som går i förskola får börja lära engelska när de är tre år, under förutsättning att det är en ”bilingual school” förstås och de flesta privata skolor är det eftersom det anses viktigt för barnens framtid att de är tvåspråkiga. För en plats på en privatskola betalar för övrigt föräldrarna mer än 100 000 bath per termin. Det blir därmed näst intill omöjligt för en  vanlig arbetarfamilj att ha sina barn i privatskola.

Den klass jag besökte i dag hade 24 elever, fyraåringar. Lärarna var fyra till antalet, tre unga thailändska kvinnor och en engelsman, David, som var i min ålder ungefär. David berättade för mig att han egentligen var ingenjör, men hade hållit på med utbildning på förskolor sedan han kom till Thailand för cirka 10 år sedan. De tre kvinnliga lärarnas roll var för mig lite oklar, eller i vart fall var jag väldigt tveksam över vad två av dem tillförde undervisningen. Den ena gjorde ingenting och den andra putsade fönster. Den tredje däremot hjälpte till med att förklara Davids lektion på thailändska när barnen inte förstod och att få barnen att lyssna när de tappade koncentrationen. 

Lektionen inleddes med att barnen fick lyssna på en, tydligen i anglosaxiska länder, välkänd barnvisa. Jag skriver tydligen välkänd, för jag hörde den första gången i 2 ½ män, där sjöng Charlie Harper ”I like bobbies, I like bobbies ..” här på skolan verkade man dock hålla sig till originalet. Visan började med ”I like juice, I like juice, I like juice” därefter stannades bandet och barnen räckte upp handen och den som svarade fick tala om vad som gillades i sången, på engelska förstås. Därefter fick barnet gå upp och peka på rätt bild, den med juice-glaset och säga ”I like juice”. Samtliga barn hade en sida ur en målarbok och uppgiften fortsatte nu med att samtliga, i rutan bredvid juiceglaset skulle rita ”One big circel, three hair, two eyes, two ears, one nose and one big smile”. Så här fortsatte det med ytterligare fem bilder, bröd, godisklubba och allt vad det var. Sedan kom nästa uppgift, ”the juice is orange juice, paint it yellow. Paint the bread brown, paint the lollipop in any color”. När allt var klart fick barnen visa upp sina sidor, få dem signerade för att ta hem och visa upp för föräldrarna, som förstås kunde fråga om saker på engelska under förutsättning att de själva kunde språket vill säga. 

Lektionen var slut och jag gick och pratade med den läraransvariga kvinnan, för övrigt dotter till mannen som ”headhuntade” mig. Vi kom överens om att jag skulle fundera över nyårshelgen och sedan höra av mig. Jag skall väl erkänna att jag är skeptisk till mitt eget tålamod och engelska uttal (vore ju för bedrövligt att bli ihågkommen som den som lärde en hel generation Bangkokbor att prata engelska med småländsk brytning) samt tveksam till om jag för tillfället vill binda upp mig fyra timmar per dag, fem dagar i veckan, för fickpengar. Dessutom har jag min egen kurs för golfpron att tänka på. Men sen var det det här med genvägen till att lära mig thailändska. Får fundera vidare.