Nyårsdagen

Hur kunde jag tillåta mig att tro att det skulle bli annorlunda den här gången? Eller var det helt enkelt så att jag glömt att jag aldrig klarat så där många? Ligger i sängen och mår fruktansvärt dåligt, men jag kan bara skylla på mig själv. Jag vet ju för tusan att barn i flock är någon slags vandrande smittohärd, en gegga som är livsfarlig att ens komma i närheten av och där kliver jag rätt in och ger dem en chans att förgöra mig. Så ligger jag här nu med feber, halsont, rinnande näsa och värkande leder. Men det avgör saken. Om jag överlever kommer jag inte att ännu en gång riskera hälsan genom att bli förskolelärare och överlever jag inte, skall jag, som en blek vålnad, rossla mig fram på gatorna och skrämma vettet ur varenda människa under 19. I alla fall om de kommer i flock.

Nyårsafton förflöt lugnt och vi firade med att sitta inne och äta för första gången sedan översvämningen startade. Vi tog in trädgårdsmöbeln och satt i det upprensade matrummet. I över en veckas tid har vi jagat runt för att köpa ett middagsbord med sex stolar, men det går inte att uppbringa. Det närmsta vi kommit är leverans om cirka fem veckor. Det är väl en hel del människor som är på jakt efter möbler kan tänka.

På nyårsdagen skall andarna ges mat så att de blir vänligt sinnade, man tänder även rökelse och var och en får, för sig själv, önska sig något för det nya året.

Jag vet inte om de orkar andarna, i stort sett varenda thailändsk ande verkade ju utschasad redan i Oktober. Måste kännas hårt att börja om nu så här direkt utan minsta lilla chans till vila. Det är inget lättsamt och enkelt yrke att vara ande. Jag hade nog stoppat på mellansteget så att säga och blivit munk, verkar betydligt behagligare.  

Golf och nyår

Det här är bara en kort notis avsedd för er som kastar bort, eller förgyller, hur man nu vill se det, er tillvaro med golf. Härom dagen var jag inne i centrala Bangkok, avsikten var att köpa ett nytt skaft till en av mina golfklubbor. Nim skjutsade mig till ett ställe som heter Thaniya Building. Ni har ju givetvis varit inne på någon av de större golfshopparna i Sverige, det är jag övertygad om, men det här! En byggnad, som ett varuhus, typ NK i Stockholm, men fyra våningar och bara golfbutiker! Nämn en golfpryl du saknar och den finns i ett otal olika varianter här. Försök komma på en golfpryl som du inte trodde fanns och du hittar den här i ett otal varianter (till exempel en peg som föreställer den första bemannade månlandningen. När du slår ut bollen hissas den amerikanska flaggan). I ärlighetens namn ljög jag lite, det är inte bara golfbutiker. Här fanns även en vinbutik, men det kan jag ta. Jag blev så betagen att jag glömde ta bilder, men platsen finns, jag lovar och mitt eget inköp bestod, förutom av skaftbyte, av tre par strumpor till det, i golfsammanhang, helt acceptabla priset 20 kronor. Okey, jag håller med om att det var ett tråkigt köp, men det är jag, Åke tråk i egen hög person (annat hade det förstås varit om flaggan varit svensk). 

I dag är det nyårsafton. Har fått en inbjudan till en thai/norsk familj i Pattaya. Han är redare och rik som attan sägs det, men jag har inte lust att sitta och åka hela vägen till Pattaya bara för att umgås med folk jag inte känner, speciellt inte under Thailands "svarta" trafikvecka. Dessutom fyller Nims mor år så det får väl bli lite födelsedagsfest på hemmaplan i stället för thai/norskt nyårsfirande. Men Gott Nytt År på er alla vänner, hoppas att ni alla går en alldeles särskilt bra framtid till mötes. Nyår, enligt gregorianska kalendern, torde vara den största gemensamma festligheten världen firar. Vi som firar den exakt 6 timmar före Sverige, alltså ungefär när ni börjar fundera på om snapsglaset skall stå till höger eller vänster om vinglaset kan meddela att det nya året än så länge är förvillande likt det gamla, samt att snapsglaset skall stå till vänster och straxt inomför vinglaset. Gott nytt år på er!

Skolbesök

På 1800-talet, när allmän skolgång infördes i flera länder i Europa, var England och Sverige föregångsländer och förespråkarna för skolan visste knappt några gränser för vad som var möjligt bara folket fick utbildning. Till exempel nämndes det att tvååringar borde kunna lära sig att räkna ut hur mycket de betalat i ränta efter 7 månader på en totalskuld av 355 kronor med en avbetalning av 6 kronor per månad och en räntesats på 5,4 %. 

 Riktigt så stora krav har man inte i Thailand tack och lov, men barnen som går i förskola får börja lära engelska när de är tre år, under förutsättning att det är en ”bilingual school” förstås och de flesta privata skolor är det eftersom det anses viktigt för barnens framtid att de är tvåspråkiga. För en plats på en privatskola betalar för övrigt föräldrarna mer än 100 000 bath per termin. Det blir därmed näst intill omöjligt för en  vanlig arbetarfamilj att ha sina barn i privatskola.

Den klass jag besökte i dag hade 24 elever, fyraåringar. Lärarna var fyra till antalet, tre unga thailändska kvinnor och en engelsman, David, som var i min ålder ungefär. David berättade för mig att han egentligen var ingenjör, men hade hållit på med utbildning på förskolor sedan han kom till Thailand för cirka 10 år sedan. De tre kvinnliga lärarnas roll var för mig lite oklar, eller i vart fall var jag väldigt tveksam över vad två av dem tillförde undervisningen. Den ena gjorde ingenting och den andra putsade fönster. Den tredje däremot hjälpte till med att förklara Davids lektion på thailändska när barnen inte förstod och att få barnen att lyssna när de tappade koncentrationen. 

Lektionen inleddes med att barnen fick lyssna på en, tydligen i anglosaxiska länder, välkänd barnvisa. Jag skriver tydligen välkänd, för jag hörde den första gången i 2 ½ män, där sjöng Charlie Harper ”I like bobbies, I like bobbies ..” här på skolan verkade man dock hålla sig till originalet. Visan började med ”I like juice, I like juice, I like juice” därefter stannades bandet och barnen räckte upp handen och den som svarade fick tala om vad som gillades i sången, på engelska förstås. Därefter fick barnet gå upp och peka på rätt bild, den med juice-glaset och säga ”I like juice”. Samtliga barn hade en sida ur en målarbok och uppgiften fortsatte nu med att samtliga, i rutan bredvid juiceglaset skulle rita ”One big circel, three hair, two eyes, two ears, one nose and one big smile”. Så här fortsatte det med ytterligare fem bilder, bröd, godisklubba och allt vad det var. Sedan kom nästa uppgift, ”the juice is orange juice, paint it yellow. Paint the bread brown, paint the lollipop in any color”. När allt var klart fick barnen visa upp sina sidor, få dem signerade för att ta hem och visa upp för föräldrarna, som förstås kunde fråga om saker på engelska under förutsättning att de själva kunde språket vill säga. 

Lektionen var slut och jag gick och pratade med den läraransvariga kvinnan, för övrigt dotter till mannen som ”headhuntade” mig. Vi kom överens om att jag skulle fundera över nyårshelgen och sedan höra av mig. Jag skall väl erkänna att jag är skeptisk till mitt eget tålamod och engelska uttal (vore ju för bedrövligt att bli ihågkommen som den som lärde en hel generation Bangkokbor att prata engelska med småländsk brytning) samt tveksam till om jag för tillfället vill binda upp mig fyra timmar per dag, fem dagar i veckan, för fickpengar. Dessutom har jag min egen kurs för golfpron att tänka på. Men sen var det det här med genvägen till att lära mig thailändska. Får fundera vidare.

Ny karriär?!

Härom dagen tog jag en promenad med den av Nims hundar jag gillar mest, Nung, eller Blacky, som jag kallar honom. Han är en street dog och hade från början fem syskon. Tre av dem dog och de andra tre bor hos Nim. De föddes för knappt ett och ett halvt år sedan bakom några buskar utanför Nims trädgård. Där fann hon dem och tog hand om dem då tiken övergav dem. Blacky's syskon, Spotty och She (mina namn på dem) är vit- och brun-fläckiga, medan Blacky är mestadels svart, med lite brunt och bröst och mage vit.

Jag tog som sagt en promenad med Blacky härom dagen, försöker lära honom att gå i koppel och det går förvånansvärt bra. När vi kommit ett par hundra meter kom vi till ett bygge, jag stannade och tittade lite. En man kom fram och hälsade och vi pratade lite. Han undrade bland annat var jag kom ifrån och jag berättade. I dag tog jag en promenad till samma plats, denna gång utan Blacky. Mannen från förra gången stod där och vinkade till mig. Jag gick fram och vi pratade om bygget. Det visade sig vara tillbyggnad av skolan som ligger alldeles intill. Du är inte intresserad av att jobba åt oss några timmar per dag frågade mannen och fortsatte jag och min familj äger skolan och vi har länge sökt efter någon som kan lära våra förskolebarn lite engelska. Tja, varför inte tänkte jag, barnen kan lära mig lite thailändska och jag kan lära dem lite engelska. Vi gick runt och tittade på skolan och i morgon skall jag tillbaka och träffa en av lärarna och klassen det hela gäller. Lönen är ganska blygsam, men som sagt jag ser det mera som ett utmärkt sätt att lära mig lite thailändska. Morgondagen skall bli riktigt spännande. Att jag skulle bli förskolelärare har väl aldrig föresvävat mig, men varför inte?

Annandag jul

Annandag jul inleds med att bankmannen som skulle ordna med mitt bankkonto knackar på klockan 07.30 för att överlämna noteringshäfte samt bankomatkort. Allt är ordnat och mina tvivel tycks komma på skam. Firade det hela med att ägna förmiddagen åt stubb-brytning i trädgården. Vid lunchtid bar det av i taxi till närmsta golfbana och lunch med Sam, ambassadören. Efter lunch gick vi en runda. En ganska trevlig bana som inte hade så där vädigt många vattenhinder. Banan var i bra skick, men det märktes att den varit vattendränkt, imponerande att de lyckats få den i spelbart skick på knappt en månad. Efter golfen skjutsade Sam mig hem. Han körde ganska aggresivt och kryssade sig fram med ständiga filbyten. Plötsligt small det till på min sida, det var backspegeln som slog i backspegeln på en bil vi passerade. Sam fortsatte glatt, samtidigt som han sa, ” de är gjorda för sådant vet du, fjädrande”. Om dem andre föraren tog det hela lika lakoniskt vet jag inte. Kanske han bara ansåg att har man en liten Honda skall man enbart vara tacksam om en stor Merceders kommer och puffar till en. Mest förvånande med hela resan var nog ändå att jag lyckades både förklara vägen och hitta hem.

Till middag blev det massaman, en typisk thairätt med curry, kanel, kardemumma, kyckling (eller kött), potatis, lök, cocosmjölk, fiskolja, och tamarinder. Till detta åts det ris. Jag introducerade även syltade trattkantareller som jag tagit med från Sverige. En given succe, thailändsk och svensk mattradition passar perfekt tillsammans.  

Julafton

I dag, julafton, skall jag på middag på Milano. Samma utmärkta italienska restaurang som jag för snart ett år sedan firade in nyår på. För dagens besök behövdes det inhandlas ett par ljusa långbyxor. Jag provade och provade, men kunde i slutändan inte bestämma mig. Två av byxparen, ett par Calvin Clein och ett par Puntan passade perfekt båda två. Vilka skulle jag ta, desperat försökte jag hitta något som gjorde valet lättare, men icke. Det var då den lede plötsligt flög i mig och sa, ”men det är ju julafton. Du har inte köpt någon julklapp och du lär inte få någon, så varför inte ta bägge paren byxor? Och så blev det. Jag gick hem med två par nyinköpta långbyxor för 25 kronor paret och tänk, det kändes inte alls som jag förköpt mig. Hoppas ni får en trevlig julafton, jag är säker på att jag får det, stämning a'la Lady & Lufsen är i stort sett utlovad (fortsättning följer efter besöket på Milano).

Jaha, så var den julafton avklarad. Maten god naturligtvis, inget annat var heller väntat. Sällskapet trevligt likaså. Det var bara en sak det var fel på, musiken! Milano som brukar ha en behaglig softjazz i bakgrunden. Hade, dagen till ära, engagerat något slags band, två killar och två tjejer. Tjejerna stod för sången och den var något så bedrövlig att inte ens en tondöv mor kan ha tyckt att det lät vackert. En katt som får svansen klämd i dörren är rena välljudet i jämförelse.

Ni som varit med på bloggen tidigare, kanske kommer ihåg att ägarna till Milano har en dotter, Tessy, som försöker att kvala in på amerikanska golftouren. Hur som, Tessy är hemma över jul och med sig har hon sin amerikanska pro Glen Kirk. På julafton bestämde vi att han skall försöka sig på en ordentlig utmaning. Att få ordning på mitt spel. Den 28 december startar vi. Nu skall vi se vad han gå för pron, detta att få mig att spela, om inte bra så åtminstone hyfsat, är verkligen en uppgift som skiljer agnarna från vetet.

Gissa ljudet

Så här i juletider brukar det ju ges lite extra tid för spel och lekar. Här kommer mitt lilla anspråkslösa bidrag, ”Gissa ljudet”. Det är bara att klicka på start, lyssna och gissa. Den som gissar rätt får vinst, ära och vördnad från sina motspelare och från mig en anmälan om fusk.

Och rätt svar är ….. Det ljud som uppkommer när man med fingerspetsarna ”pickar” på en thailändsk madrass! Något hårdare som dessutom är avsett att ligga på torde vara svårt att uppbringa. Frågar du mig är det bara en fråga om höjd som skiljer golv från madrass, hårdheten är densamma. Dessa madrasser är helt solida, alltså inget att förvara pengarna i, om man nu skulle ha det behovet. Nu har jag inte det, för i dag öppnade jag ett konto i en thailändsk bank. Alla som varit i Thailand en längre tid vet hur irriterande det är med ATM-automater, där varje uttag kostar, dels till den svenska banken, dels till det thailändska bankväseendet och sedan en begränsning i uttag till 20 000 bath. Därför mitt beslut att öppna bankkonto med thailändsk bank och thailändskt bankkort.   

                                                                           

Jag vet inte om det är typiskt thailändskt eller typiskt för min ”värdfamilj”, men inget kan gå till på vanligt (= svenskt) vis tycks det. Redan för flera veckor sedan nämnde jag att jag ville öppna ett konto i slutet av månaden och i går fick jag beskedet att nu var det dags. Så idag ringdes det ett telefonsamtal varvid det meddelades att bankmannen som söktes var ledig. Nu var det i och för sig inga problem, bara vi ordnade två kopior på passet så kom sökte, ledige, banktjänsteman och hämtade pappren under dagen och kontonummer, bankkort etcetera kommer att skickas med posten om några dagar. Så medan jag låg på ovan nämnda madrass och fick massage var bankmannen här och fixade vad som behövde ordnas. Behöver jag nämna att jag är väldigt skeptisk?

Civilisationens ljud

En totalt meningslös film tagen från Landmark, serveringen utanför byggnaden där bland annat svenska ambassaden i Bangkok finns. Jag tänkte att nu så här dagen före julafton när ni sätter er framför datorn för att koppla av, kunde ni slå på högtalarna, sätta volymen på normal och lyssna på civilisationen. Filmen är en minut, klarar ni hela? Tyvärr har jag ingen decibelmätare, men jag är helt säker på att det här vida överskrider vad som tillåts på en arbetsplats i Sverige. Så kör filmen en minut om du orkar, lyssna sedan efter ljuden omkring dig hemma och du kommer att inse att julefrid råder.
Ha en riktigt trevlig dag och en riktigt riktigt God Jul. Och skulle du vilja ha lite annorlunda julhälsning föreslår jag att du kollar in pannrummet.rec och Ostkakeblues på
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=G5ZylIvZIT8

Turisternas Bangkok

Som er hängivne rapportör över livet i Bangkok har jag nu begivit mig in till centrum för ett dygn. Det här är så långt från mitt lugna liv man kan komma. Det här är turisternas Bangkok. Området är Sukhumvit och här ligger bland annat Sveriges ambassad. Jag bor på hotellet Boss suites på södra sidan Sukhuvit road, ett lugnt och relativt nybyggt hotell som kan rekommenderas. Ett rum kostar 350 kr för en natt. Jag börjar vistelsen med en lunch tillsammans med Thailands före detta Sverigeambassadör Sam för att sedan ge mig ut på strövtåg i grannskapet. Gatorna här på södra sidan kantas av barer, pubar, och allehanda affärer för turister. Folklivet präglas av europeiska män 50+ och Thailändska kvinnor 20?. Jag slår mig ner på en bar beställer en öl och studerar omgivningen.

  

Det dröjer inte länge förrän en ung kvinna kommer fram. Hälsningsfrasen är inte det sedvanliga Savadee ka, i stället säger hon ”Hello handsome, do you want some company?”. Jag tackar nej och fortsätter att titta på gatulivet samtidigt som jag smuttar på min öl. För mig är det eftermiddag, men för de flesta här är det morgon eller tidig förmiddag, nu skall de jaga för kvällens och nattens begivenheter. För männen har kvinnorna två attraktionsområden, det ena cirka 20 centimeter under hakan, det andra ungefär lika långt nedanför midjan. För kvinnorna har männen ett attraktionsområde, plånboken. Förutom män och kvinnor finns ”mellantinget” ladyboys. Ser man en påfallande lång smärt vacker kvinna som är extra utstuderat klädd kan man vara säker, här har man en ladyboy. Dessa har dock inte dykt upp ännu, liksom nattfjärilarna väntar de till skymningen. De kringvandrande försäljarna av allt från erotiska bilder till Buddhastatyer är närgångna likaså de två duvor som bestämt sig för att jordnötterna jag serverats tillsammans med ölen är fågelmat. Jag dricker upp min öl och något trött på allt larm bestämmer jag mig för att gå tillbaka till hotellet för att vila och göra mig redo för en kvällsrapport.

Sukhumvit är inte alls i samma klass som Phattayas Walker Street eller ens Bangkoks Red District, Här finns inte, i vart fall inte så påtagligt, stripp- eller sexklubbar, men fullt av barer, pubar och biljardhallar samt gatustånd och kringvandrande försäljare. Ett Skänninge marknad i mastodontformat. På kvällen vandrar jag ut igen och tar mig över till norra sidan av Sukhumvit road. Här är barerna utbytta mot restauranger, men gatustånden desamma. Först kommer de indiska kvarteren, därefter de arabiska. Jag återvänder till de lite stökigare, men trevligare thaikvarteren på södra sidan. Slår mig ner på samma pub som tidigare, beställer en öl och studerar återigen folklivet. Det har inte förändrats nämnvärt, möjligtvis något fler tiggare. En gammal barfota man med kryckor, en plastpåse om ena foten samt en tiggarskål i högra handen och en bäckenskål i den andra får mig att undra. På rymmen från ålderdomshemmet? Jag beställer ytterligare en öl och bestämmer mig sedan för att jag sett nog av turisternas Bangkok. Klockan 22 befinner jag mig åter på hotellet och intar sängläge.

Slutligen en liten reflektion över hotellattribut. Jag har stött på det tidigare, men bara i Thailand och även om det finns en gardin att dra för så har jag svårt att förstå vitsen med fönstervägg mellan badrum/toalett och rum.

Där det finns hjärterum ...

Vilken är den värsta trafikföreteelse en annan trafikant kan utsätta dig för om vi undantar sådant som skadar person eller fordon? Jag tror inte någon av er har svarat det jag nu tänker skriva, men att ni håller med. Dubbelparkering! Kan man tänka sig något värre än att någon ställer sig så att man själv inte kommer iväg. En tidstjuv som borde släpas efter kofångaren och utsättas för offentlighetens spe och prygel. Inte så i Thailand. Här dubbelparkerar man så det står härliga till och ingen bryr sig, men så kan man också dubbelparkeringens gyllene små regler, få och enkla.

1. Lämna bilen med växeln i neutralläge.
2. Dra inte åt handbromsen.
3. Tillse att hjulen pekar rakt framåt.
   
   
   Sedan blir det ju världens enklaste sak för den man parkerat framför att knuffa bilen framåt eller bakåt så att de kan passera. Enda möjliga nackdelen är att den som dubbelparkerat kanske inte hittar sin bil där den ställdes, för det kan ju bli många som flyttar den, men ett 50 tal meter hit eller dit, vad gör väl det, alla fick ju en plats.
   
   
   Tyvärr är det väl så med mycket här i världen. Vi tror att vi vet bäst och irriterar oss på dem som gör annorlunda utan att tänka på att de kanske har andra preferenser och handlar helt i linje med dem.
   
   
   
   
   

Kommentarer

Har fått några mail från personer som haft lust att kommentera, men inte lyckats. Kanske är det olika beroende av vilken webbläsare man använder, men det skall bara vara att klicka där det står (siffra) kommentarer, sedan skriva och därefter klicka på publicera. Om man vill förhandsgranska innan publicering går det också bra. Gitte och/eller Lasse kanske kan verifiera eller skriva en kommentar om hur man går till väga. De har ju bevisligen lyckats.

Hit, men inte längre.

I morse när jag gick omkring i trädgården upptäckte jag ett cirka 2 meter långt ormskinn. Det fanns inte där i går och om ormen finns kvar vet jag inte och behöver inte få reda på heller. Ormens och min bekantskap kan sluta precis här. 

Jag vet inte varför, men jag har alltid varit lite rädd för ormar. Troligtvis har det med deras plötsliga närvaro att göra. Ingen orm och sedan plötsligt finns den där. Sedan finns det ju ormar i mänsklig skepnad och dessa är inte ett dugg bättre, tvärtom. Man tror att en människa går att lita på och sedan plötsligt visar det sig vara någon som bara vill en ont. Den senare sortens ormar har jag, som väl är bara träffat på i Sverige och enbart ett fåtal exemplar, men livsfarliga är dom.

När jag gick i grundskolan hade jag en klasskamrat, Lars. En dag i fjärde klass berättade han för mig att han hade en svart bok där han skrev upp alla som var elaka mot honom, hans ormar. Jag fanns inte med i boken sa han. Om jag senare skrevs in vet jag inte, men jag har en otrevlig känsla av att jag nog kunde gjort mig förtjänt av en plats. Kvällen innan jag lämnade Sverige såg jag Skavlan på TV. En av gästerna var Lin Ullmann, Bergmans dotter. Hon berättade att hon, precis som Lars, hade en svart bok och att hennes far också haft en (som hon sparat). Dessa svarta böcker, ett slags privata ”Hall of Shame”, behövs dom verkligen?

Kanske är det jag som är allt för kritisk vid mitt urval, men min bok skulle innehålla mindre än en handfull människor och jag kommer mycket väl ihåg varför de hamnat på listan. Dessutom är det bäst att de liksom nattens gäst bara finns kvar som ett torrt skinn, inget att ödsla kraft eller energi på. En påminnelse om deras eventuella existens är mer än nog.

Begravning

Det var inte med lite nyfikenhet jag åkte till begravningen i kväll. Hur skulle en buddhistisk begravning vara? Kommer in på tempelområdet och visas till ett av flera ”församlingshem”. Blomsterarrangemang både utanför och inne i lokalen och längst fram, på en upphöjd plats, den vita kistan. Jag hälsar på de av de närvarande jag känner, kanske hälften av det 60-talet besökare som kommit för att bevista ceremonin. Jag sätter mig och erbjuds en tallrik soppa samt dryck i form av vatten eller iste. Längst fram verkar de närmast sörjande sitta, men jag är lite osäker, för jag känner ju dottern till den avlidne och hon sitter längst bak. Efter en stund kommer fyra munkar in och sätter sig på en upphöjning i den högra delen av lokalen. De knäböjer mot kistan. En officiant, i beigevit uniform ber, vad jag kan förstå, munkarna att påbörja välsignelsen, varefter den munk som sitter närmast kistan börjar mässa något. Församlingen för ihop händerna, som vid hälsning, och upprepar vad munken sagt. När detta pågått en stund börjar alla munkar sjunga en entonig sång. Glömde nämna att när en munk låter sin stämma höras håller han något som mest liknar en sådan där spade som pizzabagarna har för att sätta in/ta ut pizzan ur ugnen, fast munkarnas spadar är gröna. När munkarna tystnar, inträder något slags paus. Alla sitter kvar på sina platser, men pratar om de mest vardagliga ting. ”Skall vi spela golf i morgon?”, ”Här har du de 500 bath som jag är skyldig dig.” Hade det varit en svensk begravning hade jag definitivt ansett att det var alldeles för oseriöst. Efter en stund lyfter första munken fram sin pizzaspade och mässar en stund. Människorna ser ut som ”just det , det är begravning ja”, de sätter snabbt ihop händerna i hälsningstecken och böjer huvudena något. Dock är det långt ifrån alla som avbryter sina samtal. Sedan blir det en längre paus då det återigen serveras soppa till dem som vill ha. Människor pratar uppsluppet med varandra, jag ser ingen som verkar direkt ledsen eller sörjande. Efter denna paus blir det återigen sång av munkarna, varefter de får gåvor som tack. Därefter bugar munkarna mot kistan och går ut. Det hela är klart, sånär som på en sak. Med de närmsta sörjande som första grupp ställer sedan de närvarande (även jag) upp i olika konstellationer, för att fotograferas kring kistan. Själva begravningen, eller rättare sagt kremeringen sker vanligtvis dagen efter och då är enbart närmsta familjen närvarande. Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, men det här gav egentligen inga intryck alls. Det var mera som ”nu ser vi till att få det här överstökat”. Naturligtvis var det inte så, men när man inte förstod vad som sades blev det den känsla som fanns kvar när den cirka 45 minuter långa ceremonin var över.

Inte nu, men senare

ma·ña·na är spanska och betyder ungefär senare, någon gång i en obestämd framtid. Ordet må vara spanskt, men många gånger får jag känslan av att den som uppfann ordet var på resa i Thailand när tanken väcktes. Det är mycket som är ma·ña·na här. Själv lider jag av egenskapen att det som påbörjats skall avslutas innan det får läggas åt sidan, något som till exempel de som åkt bil en längre sträcka med mig har sett som negativt. Denna min egenskap kan vara något oförenlig med ma·ña·na, kanske borde lära mig lite av den thailändska livsstilen. Det är ju trots allt så att de flesta av oss när vi ser på Thailand tycker att det är ett trevligt land och mycket trevligt folk, men allt byggs ju upp av alla dessa små egenheter och tittar vi på de enskilda delarna är det kanske några, som det thailändska ma·ña·na, som vi inte gillar, men utan delarna ingen helhet. Det är bara att köpa hela konceptet eller avstå allt. För att återgå till det här med uppfinningar, om man nu kan kalla ett ord för en uppfinning, så finns det mera. Punken till exempel hävdas ju ha sitt ursprung i England och kanske det stämmer vad det gäller musiken, men frisyren har definitivt thailändskt ursprung.

                                                                     

                                                                                              

Och när vi ändå pratar om frisyrer kan jag berätta att jag var och klippte mig i dag. I Norrköping gick jag till en av de billigare frisörerna och kan nu konstatera att jag kan gå och klippa mig här en gång i månaden under 3 års tid innan jag är uppe i samma kostnad som vad en klippning kostar i Sverige. Sådant värmer ett småländskt hjärta.

 

Bilder från förra veckan

Att skaffa mobiltelefon

Nu skulle jag egentligen bara ha ett så kallat simkort för att kunna använda min telefon, men i alla fall. Inom vissa områden, antagligen de flesta, har de betydligt fler anställda i Thailand än vad vi svenskar är vana vid. Om det är ett utslag av servicekänsla eller att man anser att det är bättre att många jobbar till lite lägre lön än att vissa skall behöva gå arbetslösa vet jag inte. Hur som, nu var det det här med min mobiltelefon. För det här finns det i princip tre olika typer av affärer som kan behöva besökas, 1. Telefonförsäljare 2. Teleoperatör 3. Specialbutik för allt annat som rör telefonen. I mitt fall var jag lite osäker på om min telefon var läst till en viss operatör, så jag fick börja på trean. Den var olåst, så det var bara att gå till tvåan. Hos Tvåan kommer en person, A, och frågar vad jag önskar, jag förklarar och vi kommer överens. Han vänder sig till B som skriver in något på en dator och sedan vänder sig till C som tar fram ett litet paket, ropar något till B och sedan ger paketet till D som skriver något och sedan ger paketet till A som frågar mig om jag önskar något mer.

Jag säger, nej tack varvid A vänder sig till D och jag får reda på vad jag skall betala samt att jag inom två timmar kommer att få två sms därefter är det bara att använda telefonen. Lätt som en plätt om det bara fungerat, vilket det naturligtvis inte gjorde. Så efter tre timmar återvände vi för att konstatera att de hade stängt. Tillbaka dagen efter till affärstyp 2 och förklarar varefter en ny A sätter en ny B i arbete. Efter 20 minuter hänvisas vi till en affärstyp 4 som har hand om service. De förklarar efter en stund att HTC (min telefon) inte har 3G därför fungerar inte telefonen. Jag måste köpa en ny. Stopp säger jag, i Sverige fungerar telefonen alldeles utmärkt både på 3 och 4G! I Sverige ja, säger servicepersonen, men nu är vi i Thailand. Det hela slutar på något konstigt sätt trots allt med att min telefon fungerar både för telefoni, sms och dataöverföring och med 3G. Kultur och teknik är lika förunderligt båda två, för oss som begriper intet. Och för den som undrar är det inte ett dugg bättre i Sverige. Har haft samma bekymmer med Telia, två gånger och bägge gångerna tog det mer än en månad att få vad som borde vara rutinarbete fixat.

Vandrande pinne

Förra året vid den här tiden gnällde jag något över min vikt. Problemet kvarstår, så det är inte mig rubriken avser. Det är inte så väldigt många år sedan som jag såg mitt livs första och fram till härom dagen enda vandrande pinne. Det var något barn som hade den som ”keldjur”. Den var väl ungefär 2 centimeter lång och verkade inte mycket för världen. Annat var det med den jag stötte på för någon dag sedan. Den var cirka 15 centimeter lång och hade attityd. Om man petade till den lite, intog den genast en ställning som vem som helst kunde uttyda. Vad är det frågan om, sade den, skall du ha stryk? Jag tackade bestämt nej, samtidigt som jag kunde konstatera att något problem med midjemåttet hade den inte. Så det får väl bli vandring för min del också då. Vi kanske dessutom alla borde ta efter pinnen lite, visa mera attityd. Inte så att vi skall gå och brösta upp oss och hota allt och alla med stryk, men att mera våga stå för vem vi är och vad vi tycker.

Saneringen fortsätter

Fredag och dags att återvända till Bangkok, om så bara för ett par dagar. Saneringsarbetarna skall in. Det är, till min stora besvikelse, två små thailändska kvinnor. Vilken hjälp tänker jag, vad kan de åstadkomma! Några timmar senare har de burit ut allt löst möblemang och sorterat i högar, Slänghögen, kanske-går-att-använda-vissa-delar-högen och slutligen bra-att-ha-högen. Vi har förklarat att vi inte är intresserade av något som åker ut, så samtliga högar är deras, att göra vad de vill med, bara det försvinner från granskapet. Ute på vägarna som i vart fall i kvarteret, nu är torra, åker ”högtalar-pickuper” och ropar ut sitt budskap ”Vi köper begagnat och vattenskadat möblemang, bra betalt och vi tar hand om allt omgående”. Kommersen är i full gång. Kan tänka mig att det är de som under några månader nu livnärt sig på att sälja vadarbyxor som har sadlat om till en ny marknad. Förutom att bära ut möblemanget har de två kvinnorna torkat upp allt vatten, rengjort, plockat bort samtliga golvlister samt desinficerat allt som går att desinficera. Nämnde jag att de tömt alla skåp också? I morgon kommer två karlar, för att hjälpa till. De skall mäta hur mycket ny träpanel som behövs efter att kvinnorna rivit loss och burit bort de väggpaneler som är fuktskadade (alla, enligt mig), men karlarna kommer som sagt och mäter hur mycket som går åt. Mäta, det är karlgöra det. Kanhända att de rent av beställer den också, om de hinner vill säga, det är ju mycket som skall mätas nu för tiden.

En tripp till landet

Efter att vi avslutat arbetet med rengöringen åker vi till landet, cirka 20 mil nordost om Bangkok och den plats där Nim har sina hundar (samt några vildkatter och 13 kaniner!). De är inhysta hos en ung och fattig familj, som försöker överleva på att driva ett litet ekologiskt jordbruk. De har 10 acre (cirka 4 hektar) land. Familjen består av ett par i 30-års åldern och deras 9-åriga dotter. Huset består av en slipad cementplatta, hopfogade oklädda lättbetongstenar för väggarna och direkt på takstolarna ligger eternitskivor som tak. De flesta garage hemma har en högre standard. På traditionellt thailändskt vis är köksdelen placerad utanför huset, praktiskt, om det inte regnar vill säga. Inredningen är spartansk, två stolar, en fåtölj, en bänk med en stereo, samt en 12-tums TV. Sover gör man på madrasser direkt på golvet. Nim lät installera en dusch med varmvatten hos dem förra veckan, innan dess fick de koka vatten för att ta sig ett bad. Dessutom betalar hon för att få ha djuren där och alla familjens kostnader så länge djuren är kvar. Vi blir bjudna på middag. De har inte mycket säger Nim, men stora hjärtan, utan en tanke på att det faktiskt är hon som betalar. Två tidningar placeras ut på golvet, vårt middagsbord. Därefter slår vi oss ned och äter ris, grönsaker och lite torkat kött. Jag pratar lite med den nioåriga dottern, hon berättar bland annat att hon börjar skolan klockan 7 på morgonen och det tar lite tid dit så hon är tvungen att gå upp senast halv sex. Skolan håller på hela dagen, fram till klockan 17, så vid klockan 18 är hon hemma igen. Har för mig att ungarna hemma, eller är det föräldrarna? Gnäller över att de är tvungna att gå till tre på eftermiddagen, alldeles för länge! Efter middagen släpper jag ut Blacky, min favorithund. En gathund som Nim tog hand om förra året. Jag är säker på att han inte skall ge sig iväg. Dels är det mörkt, dels är han inte van vid att vara ensam. Naturligtvis ger han sig iväg, försvinner ut i mörkret och jag står där och ropar. Nim kommer och undrar vad som står på och jag förklarar lite skamset. Hon tittar på mig och säger, ”Vi släpper aldrig hundarna lösa och vi lämnar aldrig huset efter mörkrets inbrott, det finns mycket ormar här. Jag kände mig väldigt dum. Till slut dök i alla fall Blacky upp välbehållen och strax därefter begav vi oss av till Phils hus för att sova över där. När vi kommer till huset blir jag förvånad över att Phils svåger är där. Han berättar att han, åkt ut hit för att titta till stället, det står ju vanligtvis tomt. Det var nu mer än två månader sedan han åkte hemifrån. Översvämningen hade gjort det omöjligt för honom att återvända hem. I morgon skulle han dock ta buss så nära han kunde och sedan försöka ta sig in och se hur det såg ut.

På eftermiddagen hälsar jag på Bob. Han är urtypen för den engelske kolonisatören. Han packade ner hela sitt engelska hem i containrar och skeppade hit. Till och med tre engelska katter, för allt skulle vara som hemma. Hans containerlast står ouppackad i ett förrådsutrymme sedan flera år och två av katterna har dött. Av någon anledning som jag inte förstår, behöver han hjälp med att sätta upp tillhörigheterna. Och de enda som han anser kan göra ett ordentligt jobb här i Thailand, är det företag som byggde hans hus och det företaget existerar inte längre. Bob mal på med sitt missnöje och jag låter honom hållas, för en av hans andra stora besvikelser är att thaiarna här ute på landet inte pratar engelska. Så han har fått gå här och mumlat mest för sig själv i snart ett år den stackaren.

På plats i Bangkok

Väl framme är allt som vanligt, möjligtvis lite mindre med folk (turismen har sjunkit med mer än 30 %). Nim väntar och kör mig hem. Eller så nära vi kan komma. Vi kör genom en stadsdel jag inte kan känna igen. Fylld av bråte och skräp. Slutligen stannar hon och går in i en byggnad. Jag följer efter. Vet inte vad som är svårast att stå ut med lukten av lera och hundskit utomhus eller lukten av mögel och gammal potatiskällare inomhus. Efter cirka 5 minuter går det upp för mig att vi befinner oss inte i något gammalt garage, vilket jag faktiskt trott, utan i resterna av Nims svågers läkarmottagning. Jag står mitt i det före detta laboratoriet. Försedda med vattenflaskor och diverse annat beger vi oss över sandsäckar och uppskottad lera bort mot huvudleden. Här står vattner högt, eller i vart fall cirka 80 centimeter. Folk är arga på regeringen och det är inte svårt att förstå. Regeringen har haft någon idé om att begränsa skadorna. Därför försökte man stoppa vattnet från att sprida sig från bostadsområde vidare till marknadsområde. Resultatet blev att vattnet som följt en ganska snäv nord sydlig riktning, nu började breda ut sig även i öst, västlig och fler än nödvändigt drabbades. Vadande i vatten upp till låren, tar vi oss över huvudleden och in till ”vårt” område; vattenfyllt och tillbommat. Gallergrinden öppnas lite på ”glänt”. Ingen rörelse i vattnet. Därmed troligtvis heller inga krokodiler i trädgården. Vi går in på tomten. Allt är täckt av någon grön sörja. Ser ut ungefär som algblomning. VI tar oss in i huset och oron visar sig överdriven, vad det gäller krokodiler, det enda jag kan hitta är några småfiskar simmande omkring i matrummet. I övrigt är allt demolerat, möbler har flutit omkring lite hur som och strandat lite varstans. Hur kunde jag ens tro att det skulle gå att bo här!? Hur kan någon tro att det någonsin skall kunna gå att bo här? Jag blir förtvivlad. All är helt förstört, bara att slänga. Det är också vad folk gjort, kastat ut allt som förstörts av vattnet och som legat inne och möglat. På ett sådant område där folk kastar saker står Chevrolet suven. Den verkar ha klarat sig bra. Ser ut som det bara är att köra iväg. Efter att 5 personer och en dragbil gjort fruktlösa försök i mer än en timmas tid, ger vi upp. Bilen står där den står, nedsjunken i lera och med ett hjul/bromssystem som rostat ihop fullständigt. Hur folk kan stå ut med eländet är mer än jag kan begripa, men har de å andra sidan något val? Själv känner jag mig mycket apatisk. Vi vadar tillbaka och tar oss slutligen tillbaka till bilen och ett hotell, där Nim klokt nog bokat rum. Här på hotellet lever människor på, som katastrofen 2 kilometer bort över huvudtaget inte existerade, men åtminstone för mig är den i högsta grad levande. Oroar mig dessutom över att jag trampat på en rostig spik som träng genom sulan och in i foten. Nim inser verkligen riskerna med vattnet som smittobärare, mer än vad jag insett eller skulle göra. Det vatten vi har med i flaskor är för att vi skall kunna tvätta av benen när vi tagit oss genom vattnet. Därefter blir det desinfektionsmedel och tillbaka på andra sidan upprepas proceduren.

I dag måndag har vi varit tillbaka och gjort ett nytt försök med att få väck suven. Första försöket resulterade i att bärgningsbilen körde fast, men han kunde använda suven som ”ankare” och spela sig själv upp. Andra försöket och från andra hållet lyckades dock. Stärkta av framgångarna vadade vi bort till huset och gjorde i ordning ett av sovrummen på övervåningen. Skulle nog gå att bo här om några dagar. Därefter fick det bli kvällsmat och sedan massage. ej att förglömma firande av Kungens 84-årsdag. Leve kungen, leve kungen skallas det genom gatorna. Jag får frågan om vi hyllar kungen i Sverige på samma vis och svarar att det största intresset just nu tycks vara huruvida han hade, eller inte hade en affär med en halvt galen artist för 20-talet år sedan. Jag får oförstående blickar tillbaka och rycker på axlarna och säger pon achimidon, länge leve kungen.

Om man säger att man skall tillbringa en längre period i Thailand får nog de flesta en bild av glassiga dagar i solstol på näthinnan. Den bilden stämmer dåligt med min tisdag. Med allt från spadar till högtryckstvätt ägnades tisdagen till att få rent från lera och annat så att vi kan få in saneringsarbetare före helgen. Det är deras jobb som avgör om det överhuvudtaget skall gå att bo i huset fortsättningsvis. Och så förstås min erkänt duktiga mögelnos. Det finns inte en labrador som slår den nosen. Vi har alltså lyckats rengöra uppfarten till huset och ”plattan” framför huset någorlunda. Om jag i det läget fått höra att regeringen beslutat att låta vattnet stiga i vårt område för att minska trycket på ett annat hade jag varit en av de första att stå och riva ned fördämningarna. Sådant händer ständigt, inte minst för att folk, med visst fog, anser att vad som hänt är regeringens fel, att konsekvenserna av de kraftiga monsunregnen inte insågs eller åtgärdades i tid.

Resan till Bangkok

Man kan inte lita på järnvägen. Ta till exempel nu när jag skulle åka till Bangkok. Resan påbörjades i lördags (3 december) med tåg från Norrköping till Arlanda. Tåget skulle avgå 11.43 och vad händer. Jo, det följer tidtabellen! Trodde man väl aldrig. Resultatet blir att jag håller på att missa avfärden. Nåja, jag hade nästan två minuter till godo, men ändå. Nu blir det att sitta på tåget ungefär två timmar, sedan en och en halv timma på Arlanda. Därefter bär det av till Berlin för ytterligare en timmas väntan. Sedan är det inte mycket mer än 10 timmars sovande förrän man landar i Bangkok. Så var planen, men naturligtvis går det inte helt rakt fram. Det första och faktiskt egentligen enda lilla missödet sker vid incheckningen. Jag har Nims stora resväska och har packat ner massor av saker som hon sagt behövs.. Väskan och innehållet har jag vägt på badrumsvågen så det skall inte vara några problem. Därför blir jag lite förvånad över 7 kilos övervikt. Till slut hittar jag en förklaring. Efterhand som jag packat har väskan, på grund av sin tyngd sjunkit längre ner på vågen, tills slutligen väskans hjul tar i marken. Jag kunde antagligen ha fortsatt att packa hela dagen utan att det påverkat väskans vikt på vågen nämnvärt.