Balansgång

Jag är stolt över att vara svensk, jag är stolt över Sverige, eller kanske jag skall säga att jag är stolt över det Sverige som min föräldrageneration skapade. Sverige på 50- och 60- talet var en idyll och de flesta jag känner tycker och känner precis som då. Vi står för svenskheten som i sin tur stod för flit, ärlighet och medkänsla. Sedan helt plötsligt blev det helt fel att stå för det svenska, för något annat tog över svenskheten. Främlingsfientlighet, avundsamhet och aggression. Hur kunde det bli så? Hur kunde/kan vi tillåta att människor som inte står för det goda svenska äger rätten att säga att de står för det svenska? Jag skulle önska att jag hade kraften att ta tillbaka svenskheten, att stolt kunna hissa den svenska flaggan utan att tro att människor runtomkring skulle tro att jag var främlingsfientlig. Om jag finge önska något av oss gemensamt för detta nya år så är det just det. Låt oss ta tillbaka rätten att vara stolta svenskar och låt oss stå för det goda det innebär att vara svensk oavsett var vi eller våra föräldrar råkar vara födda.

Efter denna pamflett, åter till Thailand, men det har faktiskt kopplingar till varandra. Om det inte vore så behäftat med negativa associationer skulle jag säga att Thailand är nationalistiskt (vilket det ju också är att säga att man står för svenskheten). Men, som sagt nationalism har fått en negativ betydelse vad det gäller andra kulturer så jag väljer ett annat ord, protektionism och ger det samtidigt en lite annan betydelse än det egentligen har. Protektionism är en handelsterm som innebär att man lägger importtullar och så vidare på utländska varor för att skydda den egna produktionen, med andra ord motsatsen till frihandel. Om vi nu i stället tillåter oss att säga att protektionism är att skydda ett lands och landets folks intressen så skulle jag vilja påstå att Thailand är protektionistiskt.

Jag kan också tycka att ett land ibland under sin utveckling både har rätt till och måste vara protektionistiskt för att kunna utvecklas som en egen nation. Och nu till kärnan, när jag tar på mig mina protektionistiska glasögon så begriper jag bättre vissa av Thailands egenheter. Thailand har alltid varit ett eget land. Medan de flesta asiatiska länder under någon period varit kolonialiserade har Thailand varit och förblivit Thailand, nåja man har från och till kallat sig Siam, men man har alltid varit ett fritt land och tänker så och förbli och med thailändskt synsätt kräver det att hela Thailand och då menar jag hela, måste kunna styras utifrån egna intressen, Det är ju faktiskt vad vår nya definition av protektionism ytterst innebär för det individuella landet. Då är det ju ganska naturligt att mark inte kan tillåtas att ägas av utlänningar. Likaså skulle företag naturligtvis kunna bli en utländsk maktfaktor, därför måste alla företag till minst 51 % ägas av thailändare. Företag kan ju ändå, genom sin personal, få ett stort utländskt inflytande. Därför måste varje företag i Thailand, för varje utländsk arbetstagare som anställs också anställa fyra thailändare. Detta hjälper också upp den inhemska arbetslösheten. Slutligen finns det enkla, lågavlönade jobb som kan vara attraktiva för utlänningar på semesterorter, att jobba i barer och så vidare. Därför finns förutom grundregeln 1/4 som nämnts ovan, även skatteregeln som säger att skatt, 35 %, skall betalas av alla som tjänar minst 50 000 bath/månad. Många thaiare, till exempel de som jobba i barer tjänar betydligt mindre och betalar därmed ingen skatt. En utlänning däremot förutsättes alltid tjäna minst 50 000/månad och får därför betala minst 35 % av 50 000 bath i skatt oavsett hur lite de tjänar. Och kultursatsningar har ju aldrig gått ihop sig ekonomiskt, må det vara museum, teater eller vad det nu kan vara. Full kostnadsersättning går aldrig att ta ut från den inhemska befolkningen, men har man nu turister så kan man ju kräva lite extra av dem i stället. Det finns flera sådana här exempel som samtliga går ut på att skydda landets intressen och att hjälpa de fattiga, ibland kan det dock vara lite svårt för oss besökare att se det från en annan sida än vår avskärmade vy, där vi tror att allt skall vara tillrättalagt för oss.