Pinehurst

Man brukar höra att golf är stort i asien, mycket större än i till exempel Sverige. Pinehurst kan stå som exempel för det uttalandet. Pinehurst är en av den handfull banor runt Bangkok som har belysning. Första tee off är klockan sex på morgon och sista klockan nio på kvällen. Det innebär att sista bollen är färdigspelad vid tretiden på natten. Pinehurst är en av Bangkoks centralaste banor och för vår del den absolut närmaste, bara ungefär 20 minuters resa. När man svänger in till Pinehurst kommer man först till ett bostadsområde kallat Golf city. Här finns förutom bostäder, affärer och restauranger, en marknad och allt annat som kan behövas i ett litet samhälle. Det enda lite udda är att Golf city ägs och drivs av golfbanan och alla de som bor här har någon familjemedlem som arbetar på Pinehurst. Största yrkesgruppen är förstås caddies, de är cirka 1000 stycken. Efter Golfcity kommer ett obebyggt område, sedan ett område med villor ägda av klubbmedlemmar. Dessa villor ligger utefter själva banan.
Pinehurst drabbades hårt av översvämningen och hela banan låg under mer än två meter vatten för en och en halv månad sedan. Naturligtvis drabbades även bebyggelsen och många av husen rivs nu för att ersättas med nya. Av banans 27 hål är 18 nu återigen spelbara även om banan är långt ifrån i toppskick.

För den som, liksom jag, har en fallenhet för slice, det vill säga skruva bollen åt höger, är Pinehurst en svår bana. Av någon anledning har man valt att bygga banan så att i stort sett varje hål har vatten utefter högersidan. Ett av par tre hålen har en alternativ tee, Ser ut ungefär som ett hopptorn, men har gräs planterat på översidan. 

Ganska missnöjd och flera bollar fattigare avslutade jag dagens spel. Jag som funderat på att bli medlem här! Kommer aldrig på fråga.

Flugornas baneman

Det är gott om flugor just nu, de liksom mosquitoes, frodas väl efter översvämningen kan man tänka. Till min förvåning tycks det inte finnas flugpapper att tillgå. En affärsidé! Men här behövdes något nu. Dags att ta på sig tänkarmössan igen. Jag lyckades hitta en klibbig massa för att fånga möss! Läser man bruksanvisningen skall man göra enligt följande. På en träskiva, 30 x 30 centimeter sprids den klibbiga massan ut, förutom i centrum där man placerar lite musgodis. Sedan placeras träskivan på en musstrategisk plats och därefter är det bara att vänta på ”musens förskräckta skrik när den har fastnat”. Och inte nog med det, ”musens skrik kommer att locka till sig andra nyfikna möss, som då också fastnar”. Därefter bör man, enligt bruksanvisningen, ta bort mössen en och en, döda dem och begrava dem. Den klibbiga plattan bränns ytligt för att få bort fastnat hår, varefter den åter kan användas. Jag tog i stället små tillspetsade pinnar och snurrade den klibbiga massan runt pinnarna, en och en. Sedan doppade jag dem i lite sockerlösning och placerade ut mina pinnar på flugstrategiska platser.


Hur fungerade det då med mina flugpinnar? Blandad utdelning skulle man kunna säga. Jag hade inte tänkt på att hundar också är nyfikna och gillar sötsaker. Det första som hände var att Blacky, min favorithund, kom och såg ut som ett vandrande plockepinn. Han hade lyckades smeta ner hela sitt bröstparti och hals med den klibbiga massan och den är svår att tvätta bort. Jag har också försökt med att klippa och raka bort det, men det är ett hopplöst göra, så han får väl fungera som ett vandrande ”flugpapper” ett tag. De pinnar han inte lyckades smeta fast vid sig har dock fungerat som tänkt.

Bordsgrill

Jag har en känsla av att jag nämnt det tidigare, men om så är fallet får det här bli en repris bara för att det är så bra. Då syftar jag förstås på idén. Var på drivingrangen i eftermiddags och slog några bollar, eller några kanske var fel ord. För 100 bath (24 kronor) får man 40 bollar, om man inte är på Milano, där svingar man så länge man orkar på drivingrangen från klockan 9 på morgonen till 21 på kvällen för straxt under 40 kronor. Men nu var vi hos flygvapnet och där kostar det som sagt 24 kronor för 40 bollar, även det överkomligt. Men det var inte det jag skulle skriva om utan en av restaurangerna som ligger alldeles utanför. Där beställer man olika tunnskurna köttbitar som man sedan grillar själv på en grill nedsänkt i bordet. Samtliga bord är anslutna till ett gemensamt fläktsystem, inbyggt i den mittenkonsol som bordet vilar på. Till köttet serveras ris, sallad och några olika grillblandningar att doppa köttet i. Den här typen av restauranger har jag bara sett här, men jag är säker på att det skulle slå hemma i Sverige (om brandmyndigheterna godkänner konceptet). Vi svenskar gillar ju att grilla och det är ett alldeles utmärkt sätt att umgås kring matbordet. Slowfood så det skriker om det. Vem blir den första att öppna i Sverige?

Dammsugaren

För några dagar sedan gjorde jag en upptäckt! Jag skulle dammsuga på toaletten och tog fram maskinen för att sätta igång. Tänkarmössan var redan påslagen så det tog inte lång tid för mig att upptäcka hur finurliga dammsugartillverkarna är. Men låt oss följa min logiska tankegång.


Visste du att dammsugartillverkare var bland de första att verkligen utnyttja psykologi för att göra sina produkter mer attraktiva? De tittade på var det var roligast att dammsuga och varför. Svaret var entrén, där hördes det att det gjorde nytta. Tråkigast var sovrummet, inte ett ljud hördes av uppsuget material. Slutsatsen var att röret skulle utformas så att så mycket ljud som möjligt skulle åstadkommas när saker sögs upp. Roligare och får oss att tro att maskinen är effektivare. Samma tanke gäller själva motorljudet. Det går att göra dammsugarmotorerna mycket tystare, men väsnas den inte, tror vi, enligt studierna, att den inte är effektiv.
Det var med detta i bakhuvudet jag satte igång att dammsuga och upptäckte att maskinen saknade mellanrör. Västerlänningar är ju, generellt sett, längre till växten än den genomsnittliga asiaten, tänkte jag. Slutsats, mellanröret finns enbart medskickat till de länder där det behövs (överlag lång befolkning). Detta innebär en besparing för dammsugartillverkaren, lika med större vinst. Genialt helt enkelt, var min slutsats.


Nu, i dag, pekade Nim på mig och sedan på dammsugaren, städa undervåningen sa hon. Går inte, svarade jag och förklarade det här med mellanröret. Jag visade också, kanske lite överdrivet, hur jag skulle få gå hukad och knäande genom huset. Säkert i flera timmar, sade jag och avslutade med att både min rygg och mina knän skulle ta stryk. Kanske skulle det ge men för livet och definitivt skulle det påverka mitt golfspel negativt och det nu när vi lagt ut pengar på pro och allting. Ett ögonblick sa Nim och gick i väg, för att genast återvända med, ett mellanrör! Följde med vid köpet, sa hon. Går nog också bra att använda som slagträ mot karlar som inte vill hjälpa till att städa, fortsatte hon. Fast det är klart det skulle ge mycket negativa effekter på ditt golfspel, men min sving kanske skulle bli bättre, avslutade hon. Ok, jag kanske kan dammsuga lite försiktigt då, men erkänn att det var en genial idé.


Hugade dammsugartillverkare erbjuds härmed att få köpa rättigheterna till priset av en dammsugar-robot. Obetydligt begagnad tänkarmössa kan eventuellt överlåtas i samband med avtalets upprättelse.

Informationssamhället

Sverige anses, åtminstone på hemmaplan, vara ett av de bäst utvecklade informationssamhällen världen kan uppbringa och kanske är det så, men betyder det att svenskarna också snabbast får till sig viktig samhällsinformation? Den vanliga ordningen i Sverige är att om något allvarligt inträffar får vi information via radion. Meddelande går ut i riksradion att vi skall lyssna på lokalradion samt läsa text-TV för att erhålla viktig information. Gott och väl, men om man nu inte har radion på? Ja, förhoppningsvis kommer någon förbi och berättar vad man behöver veta eller kanske polisen far omkring och kollar upp så ingen missat, fast de borde ju ha annat att göra kan man tycka.

I Thailand sitter, åtminstone i tätbebyggelse, högtalare utplacerade med jämna mellanrum. Via dessa lämnas lokal information varje morgon och varje eftermiddag. Det hela inleds med lite musik, för att fånga uppmärksamheten och sedan kommer informationen. Nu är det förstås inte livsviktiga nyheter varje dag, om någonsin. Det kan vara, som i dag, om en munkmarch genom området eller något annat. Vitsen är att alla hör det, vare sig de har radio på eller ej och skulle något allvarligt hända, som till exempel under översvämningen i slutet av förra året, kan man snabbt och utan dröjsmål ge viktig information och vara säker på att den kommer fram till alla berörda. Lite otidsenligt kanske, men tusan så effektivt.

Krokodiltårar

Var på djursjukhuset i dag. Med 12 + 3 hundar, varav de flesta mer än sju år gamla, blir det ganska ofta besök här. Det känns som en gång i veckan, minst. Djurförsäkringar existerar inte, så vad det kostar törs jag inte ens tänka på. Som jag nämnt tidigare är jag imponerad av sjukhuset, har aldrig sett något liknande och det är inte bara den stora 9-våningsbyggnaden, det är ett helt kvarter, men då skall det sägas att veterinärhögskolan ligger här också. I vart fall för de som studerar till smådjursveterinärer, häst- och kosse-doktorerna vet jag inte var de håller till, men säkert inte här mitt inne i stan.

Det är mestadels hundar och katter som är patienter. I dag fanns det dock, i vart fall en annan patienttyp. Det är unga herr Krokodil som i hastigheten råkat svälja en stålkula (säkert SKF). Att få i sig den gick i ett nafs, det var väl bara ett svälj, kan man tänka. Att bli av med den svårsmälta kulan var dock värre, så nu fick det bli operation. Varför i herrans namn man har en krokodil som husdjur kan man ju undra, om något år eller så sväljer den säkert TV-apparater av bara farten. Mer än en dam hade handväska i blicken, när de passerade herr K, om det nu skulle vara så att operationen misslyckades. Vad unga herr K. ansåg om de ändalykter som passerade revy framför den igentejpade nosen kan vi säkert, var och en, tänka oss.

Drakens år

Så var det dags att fira nyår igen. Denna gång det kinesiska. För Thailändaren i gemen betyder det kinesiska nyåret kanske inte så mycket, men det ger en bra ursäkt för en fest. För thailändare med kinesiskt påbrå är dock det kinesiska året viktigt. För de flesta av dem innebär det till exempel början på 7 dagars ledighet. Vi andra, nöjer oss med att ge andarna ett extra skrovmål, samt en god middag för vår egen del, samt förstås, vare sig vi vill eller inte, se och höra på fyrverkerierna som skall skrämma bort alla onda andar för hela det nya året. Det är drakens år som nu inleds, enligt traditionen skall Buddha, när han låg på sin dödsbädd, ha kallat till sig alla djuren, men bara 12 kom och dessa 12 fick som belöning, vart och ett, en plats i den kinesiska kalendern. Lite konstigt är det ju med all symbolik och varför är elva av djuren verkliga djur och ett, en drake? Vad symboliserar den? Det här med symbolik är inte alltid så lätt och ibland finns den kanske inte alls.

Tänkte nu inbjuda till en lek på temat. Den varar så länge de thailändska kineserna tar ledigt, det vill säga till nästa lördag. Bästa, fyndigaste förslag, du kan skicka in flera (lämna dem i kommentarfältet), får minst ett hedersomnämnande.

Det är som sagt Drakens år som inleds nu. I svensk tradition symboliseras ofta svärmor som en drake. När vi andra här äter middag sköljer vi ned med dryck ur ett glas, min ”svärmor” däremot, hon dricker alltid ur skapelsen på bilden nedan. Frågan är alltså, hur skall det tolkas, om alls?

Golf på Royal

 Upp i ottan för golfspel på Royal Golf & Country Club. En trevlig bana och även om det inte finns så mycket kungligt runt banan, kantas den av hus som bebos av Thailands elit. Att tillhöra landets elit innebär i Thailand att det är en övervägande risk att man nått sin position genom att ta och ge mutor. För oss som växt upp i Sverige och i tron att korruption inte förekommer (det har ju nu tyvärr visat sig att girighet är lika gångbar i Sverige som i andra länder) känns det konstigt att alla är emot korruption, men att den ändå frodas. Kanske dags att vakna upp ur 50-tals-idyllen.

Jag spelar ensam och väljer att använda golfbil. Jag har märkt att mitt spel blir bättre om jag åker runt banan, värmen tar nog lite på krafterna trots allt. Även om jag inte gör en strålande runda är jag nöjd med resultatet. Efter golfen bär det av till Future Park, där vännen Phil väntar. Vi tar massage och därefter farväl. Phil åker hem till England i morgon, känns lite tråkigt. Det är alltid trevligt att träffa både honom och Soopa.

Klubbhuset

Villor runt banan 1

Villor runt banan 2

Villor runt banan 3

Vy från restaurangen

Future Park

Hade en oplanerad dag i dag och bestämde mig för att gå till vår lokala galleria, Future Park. Det är bara cirka 15 minuters promenad så jag ser inga problem med det, en Thailändare skulle dock inte gå en sådan sträcka. Allt som är längre bort än 200 meter innebär att det skall tas bil, men det är klart, i värmen kan man ha viss förståelse för det. Skall man dessutom handla en massa saker så behövs ett fordon. 

Sedan första gången jag var på Future Park har jag varit imponerad, hur kan vår lilla stadsdel ha en sådan stor galleria har jag frågat mig. En koll på Wikipedia, gav inte svaret på varför, men väl svar på att det är stort, faktiskt ett av Asiens största köpcentra. Här finns ett 15-tal av Thailands största varuhuskedjor representerade. Dessutom cirka 100 restauranger, 242 olika klädmärkesbutiker, 77 skönhetssalonger, mer än 150 auktoriserade IT- och mobilhandlare, 38 utbildningsinstitut, 15 olika banker med flera kontor samt 5 finansinstitut, dessutom cirka 900 andra små butiker. Hit gick jag alltså för att slå sönder lite tid.

När jag var sysslolös hemma i Sverige kunde jag alltid ta fram gitarren och spela några ackord, men här har jag ingen gitarr och något behöver jag sysselsätta mig med om jag känner mig rastlös. Plötsligt stannar jag till inne på Future Park, framför mig har jag en musikaffär, jag står där länge och funderar, går sedan in och köper mig, ett munspel! Ett perfekt köp för den som har 15 minuters promenad hem i värmen och ibland känner för att sysselsätta sig med något ganska trivialt. Bäva månde de traktens katter och hundar som brukar stå för kvällsserenaderna, i kväll kommer de att möta hårt motstånd. Jag provblåser lite på min väg hem. En motorcykeltaxi vinglar till och två byrackor börjar yla. Kanske jag behöver träna lite.

Målningsarbete

När man anlitar hantverkare här, kan man välja på tre olika alternativ. Första alternativet är att man hyr in arbetskraft och sedan står med allt, även de verktyg de kan tänkas behöva. Andra alternativet är som första, men de har med sig egna verktyg men man står själv för materialinköp. Det är detta alternativ vi valt. Det tredje alternativet innebär att man bara talar om vad som skall göras och vilken kulör, om det gäller målningsarbete, som önskas, sedan sköter firman om allt. Hantverkarna arbetar, liksom de flesta andra, alla veckans sju dagar. Arbetsdagen startar cirka 08.30 och slutar 17.00. Paus för lunch tas förstås. Hantverkarna är inte specialiserade så att någon är målare, någon snickrar och så vidare utan de är mera av allroundtyp. De tre vi hyrt in utför därmed allt som behöver göras.

Den byggnadsställning de behöver bygger de av bambu som knyts ihop. Som väl är behöver de inte upp mer än cirka fem meter, men jag har sett samma typ av ställningar som varit mer än femton meter höga. Arbetarna klättrar på ställningen, men har två plankor att stå på om det är ett besvärligt ställe.

Vad jag sedan länge konstaterat är att Thailändare i allmänhet och de som lever i städer i synnerhet, alltid är måna om sitt utseende. Jag har aldrig sett thailändska ungdomar gå klädda som svenska ungdomar, i trasiga jeans eller i träningsoverallbyxor. Nu skall vi inte bara gnälla på ungdomar, även vuxna västerlänningar, denna inkluderad, går klädda som slashasar jämfört med thailändarna. I dag mötte jag dock något som även fick thailändarna att lätt höja på ena ögonbrynet. Var på HomePro, motsvarar ungefär Byggma eller Bauhaus i Sverige, för att köpa målarfärg till huset. Kvinnan som effektuerade beställningen hade väl kanske inte riktigt klädseln eller stilen som man förväntade sig av en målarfärgsförsäljare. På överkroppen hade hon en svart topp med guldpaljetter, till detta bar hon en fotlång vid blå kjol och högklackat. Under första delen av vårt samtal var hon helt absorberad av att sminka sig själv. Mer glans på läpparna samt förbättra de långa lösögonfransarnas vinkel hade hög prioritet. Naglarna var långa och blåmålade, i vart fall sju av dem. Pekfingernaglarna samt vänster tumnagel var grönlackerade.

Som vanligt, när det gäller att göra upp affärer i det här landet, tycks mycket annat pågå samtidigt. Således kom en kollega till damen i långkjol, denna kollega var minst lika uppseendeväckande klädd i en svart kortkort dress som hade passat för vilket finare innedisco som helst. Kollegan visade den långkjolsklädda en väl inpackad tavla. Emballaget togs under stor ceremoni bort och ett tryck som verkade vara för ett barnrum förevisades under en massa ojanden och hänförda utrop. Sedan, helt plötsligt var tydligen beställningen av målarfärg klar och efter att ha väntat på att inget tycktes hända, skedde allt nu i ett rasande tempo och jag fick springa för att hinna med bort till kassan. Målarfärgen togs om hand av hantverkarbasen medan jag betalade och hantverkarna kan nu äntligen sätta igång att måla både in och utvändigt, samtidigt som damen i långkjol kan fortsätta med sitt restaureringsarbete.  

Barnens dag

 I dag, lördag, firas barnens dag här i Thailand. Precis som det brukar eller i vart fall brukade vara även i Sverige, är en av de största begivenheterna att de militära enheterna har uppvisning och ”öppet hus”. Bland annat har flygvapnet i dag haft uppvisning med JAS Gripen. Thailand är ju ett av de få länder som köpt planet och har, vad jag förstått, option på ytterligare sex. Men nog kan jag tycka att det är lite konstig familjeunderhållning, oavsett var det är. ”Kom här barn skall ni få se vilka fina saker vi har för att ta ihjäl folk med.” Som väl är så fanns det även andra mer barnvänliga alternativ. Detta till trots tillbringade det här barnet en del av dagen hos flygvapnet, dock med den något fredligare sysslan att träna golf på drivingrangen. 

I utländsk, såväl som inhemsk media har det rapporterats om en antagen terroristattack mot Bangkok under dagen. Det är USA som hävdat att en Islamistisk grupp planerat det hela. Nu på eftermiddagen rapporterade Bangkok Post att det, enligt en högt upsatt polischef, inte kommer att bli något. Islamisterna har bestämt sig för att avbryta operationen och det känns ju bra, men man undrar onekligen vem som lämnar all information och hur pålitlig den är och då menar jag i alla skeenden. Politisk propaganda från USA eller verkligt hot från Islamister? Sanningen lär vi aldrig få veta. Amerikanarna är dock duktiga på det här med propaganda. När jag var i tonåren, var jag mycket förtjust i att läsa om en kioskromanshjälte, Nick Carter, en slags amerikansk agent 007. Senare visade det sig att böckerna skrevs och utgavs med understöd från CIA, allt i syfte att göra USA populärt och deras fiender för stunden mindre populära. Men det är visst så, i krig och kärlek är allt tillåtet. Nick Carter var, liksom sin föregångare James Bond, en mästare på båda dessa områden. Själv skulle jag nöja mig med lite bättre slag med drivern.

Massage

Det här fordonet ilar runt likt en galen ekorre i omgivningen (gate öpp å gate ner, som de skulle säga i Östergötland) och klockan 9 på morgonen varje torsdag bromsar det med ett lätt gnäll in utanför grinden till bostaden. Detta till min skräckblandade förtjusning. Fordonet berids nämligen av den lokala massörskan, ett rejält fruntimmer som, det är jag nästan säker på, när hon inte har annat att göra, krossar cocosnötter med bara händerna. Hon har kraftiga nyper damen och inte vet jag var hon hämtar all kraft som hon knådar mig med, eller visste inte, förrän den dag jag upptäckte att hon faktiskt gick omkring på min stackars kropp och knådade med fötterna.

Att ta massage är för en thailändare vanligare, viktigare och naturligare än det är för oss svenskar att gå till frisören, minst en gång i veckan bör man se till att få massage och även om det kan vara näst intill plågsamt för stunden, sprids en skön känsla i kroppen när det hela är över. Massage finns att få i princip överallt. I turisttäta områden, naturligtvis, men även i vanliga affärskvarter och på shoppingcenter. Man kan välja på olika typer av massage, men vår lokala tillåter inte något sådant. Hon kör ett program som börjar relativt oskuldsfullt och slutar med att hon packar ihop en ungefär som man sett att bilskrotarna packar ihop en bil. Ett paket en femtedel så stort som det var när processen började. Hur hon lyckas veckla ut en igen är för mig fortfarande en gåta. När man köper massage ”på gatan” kan man även välja hur lång tid. Så icke vi, en massage är två timmar, varken mer eller mindre. Efter den tiden är det bara att betala och sedan puttrar den röda mopeden vidare, gate öpp å gate ner.  

HuaHin

Hantverkarna sätter på allvar igång med att riva inredningen på måndagseftermiddagen så på tisdagen beger vi oss till HuaHin tillsammans med Phil och Soopa. Bilresan tar något mer än tre timmar och naturligtvis ser vi en motorcykelolycka under resan.

HuaHin är en populär semesterort och luften känns sval och frisk jämfört med Bangkoks hetta. Trots det stora trycket från semesterfirare är vi de enda gästerna i vårt 15 våningar höga lägenhetshotell! Varför får jag aldrig riktigt klart för mig, men kanske det har att göra med att hotellet består av insatslägenheter och att det enbart är thailändska ägare. Ägare som ser det hela mera som en investering än som ett ställe att åka till. Vi har lånat en trerumslägenhet på 12:e våningen. Utsikten är hänförande med havet och en halvö med en hög Buddhafigur i synfältet. 

På kvällen går vi på night market samt restaurang. Det är lite chockerande att komma till en turistort. Plötsligt är skånskan vanligare ”språk” än thailändskan. Det är i stort sett bara de som arbetar som är thailändare, besökarna tycks alla vara västerlänningar och påfallande många medelålders skåningar. Tisdagen ägnas åt golf, vi åker inte till kända och svenskdrivna Black Montain utan väljer en havsnära golfbana i ytterområdet av stan, Suan Son. Golfbanan, som drivs av armén är trevlig och jag känner mig riktigt nöjd med mitt spel på de flesta hålen. 

Efter golfen blir det lite skön avkoppling i hav och pool. Sämre kan man ha det.

Balansgång

Jag är stolt över att vara svensk, jag är stolt över Sverige, eller kanske jag skall säga att jag är stolt över det Sverige som min föräldrageneration skapade. Sverige på 50- och 60- talet var en idyll och de flesta jag känner tycker och känner precis som då. Vi står för svenskheten som i sin tur stod för flit, ärlighet och medkänsla. Sedan helt plötsligt blev det helt fel att stå för det svenska, för något annat tog över svenskheten. Främlingsfientlighet, avundsamhet och aggression. Hur kunde det bli så? Hur kunde/kan vi tillåta att människor som inte står för det goda svenska äger rätten att säga att de står för det svenska? Jag skulle önska att jag hade kraften att ta tillbaka svenskheten, att stolt kunna hissa den svenska flaggan utan att tro att människor runtomkring skulle tro att jag var främlingsfientlig. Om jag finge önska något av oss gemensamt för detta nya år så är det just det. Låt oss ta tillbaka rätten att vara stolta svenskar och låt oss stå för det goda det innebär att vara svensk oavsett var vi eller våra föräldrar råkar vara födda.

Efter denna pamflett, åter till Thailand, men det har faktiskt kopplingar till varandra. Om det inte vore så behäftat med negativa associationer skulle jag säga att Thailand är nationalistiskt (vilket det ju också är att säga att man står för svenskheten). Men, som sagt nationalism har fått en negativ betydelse vad det gäller andra kulturer så jag väljer ett annat ord, protektionism och ger det samtidigt en lite annan betydelse än det egentligen har. Protektionism är en handelsterm som innebär att man lägger importtullar och så vidare på utländska varor för att skydda den egna produktionen, med andra ord motsatsen till frihandel. Om vi nu i stället tillåter oss att säga att protektionism är att skydda ett lands och landets folks intressen så skulle jag vilja påstå att Thailand är protektionistiskt.

Jag kan också tycka att ett land ibland under sin utveckling både har rätt till och måste vara protektionistiskt för att kunna utvecklas som en egen nation. Och nu till kärnan, när jag tar på mig mina protektionistiska glasögon så begriper jag bättre vissa av Thailands egenheter. Thailand har alltid varit ett eget land. Medan de flesta asiatiska länder under någon period varit kolonialiserade har Thailand varit och förblivit Thailand, nåja man har från och till kallat sig Siam, men man har alltid varit ett fritt land och tänker så och förbli och med thailändskt synsätt kräver det att hela Thailand och då menar jag hela, måste kunna styras utifrån egna intressen, Det är ju faktiskt vad vår nya definition av protektionism ytterst innebär för det individuella landet. Då är det ju ganska naturligt att mark inte kan tillåtas att ägas av utlänningar. Likaså skulle företag naturligtvis kunna bli en utländsk maktfaktor, därför måste alla företag till minst 51 % ägas av thailändare. Företag kan ju ändå, genom sin personal, få ett stort utländskt inflytande. Därför måste varje företag i Thailand, för varje utländsk arbetstagare som anställs också anställa fyra thailändare. Detta hjälper också upp den inhemska arbetslösheten. Slutligen finns det enkla, lågavlönade jobb som kan vara attraktiva för utlänningar på semesterorter, att jobba i barer och så vidare. Därför finns förutom grundregeln 1/4 som nämnts ovan, även skatteregeln som säger att skatt, 35 %, skall betalas av alla som tjänar minst 50 000 bath/månad. Många thaiare, till exempel de som jobba i barer tjänar betydligt mindre och betalar därmed ingen skatt. En utlänning däremot förutsättes alltid tjäna minst 50 000/månad och får därför betala minst 35 % av 50 000 bath i skatt oavsett hur lite de tjänar. Och kultursatsningar har ju aldrig gått ihop sig ekonomiskt, må det vara museum, teater eller vad det nu kan vara. Full kostnadsersättning går aldrig att ta ut från den inhemska befolkningen, men har man nu turister så kan man ju kräva lite extra av dem i stället. Det finns flera sådana här exempel som samtliga går ut på att skydda landets intressen och att hjälpa de fattiga, ibland kan det dock vara lite svårt för oss besökare att se det från en annan sida än vår avskärmade vy, där vi tror att allt skall vara tillrättalagt för oss.

Svart trafikvecka

Nyårsveckan, i år med start torsdagen den 29 december och avslutning onsdagen den 4 januari, är Thailands svarta vecka vad det gäller trafikolyckor. Ur svenskt perspektiv är nog varje vecka att anse som svart vad det gäller trafikolyckor i Thailand, men den här är som sagt värst. Så här såg den ut i år enligt Bangkok Post.

Torsdagen 29/12, 39 dödade, 444 skadade i 336 trafikolyckor

Fredagen 30/12, 58 dödade, 578 skadade i 547 trafikolyckor

Lördagen 31/12, 68 dödade, 760 skadade i 722 trafikolyckor

Söndagen 1/1 , 76 dödade, 739 skadade i 562 trafikolyckor

Måndagen 2/1, 41 dödade, 23 skadade i 73 trafikolyckor

Tisdagen 3/1, 32 dödade, 572 skadade, i 616 trafikolyckor

Onsdagen 4/1, 21 dödade, 259 skadade i 102 trafikolyckor

Totalt 335 dödade och 3375 allvarligt skadade. PÅ EN VECKA!

I Sverige har vi 250 – 400 dödade i trafikolyckor/år och svårt skadade, runt 400/år. Naturligtvis är trafikintensiteten högre i Thailand än i Sverige men trafikpolisen är i mitt tycke alldeles för förlåtande. Jag är övertygad om att trafikolyckorna lätt skulle gå att få ner till mindre än hälften om man bestämde sig för att inte tillåta framförallt motorcyklister att köra mot trafikriktningen. Det finns redan en lag som säger att det inte är tillåtet, men ingen, absolut ingen bryr sig. Minst en av de som dog i en motorcykelolycka under årets svart vecka var en svensk turist. Häromdagen mötte vi en motorcykel som kom i mycket hög fart och körde rakt mot oss. Vi var tvugna att väja för att han inte skulle köra på oss. Något hundratal meter bakom oss vände han och kom tillbaka i samma fil och höll denna gång på att köra på oss bakifrån! Det verkade som han testade motorcykeln eller kanske våra nerver, vem vet. Otrevligt i vilket fall. I stort sett varje gång jag varit i Thailand har jag sett en dödsolycka med motorcykel inblandad. Men som sagt ville man verkligen skulle det gå att få ner antalet olyckor väsentligt. 

Strandtomt

Framförallt i norra Thailand är stor del av befolkningen dåligt utbildad och fattig. Möjligheterna till arbete och inkomst är små eftersom det till stor del är jordbruksbygd. Därför lockas många, precis som i andra länder, att flytta till större samhälle där man tror att möjligheterna är bättre, men utan utbildning är det svårt att få arbete. Med mycket tur kanske det går att få något daglönearbete, men oftast inte mer. Det är klart, har man en moped eller en motorcykel kan man alltid försöka att livnära sig som ”taxi”, men det finns många, likadant är det med alla de som försöker livnära sig på något litet gatustånd med mattillagning, konkurrensen är hård. Problemet är inte enbart att hitta något sätt att livnära sig på, bostad är också ett problem. Hyran blir i de flesta fall ett oöverkomligt hinder, men här finns ett alternativ, kåkstäderna. Marken mellan kanalerna och närmsta väg är oftast en så smal remsa att ägaren inte kan utnyttja den, här kan den händiga, likväl som den mindre händiga bygga sig en bostad av det material som de kan få tag i. Enda problemet är att myndigheterna eller markägaren när som helst kan bestämma att området skall saneras och då rivs alltihop. Detta samt den egna ekonomin gör att det blir kåkstäder som byggs längs kanalerna. På landsidan av vägen finns fina hyreshus eller villaområde och på strandsidan rena ruckel. De flesta rucklen har dock elektricitet. Folk kopplar helt enkelt in ett par ledningar direkt på luftledningarna som följer vägen och drar dem till sitt skyffe. Lyse, Fläkt och TV är i stort sett standard. Gör då inte myndigheterna något för dessa de fattigaste? Jodå, det görs en del och mycket av det vi som besökare kan tycka är konstigt har sin grund just i att hjälpa de fattigaste eller att hjälpa Thailand över huvudtaget. Jag skall återkomma till det här i ett senare inlägg.

I dag skulle jag varit och lämnat en nyårspresent till Yuht och hans fru, men Nim fick, på grund av min förkylning, åka själv. Yuth med familj befinner sig på en liten ceremoni med anledning av att de skänkt en stor summa pengar till en fattig (statlig) skola, det hela täckte kostnaderna för att bygga ett bibliotek. De flesta thailändare jag känner har det bra ställt och skänker enorma summor pengar för att hjälpa sina fattigare landsmän. Givmildheten liksom tacksamheten över att ha det bra ställt är hos de thailändare jag känner  mycket stor.

Middagsförberedelser

Inför middagen med Phil och Soopa inköptes ett nytt billigt bord med fyra stolar från Tesco. Tanken var att använda det tillfälligt och sedan skänka det till Chang. Naturligtvis gick det inte att montera mer än bord och en stol, resten var så skevt och snett att det inte gick att få ihop. Sådant här gör mig rasande. Inte pengarna i sig, men om något förtjänar att göras förtjänar det att göras väl. Inte på det här sättet. Dessutom stjäl man min tid och det anser jag vara  mycket värre än de 100-lappar setet kostade.

Naturligtvis är det bara att åka in till Tesco och få det utbytt eller få pengarna tillbaka, egentligen inga problem alls, eller jo, ett stort problem. Här finns en kulturell skillnad mellan mig och Thailand som verkar omöjlig att överbrygga. Jag vill att man tar ansvar, medan Asiatisk kultur ungefär säger att man måste inse att det blivit ett fel, men det är inget som någon kan rå för. Fabriken som tillverkade har ju redan betalat både material och lön, så det är klart att de måste försöka sälja, för att få in sina pengar. Likadant med Tesco, de kan ju inte stå där med en massa bord och stolar, det måste säljas. Men jag som köpt då? Ja, jag fick ju i alla fall ett bord och en stol som går att använda, resten kan jag ju kasta bort om det nu är så omöjligt att sitta på en skev stol. Jag har inte funderat på att köpa ett set till? Med lite tur kan jag på så sätt få kanske fem stolar som är till belåtenhet och ett extra bord. Det är här någonstans som jag blir galen på det asiatiska synsättet och börjar bära mig åt som en indignerad europe. I stället borde jag på gott asiatiskt vis le, buga och tacka för förslaget och säga, nej, men kanske min herre kan tänka sig att ta tillbaka detta alldeles förträffliga bord samt en ypperligt välgjord stol och få ett antal något mindre bra delar på köpet. Samtidigt bör jag passa på att be väldigt mycket om ursäkt för att kartongen som det hela förvaras i är både öppnad och något tillknycklad. Jag klarar det som sagt inte, jag blir rasande. Därför får det bli Nim och Chang som åker iväg och reder ut det hela, det går fortare och jag slipper att göra bort mig genom att visa ilska offentligt, ett av de värsta etikettsbrott som kan förekomma i Thailand. Middagen blev i vilket fall trevlig och det var väl ändå huvudsaken.

   

Skadedjur

I dag upptäckte jag en kackerlacka i det rum där vi ännu inte hunnit riva bort all väggpanel. Här krävdes åtgärder. Nim, kom hit fort, ropade jag. Vad är det, undrade Nim. Kom, kom fort fortsatte jag. Kackerlackor är ju egentligen nattvarelser och den här hade nu satt igång att kravla mot ett mörkare och säkrare skrymsle än den öppna golvytan den befann sig på. Nim kom, följde mitt utsträckta finger med blicken och sa, yes, it is a cockroach, let it be. Let it be! We have to do something before they are all over the place, utropade jag. Motvilligt gick Nim och hämtade ett insektsgift och sprutade på den. Det är helt emot den Buddhistiska traditionen att döda något bara för att det finns, men ibland övervinner Småländsk reningsiver även Buddha.

 Något senare gjordes en annan upptäckt. En råtta hade lockats att undersöka den fångbur som satts på vinden. I och med översvämningen tog allehanda varelser sig in för att söka skydd. Råttan dödades dock inte. Den liksom ormar och annat som fångas transporterades bort för att släppas fri någonstans där den kunde leva sitt liv utan att störa människor. Som sagt, man dödar inte varelser bara för att de finns, jorden är tillräckligt stor för alla. Kanske vi skulle lära de svenska varghatarna lite Buddhistisk livssyn.

Tisdagsgolf

Som alla män vet är kvinnors barnafödande, i lidande, inte på något sätt jämförbart med våra förkylningar. Detta till trots hade Nim inte längre något medlidande med min självömkan, hon ansåg att det var dags att få mig upp ur sängläge. Golf i morgon, frågade hon på måndagskvällen. Jag kände hur mina svettningar upphörde, febern var nog på väg bort och näsan, javisst den rann, men vad tusan, man är väl karl. Visst svarade jag. Att spela golf i Bangkokregionen är inget latmansgöra. Man måste upp i ottan för att kunna spela på förmiddagen innan det blir för varmt. Alltså uppstigning 04.30 för att packa ihop och sedan cirka två timmars färd genom staden för att komma till golfbanan (Windsor Golf club). Vi spelade ihop med Liza och hennes son. Liza har jag berättat om tidigare. Hon är thai-kines, gift med Ken, en Canadensare som jobbar för ett amerikanskt oljeföretag, Devon. Just nu är de för några år lokaliserade till Bejing, Kina, men varje jul/nyår återvänder de till Bangkok för att fira både helgerna och Lizas födelsedag. En gång frågade jag Ken om han aldrig längtade tillbaka till Canada. Nej, varför skulle jag det svarade han, jag har min familj och mitt liv här i Asien, jag har inte varit i Canada på över 20 år. Jo, förresten sa han sen, jag har min gamla Ford Mustang stående hemma hos min bror. Det skulle vara kul att plocka med henne och ut och dra lite, men annars, nej. Deras Son är kanske i 12-15-års åldern och han spöade mig rejält, hans handikapp, 22! Tur att jag hade min förkylning att skylla på.

Efter golfen åkte vi till ”vårt” områdes köpcentra, Future Park, för en fika tillsammans med vännerna Phil och Soopa som nyligen anlänt från London. Det var till deras nybyggda hus Nim flydde från översvämningen. Ett kärt återbesök, Phil och Soopa. I morgon kommer de på middag och nästa vecka skall vi ta en gemensam tripp till Hua Hin för några dagars vila är det tänkt.

Fortsatt sjuk och hängig

När man är sjuk och känner sig trött och förbi känns det bra att ha en vän som ställer upp förbehållslöst och håller en sällskap

När Blacky och jag, framåt eftermiddagen lämnade sängen och begav oss ner och sedemera till och med utanför dörren, satt Chang där på trappan och rökte. Jag slog mig ner. Vi brukar inte prata så mycket Chang och jag. Han kan inte mycket engelska och mina kunskaper i Thailändska är ännu mindre. Likväl brukar vi kommunicera, peka på något och säga något om det och den andre nickar i samförstånd utan att vi vet riktigt vad vi är i samförstånd om. I dag pekade jag på Changs strumpor. Vänsterfotens är svart och grå samt pryds av texten Vikings. Högerfotens strumpa är i två blå nyanser samt har ett ilsket rött Honda-emblem.

Da da, Ja ja, sade Chang samtidigt som han borstade bort lite verklig eller inbillad smuts från vänsterstrumpan, varefter han lutade sig tillbaka och tog ett bloss på cigaretten. Varför, tänkte jag, har vi strumpor egentligen? Jag kom fram till att det finns två huvudsakliga skäl. Att skydda foten från skon och att skydda skon från foten. I vårt nordiska klimat finns förstås också skälet att skydda från kyla. Men i huvudsak är det ingen skillnad, skydda foten och skydda skon, det är strumpans uppgift. Ingen fot alternativt ingen sko innebär att behovet av strumpa försvinner. Jag funderade vidare, tänk att du skall klä dig på morgonen och upptäcker att du har bara ett par strumpor och det är ett stort hål på undersidan av den ena. Du letar vidare och hittar en uddastrumpa. Nu kommer frågan skulle du, som Chang, ta på dig två olika strumpor eller skulle du ta på dig två likadana, där den ena var trasig? Funktionalitet eller symmetri? Jag vet att mitt svar fram till nu hade varit symmetri, detta för att undvika alla fniss bakom ryggen och felaktiga omdömen, ett typiskt offer för fåfängans makt. Kommen så här långt i mina tankar, tänkte jag ”synd att jag inte kan förklara för Chang att han just lärt mig en viktig sak, att se mera till syftet”. Men kanske var det lika bra att jag inte kunde förklara för här avbröt Chang mina tankar med att peka på sitt tomma cigarettpaket och sedan säga SevenEleven, varefter han reste sig upp och gick iväg mot affärskvarteren i strumplästen.