Sportlördag

Även om jag inte är det minsta sportintresserad har jag ägnat lördagen åt sport. Det började redan klockan två på morgonen, med Sveriges match mot England. För min del stod en back öl på spel i en vadslagning med engelske vännen Phil.
På förmiddagen hamnade jag, mer eller mindre av en slump, på ett annat sportevenemang. Sångtävling! På en stängd marknadsplats hängde ett 40-tal fågelburar med en för mig okänd fågelart, stor som en gråsparv ungefär. Runt dem stod ägarna, enbart män, och två domare cirkulerade utmed burarna samtidigt som de pekade än åt vänster, än åt höger och efter en stund bestämde sig för den ena eller andra riktningen. Vad jag förstod tävlade de fågel mot fågel så att säga. Varje match varade cirka en minut. På en högbent pall stod en vattenfylld plexiglascylinder och samtidigt som tidtagaren blåste i en visselpipa släppte han ner en perforerad metallskål i cylindern. När skålen nådde botten av cylindern blåste han igen och den matchen, eller var det kanske ronden var över. Ägarna till de fåglar som just tävlade försökte med rop och fingerknäppningar att få just sin fågel att sjunga extra vackert, högt, antal drillar eller vad det nu var som bestämde vem som segrade. För mig verkade det lite slumpmässigt. Fågeln kunde ju vara upptagen med något annat just när den kom in i tävlingen, mumsa på en fluga, kolla omgivningen, putsa fjäderskruden eller vad nu burfåglar sysselsätter sig med när de inte sjunger. Det var inte direkt någon publiksport, förutom ägarna och de två domarna var det bara jag som följde evenemanget, men ändå, tiotalet meter från tävlingsplatsen fanns det ett par stånd där det såldes tillbehör, böcker och månadsmagasin som enbart behandlade dessa fåglar och tävlingar med dem, så det kan ju inte vara helt unikt.

Väl hemma igen slängde jag mig i soffan och tittade på rugby, Irland mötte Nya Zeeland. Innan matchen ställde lagen upp, ansikte mot ansikte och framförde något som såg ut som en blandning av infödingsdans (får man säga så nu för tiden?) och vikingastrid, framfört av  ilskna gorillor. Testosteronet och adrenalinet formligen sprutade från spelarna. Om jag hade svårt att förstå reglerna i förmiddagens sångtävling är de för rugby, om möjligt mer höljda i dunkel. Man får inte ta strypgrepp, har jag förstått, men resten? Det gick inte att låta bli att tänka tillbaka på nattens fotboll. Hur hade de stora stjärnorna stått sig här, de som faller och ligger och gnyr om en fjäril släpper en fjärt inom närområdet. Rugbyspelarna som kom till intervju efter matchen hade spräckta läppar och ögonbryn. Blåtirorna lyste lika mycket som tillfredsställelsen i det vinnande lagets (Irland) leenden, men aldrig att man såg någon gnälla eller ligga och beklaga sig. Men nu har jag fått nog av sport för ett tag tror jag.

P.S.
Golf, på min nivå, vid min ålder och i det här landet, är som alla vet ingen sport. Bara en ursäkt för att få umgås med unga vackra kvinnor. Dock väldigt Platoniskt skall kanske tilläggas.
D.S.