Sista sucken

I går drog den sin sista suck, dammsugaren. Saknad av alla och ingen. Men kanske det ändå inte var den sista sucken för här slängs inget, absolut ingenting. Så samtidigt som vi for och köpte en ny, lämnade vi in den gamla på reparation. För cirka 100 kronor repareras den och blir, om inte som ny, åtminstone brukbar igen. Men, vi köpte som sagt även en ny. Jag blev förundrad. Får väl tillstå att jag inte har följt dammsugarmarknaden så där väldigt intensivt. Den jag har i Norrköping inköptes av mina både före detta och numera även hädangågna svärföräldrar någon gång i slutet av 70-talet.
När jag nu såg denna innovation blev jag nästintill lyrisk och jag tror att det faktiskt är det som driver dammsugarutvecklingen framåt, karlars hänfördhet över den tekniska utvecklingen. Det får oss att åtminstone en gång per dammsugare, med glädje och inspiration, gripa tag i maskinen och dammsuga som det gällde livet. För min del bestod dammsugarobjektet av bilen som vi skall ha till golfen på Plutaluang i morgon och visst var det en ljuvlig känsla att släppa loss de 2000 fjärrstyrda watten och dessutom veta att man aldrig mera behövde köpa en dammsugarpåse, bara att fylla och tömma behållaren. Med det sagt vill jag också säga att lyckan av en ny dammsugare är ganska kort och att jag känner att jag gjort mitt. Nu får andra ta över. Delad glädje är dubbel, sägs det ju och dammsugning delar jag både frikostigt och gärna med mig till andra.