Hem till byn, del II

Det är inte utan lite förväntansfull spänning som jag anländer till Fliseryd, visst, jag har gjort något kortare halvdagsbesök under de 40 år som gott sedan jag lämnade byn, men nu skulle jag vistas här i flera veckor. På något, helt orationellt, vis förväntar jag mig att tiden skall ha stått stilla, men det har den naturligtvis inte gjort, inte ens i hembyn. Jag känner igen det mesta, men personenrna som bor i husen nu är, i de flesta fall, totala främlingar för mig. När jag parkerar utanför, den numera enda, affären, ser jag ett bekant ansikte. Min gamla lek-, sedemera skol- och festkamrat Roland är på väg in i butiken. När jag själv kommer in, letar jag upp honom, går fram och säger, hej, jag kände igen dig ute på parkeringen. Han tittar på mig, blicken är totalt nollställd. Han har ingen aning om vem jag är och det är klart, han har åkt iväg för att göra sina dagliga inköp och spanar möjligtvis efter dagens extrapris, medan jag söker igenom anletsdragen på varje människa jag möter för att se om det är någon jag känner. Så fortsätter det, i stort sett ingen känner igen mig, undantagen är två. De å andra sida verkar inte alls förvånade över att jag är där, pratar i stället på som det var i går vi såg senast. Mycket är som sagt sig likt, men mycket är också förändrat och jag vet egentligen inte vad jag skall tycka. Skulle jag kunna tänka mig att slå mig ner här igen? Ja, kanske, jag trivs ju med platsen som sådan, men alla gamla vänner, många har flyttat och samtliga har naturligtvis byggt upp sig ett liv. Ett liv där gamla vänner från 60- och 70-talet knappast har en given plats. Det är dock oftast roligt att åka runt och se alla gamla platser och kanske träffa på någon man känner igen. Alla möten är dock inte så roliga. Inne på systembolaget i Mönsterås såg jag ett gammalt bekant ansikte, ej från hembyn. Hej, sade jag, bor du här nu. Han tittade på mig och jag fick förklara vem jag var. Hej, sade han, jag kände inte igen dig. Jo, fortsatte han, jag bor här, trivs bra. Det är fint att kunna gå ner till hamnen och sätta sig med en pilsner. Det märktes allt för väl att dagens ölkasse var långt ifrån den första han bar iväg. Han hade ju varit gift, hade hus, fru och barn, var en god yrkeman och hade ett jobb han trivdes med och han var alltid i gång med något nytt projekt. Hur kunde det bli så här, varför tog hans liv den vändningen. Jag står där och undrar, samtidigt som jag ser hans ryggtavla försvinna i riktning mot hamnen, i ena handen håller han redan dagens första ölflaska öppnad.