Hem till byn, del II

Det är inte utan lite förväntansfull spänning som jag anländer till Fliseryd, visst, jag har gjort något kortare halvdagsbesök under de 40 år som gott sedan jag lämnade byn, men nu skulle jag vistas här i flera veckor. På något, helt orationellt, vis förväntar jag mig att tiden skall ha stått stilla, men det har den naturligtvis inte gjort, inte ens i hembyn. Jag känner igen det mesta, men personenrna som bor i husen nu är, i de flesta fall, totala främlingar för mig. När jag parkerar utanför, den numera enda, affären, ser jag ett bekant ansikte. Min gamla lek-, sedemera skol- och festkamrat Roland är på väg in i butiken. När jag själv kommer in, letar jag upp honom, går fram och säger, hej, jag kände igen dig ute på parkeringen. Han tittar på mig, blicken är totalt nollställd. Han har ingen aning om vem jag är och det är klart, han har åkt iväg för att göra sina dagliga inköp och spanar möjligtvis efter dagens extrapris, medan jag söker igenom anletsdragen på varje människa jag möter för att se om det är någon jag känner. Så fortsätter det, i stort sett ingen känner igen mig, undantagen är två. De å andra sida verkar inte alls förvånade över att jag är där, pratar i stället på som det var i går vi såg senast. Mycket är som sagt sig likt, men mycket är också förändrat och jag vet egentligen inte vad jag skall tycka. Skulle jag kunna tänka mig att slå mig ner här igen? Ja, kanske, jag trivs ju med platsen som sådan, men alla gamla vänner, många har flyttat och samtliga har naturligtvis byggt upp sig ett liv. Ett liv där gamla vänner från 60- och 70-talet knappast har en given plats. Det är dock oftast roligt att åka runt och se alla gamla platser och kanske träffa på någon man känner igen. Alla möten är dock inte så roliga. Inne på systembolaget i Mönsterås såg jag ett gammalt bekant ansikte, ej från hembyn. Hej, sade jag, bor du här nu. Han tittade på mig och jag fick förklara vem jag var. Hej, sade han, jag kände inte igen dig. Jo, fortsatte han, jag bor här, trivs bra. Det är fint att kunna gå ner till hamnen och sätta sig med en pilsner. Det märktes allt för väl att dagens ölkasse var långt ifrån den första han bar iväg. Han hade ju varit gift, hade hus, fru och barn, var en god yrkeman och hade ett jobb han trivdes med och han var alltid i gång med något nytt projekt. Hur kunde det bli så här, varför tog hans liv den vändningen. Jag står där och undrar, samtidigt som jag ser hans ryggtavla försvinna i riktning mot hamnen, i ena handen håller han redan dagens första ölflaska öppnad.

Midsommar

Så var man i Sverige och upplever ett traditionellt midsommarfirande. Med traditionellt menar jag, trevlig gemenskap, sill med gräslök, gräddfil och färskpotatis, öl, nubbe, samt det mindre trevliga, men näst intill oundvikliga, regn och kyla. Årets midsommarmat innehöll även mera, samt plussades dessutom på med thaimat, detta till den grad att den näst intill obligatoriska grillningen fick skjutas till framtiden, men den lika obligatoriska jordgubbstårtan orkade vi med. Stort tack till Jörgen och Gitte (som även var fotograf av fotot nedan) som stod för det hela, samt övriga närvarande som förgyllde helgen.

Förhoppningsvis skall resten av min sommarmånad i Sverige bli lika trevlig, fast mindre regn och färre mygg skulle uppskattas.

Hem till byn

Åkte till Muang Ake för en sista golfrunda med Nim och Sandy, innan jag, efter ett kort nedslag i Doha, åker hem till Småland på semester. Samtliga fem syskon kommer att befinna sig i hembyn samtidigt. Det kan inte ha hänt sedan 70-talet. Jag stannar i Sverige i fem veckor, varefter det bär av tillbaka. 

Här uppstår ett litet bloggbekymmer. Kan man blogga från Småland när bloggen beskriver sig själv som "Pälle bloggar från Thailand"? Tål att funderas på. Hur som skall det bli trevligt att träffa syskon och andra bekanta. Hoppas att hinna med många. Broder Lars ställer tjänstvilligt upp med bostad åt mig och det tackas det speciellt för naturligtvis. Nu skall inte övriga syskon eller bekanta heller för den delen, ta det som en inteckning för att de själva går säkra. Rätt som det är kan det hända att jag står utanför dörren med sovsäcken i famnen.   

Musik

I Sverige, inbillar jag mig, är gitarren det populäraste instrumentet att lära sig spela. Vilket det är här i Thailand är jag inte fullt säker på, men om någon skulle fråga mig skulle jag ändå tveklöst svara med namnet på ett instrument som vi sällan ser, eller hör, i Sverige. Detta trots att det är ett västerländskt instrument.

Om jag säger "When I'm cleaning windows", vet du då vad jag menar? Eller George Formby, säger det något? Du är ursäktad om du inte kan svaret. Till och med jag är egentligen för ung för att veta det, för det var väl på 30 - 40-talet han var som mest populär med sina humoristiska och lite dolt småfräcka visor som han sjöng och där han också ackompanjerade sig själv på ...
Ukulele!
Jag vet inte varför ukulelen är så populär i Thailand, men det är den. Det finns flera musikaffärer som enbart säljer ukulele och går man in i en bokhandel och tittar bland musiklitteratur, hittar man minst ett 20-tal olika kursböcker som behandlar ukulele-spelande. Grannens son har en och jag hör honom öva på kvällarna och även på dagarna, när han inte är i skolan. Jag frågade honom en gång om ukulelen och han berättade att han även hade en gitarr, men att ukulelen var roligare att spela på. Kanske något för svenska kommunala musikskolor att ta upp, undervisning i ukulele, fast svenska barn törs nog inte ens tänka tanken att spela på fyra strängar. Ingen har ju blivit idol på det de senaste 70 åren.

Marknadsbesök

I dag blev det en utflykt till Sam Chuck, en stad cirka två timmars resa mot nordväst, från Bangkok räknat. Det var marknaden som var huvudattraktionen. Det är en sådan där "allt-möjligt-och-lite-till-marknad". Inte alls så stor som till exempel Sunday-market, men mycket väl värd ett besök. Marknaden hålls i den gamla delen av staden och husen här är mer än 100-åriga trähus. Hela området ingår i FN:s världsarv.

Priserna här är betydligt lägre än på marknaderna i och runt Bangkok, kanske för att turisterna inte hittat hit ännu. Jag såg faktiskt inte en enda västerlänning. Vi stannar och äter i en restaurang i ett av de gamla husen. samma lokal fungerar både som kök, restaurang och någon form av förråd. Alla möjliga saker finns förvarade runt omkring oss och när jag tittar mot ett avskilt hörn ser jag spindelväven hänga tjock och dammig som i den värsta skräckfilm, men maten var utsökt och det var ju den vi var där för att avnjuta.

Sportlördag

Även om jag inte är det minsta sportintresserad har jag ägnat lördagen åt sport. Det började redan klockan två på morgonen, med Sveriges match mot England. För min del stod en back öl på spel i en vadslagning med engelske vännen Phil.
På förmiddagen hamnade jag, mer eller mindre av en slump, på ett annat sportevenemang. Sångtävling! På en stängd marknadsplats hängde ett 40-tal fågelburar med en för mig okänd fågelart, stor som en gråsparv ungefär. Runt dem stod ägarna, enbart män, och två domare cirkulerade utmed burarna samtidigt som de pekade än åt vänster, än åt höger och efter en stund bestämde sig för den ena eller andra riktningen. Vad jag förstod tävlade de fågel mot fågel så att säga. Varje match varade cirka en minut. På en högbent pall stod en vattenfylld plexiglascylinder och samtidigt som tidtagaren blåste i en visselpipa släppte han ner en perforerad metallskål i cylindern. När skålen nådde botten av cylindern blåste han igen och den matchen, eller var det kanske ronden var över. Ägarna till de fåglar som just tävlade försökte med rop och fingerknäppningar att få just sin fågel att sjunga extra vackert, högt, antal drillar eller vad det nu var som bestämde vem som segrade. För mig verkade det lite slumpmässigt. Fågeln kunde ju vara upptagen med något annat just när den kom in i tävlingen, mumsa på en fluga, kolla omgivningen, putsa fjäderskruden eller vad nu burfåglar sysselsätter sig med när de inte sjunger. Det var inte direkt någon publiksport, förutom ägarna och de två domarna var det bara jag som följde evenemanget, men ändå, tiotalet meter från tävlingsplatsen fanns det ett par stånd där det såldes tillbehör, böcker och månadsmagasin som enbart behandlade dessa fåglar och tävlingar med dem, så det kan ju inte vara helt unikt.

Väl hemma igen slängde jag mig i soffan och tittade på rugby, Irland mötte Nya Zeeland. Innan matchen ställde lagen upp, ansikte mot ansikte och framförde något som såg ut som en blandning av infödingsdans (får man säga så nu för tiden?) och vikingastrid, framfört av  ilskna gorillor. Testosteronet och adrenalinet formligen sprutade från spelarna. Om jag hade svårt att förstå reglerna i förmiddagens sångtävling är de för rugby, om möjligt mer höljda i dunkel. Man får inte ta strypgrepp, har jag förstått, men resten? Det gick inte att låta bli att tänka tillbaka på nattens fotboll. Hur hade de stora stjärnorna stått sig här, de som faller och ligger och gnyr om en fjäril släpper en fjärt inom närområdet. Rugbyspelarna som kom till intervju efter matchen hade spräckta läppar och ögonbryn. Blåtirorna lyste lika mycket som tillfredsställelsen i det vinnande lagets (Irland) leenden, men aldrig att man såg någon gnälla eller ligga och beklaga sig. Men nu har jag fått nog av sport för ett tag tror jag.

P.S.
Golf, på min nivå, vid min ålder och i det här landet, är som alla vet ingen sport. Bara en ursäkt för att få umgås med unga vackra kvinnor. Dock väldigt Platoniskt skall kanske tilläggas.
D.S.

Fläckfritt

Darling, ropade Nim och fortsatte, vi har ju lite färg kvar sedan renoveringen. Du skulle väl kunna måla över den där fläcken i badrummet. Visst svarade jag, visa mig bara vad det är du vill ha målat. Nim visade och jag sa, men det är ju inte samma kulör. Det gör inget sa Nim, måla över bara. När det var klart ropade jag på Nim. Kom och titta nu om det är som du vill ha det. Du har rätt svarade Nim när hon inspekterat mitt arbete. Det där blir inte bra. Du får måla om samtliga väggar, det är ju inte så mycket fortsatte hon tröstande, det mesta är ju täckt med kakel. Men, sade jag, det är ju inte bara att måla, det måste plockas undan och rengöras och ... Utmärkt ropade Nim och klappade händerna av förtjusning. Ta den tid du behöver, tänk inte på mig, jag åker till Future Park och shoppar samt tar lite massage. Puss puss.
Hur gick det här till tänkte jag, samtidigt som jag satte mig i soffan där labradoren Junior redan låg utvräkt. Han har tagit för vana att alltid lägga sig i soffan så fort matte lämnar huset. Du har det bra du, sa jag, du bara ligger och vräker dig och ingen förväntar sig något annat. Du pratar som du har förstånd till, svarade Junior. Jag kan till exempel inte äta när jag vill eller gå ut när jag vill och då har jag  inte nämnt det här med tikar. Ändå, fortsatte jag, det finns massor av människor som har det mycket sämre än du. Och det finns massor av hundar, samtliga jag känner när jag tänker efter, svarade Junior som är klokare än du. Är du medveten om att man i det här landet anser att den människa som inte skött sig återföds som hund, då kan du ju tänka dig vilket liv vi har. Intressant, svarade jag. På vilket sätt misshagade du, för att återfödas till en fet labrador? Det har du inte med att göra, men om det finns någon rättvisa här i världen återföds du till katt här på gatan, då skall du få igen för att du kallar mig fet. Gå iväg nu, du stör mig, dessutom har du jobb att utföra. Kan man återfödas som katt, frågade jag nyfiket. Men Junior sov redan så det var bara att gå iväg och börja jobba.

Har vi tid?

Med ett brett leende förklarade klockförsäljaren, alldeles oombedd, för mig att jag behövde en klocka. Här, sa han, en Rolex. Den visar att du är en man att räkna med. Den utstrålar stil, klass och rikedom. Vore det inte bra om den visade tiden också, svarade jag, samtidigt som jag pekade på den stillastående sekundvisaren. Ah, sa försäljaren, det här är bara ett demoexemplar. Jag har din klocka här i en box. Han böjde sig för att ta fram "min" klocka. Nej tack, sa jag. Jag vill inte ha någon klocka det är bara stressande. Jag gick vidare, fast egentligen skulle jag viljat förklara för honom att jag aldrig tyckt om att bära klocka. Ett fullspäckat schema med en fullbokad möteskalender visar enbart en sak. Man har prioriterat bort livskvalitén. Rik i egentlig mening, är den som kan leva utan klocka, den som inte låter urtavlans visare styra tillvaron.
Jag har i stort sett aldrig burit klocka, helt enkelt för att jag inte tycker om att ha  en klocka på mig och vi har blivit fler. Här om kvällen var jag på ett möte. Jag roade mig med att kolla hur många som inte hade armbandsur. Av 23 personer var vi 17 som saknade klocka. Nu är det nog tyvärr så att de flesta inte har anammat idén om livskvalié, i stället beror det troligtvis på att alla har både klocka och larmfunktion i sin mobiltelefon. Att ha ett armandsur får därmed betraktas som ganska onödigt. Om man nu inte vill ägna sig åt lite dyrbar Rolexsnobberi (eller den billigare kopiavarianten som jag erbjöds).

Annars är ju det här med tid ganska intressant, finns den överhuvudtaget? Javisst, säger naturvetaren. Vi kan mäta den, alltså finns den. Men, det vi mäter är ju jordens rotationshastighet runt solen och sedan kallar vi det för tid. Och om nu tid finns, ligger den där då, utrullad som en lång matta, med en början och ett slut eller uppstår den efter hand, nybildas liksom och i så fall, vad händer med den gamla, vart tar den vägen? Eller befinner vi oss i ett ständigt expanderande universum där vi reser på vårt lilla klot i det oändliga? Om så är fallet, oändlighet, då är ju att mäta tid ganska irrelevant och man kan lika gärna använda den stillastående Rolexkopian som något annat. Inte stämmer det att tiden läker alla sår heller. Det är bara minnet som blir sämre, vilket kanske i och för sig inte är ett så dåligt alternativ som det först kan verka. 

Älskarinnan

De anländer i en svart Porshe. Egentligen ganska löjligt för vi skall ju spela golf. Bilen rymmer inte två golfbagar, inte ens en, så de har fått lägga klubborna löst i baksätet och får hyra sig bagar. Han är framgångsrik, förmögen och gift, hon är hans älskarinna och Porchen är hans senaste present till henne, älskarinnan. Hon är inte slående vacker, men har ändå något visst och han ser väldigt alldaglig ut, förutom att han har ett garnityr som ser ut som baksidan av en brädgård och dessutom skulle göra självaste Dracula grön av avund. Han är kompis med alla de andra karlarna och de ser avundssjukt och lite respektfullt på honom. Hon betraktas av både männen och kvinnorna som väntar som en paria. Hon är lösaktig, säger någon. Hur kan hon sälja sig för pengar säger någon annan. När han tröttnar då står hon där så vackert säger en tredje, var är hon då? Tillbaka på gatan. Beredvilligt berättar de för mig att hon jobbade på ett turkisk massageinstitut när de träffades. Jaha, säger jag lite svävande. Vet du inte vad turkisk massage är, frågar de. Nej, tillstår jag och känner mig samtidigt lite dum. Bra, säger min kära, men det innebär att de även säljer sex. Jaha, då vet, säger jag, men inser snabbt att det kanske är lika bra att hålla tyst. Efter golfen, på restaurangen, blir vi sittande ensamma, älskarinnan och jag. Vi är ju lite främmande fåglar bägge två. Vi börjar prata och efter en stund säger hon, vill du ha massage? 3000 bath. Nej, tack säger jag, men när du nu frågar, fortsätter jag, måste jag fråga dig, hur kan du erbjuda mig något sådant när du kommer hit med en man som betalar dig allt? Det är mitt jobb, svarar hon, som det var det självklaraste i världen. Jamen, börjar jag. Jag vet, avbryter hon. Hur kan man ha ett sådant jobb? Hur kan man sälja sin kropp, sin själ för pengar? Titta på de här andra kvinnorna fortsätter hon, de är hemmafruar allihop, nåja någon är väl flickvän, men de säljer sig allihop. För en spottstyver! De får ställa upp 24 timmar om dygnet, varje dag i månaden, året runt och blir dessutom bedragna och ekonomiskt sett får de som sagt en spottstyver av vad jag får för en dag. Du kan väl inte på allvar mena att det är jag som säljer mig eller att det är jag som drar kortaste strået? Men, säger jag, men. Men vadå frågar hon och fortsätter, jag plockar mer pengar från honom på en vecka än vad hans fru skulle drömma om att få på ett år. Säg mig nu, vem är vinnaren. Kärlek, utbrister jag, kärlek, att vara tillsammans med någon handlar ju om kärlek, att älska någon och att bli älskad tillbaka, det måste du väl ändå sakna, säger jag. Kärlek, fnyser hon, säg mig någon som kunnat överleva på kärlek, du är patetisk fortsätter hon. En drömmande romatiker, gulligt i och för sig, men ekonomiskt en katastrof. Glöm mitt erbjudande du skulle antagligen börja pruta efteråt. Pruta, säger jag, aldrig, men för mig handlar det om njutning, ömsesidig njutning, varför skall då den ena betala?    Därför att du vill och jag ser det som ett jobb svarade älskarinnan och därmed kom vårt samtal till en slutpunkt som ingen av oss varken kunde eller ville flytta.

Öl

Har åter igen tillbringat en helg med Chula och golf på Plutaluang. Precis som förra gången blev det därefter en restaurang vid havet och sedan till hotellet för kortspel och karaoke. Själv hängav jag mig, mer eller mindre ofrivilligt,  åt öldrickande. En formidabel kamp hölls mellan mig, som försökte tömma glaset och kyparen som fyllde på så snart det närmade sig halvtomt. Var han stod och lurpassade vet jag inte, men så fort ölet började närma sig nivån av ett halvt glas materialiserade han sig och fyllde upp till fullt igen. Jag försökte finta honom med att dricka fort, dricka sakta, hålla glaset i handen. Inget hjälpte, han var där och fyllde på. Till slut ansåg jag att jag fått mer än nog med öl och utarbetade en strategi. Nästa gång han kom för att fylla på bevakade jag honom noga tills han försvann bakom ett hörn. Då tömde jag snabbt glaset varefter jag gömde det bakom en gardin. Det tog nästan en minut innan kyparen kom fram till mig, med ett nytt bräddfullt ölglas. Jag gav upp, erkände mig besegrad och lämnade, något rund under fötterna, bordet. Endast ett fullt ölglas, antagligen nogsamt övervakat av en hängiven kypare, stod kvar som en påminnelse att där suttit en gäst.
Thailand har för övrigt tre egna öltillverkare, Singha, Chang och Leo. Samtliga tre, brygger lageröl av olika styrka och smak. De flesta riktigt goda.

 

Sista sucken

I går drog den sin sista suck, dammsugaren. Saknad av alla och ingen. Men kanske det ändå inte var den sista sucken för här slängs inget, absolut ingenting. Så samtidigt som vi for och köpte en ny, lämnade vi in den gamla på reparation. För cirka 100 kronor repareras den och blir, om inte som ny, åtminstone brukbar igen. Men, vi köpte som sagt även en ny. Jag blev förundrad. Får väl tillstå att jag inte har följt dammsugarmarknaden så där väldigt intensivt. Den jag har i Norrköping inköptes av mina både före detta och numera även hädangågna svärföräldrar någon gång i slutet av 70-talet.
När jag nu såg denna innovation blev jag nästintill lyrisk och jag tror att det faktiskt är det som driver dammsugarutvecklingen framåt, karlars hänfördhet över den tekniska utvecklingen. Det får oss att åtminstone en gång per dammsugare, med glädje och inspiration, gripa tag i maskinen och dammsuga som det gällde livet. För min del bestod dammsugarobjektet av bilen som vi skall ha till golfen på Plutaluang i morgon och visst var det en ljuvlig känsla att släppa loss de 2000 fjärrstyrda watten och dessutom veta att man aldrig mera behövde köpa en dammsugarpåse, bara att fylla och tömma behållaren. Med det sagt vill jag också säga att lyckan av en ny dammsugare är ganska kort och att jag känner att jag gjort mitt. Nu får andra ta över. Delad glädje är dubbel, sägs det ju och dammsugning delar jag både frikostigt och gärna med mig till andra.

Internationellt

I dag har man i Storbrittanien en extra helgdag, detta med anledning av att drottningen firar 60 år på tronen. Även här i Thailand är det helgdag, men av betydligt äldre årgång. Här firar vi Buddha. Hur firar man då en sådan här internationell och stor dag. Ja, för vår del bestämmer vi oss för att inta lunch på  Brittiska klubben. Sådana finns ju världen över och därmed också i Bangkok. Här kan man uppleva lite av det brittiska livet utomlands, men man måste vara medlem eller gäst till medlem för att komma in. För att bli medlem måste man rekommenderas av minst två andra medlemmar. Nim är medlem och jag är gäst. Vi firar ju brittiska kungahuset så vi intar typisk engelsk mat, fish and chips för Nims del och Ploughmans lunch för mig. Därefter forsätter vi till the Golden Buddha, lämnar gåvor och får "snören" bundna runt våra  högra handleder. Vi går också, såsom traditionen kräver, tre varv runt Buddhastatyn. Men skall man nu vara internationell så skall man. Därför fortsätter vi till Chinatown och marknaden där, strosar igenom den och fortsätter med de indiska kvarteren, för att slutligen ta oss tillbaka genom "old market".
Någonstans mitt i det här stannar jag upp framför en liten butik. Just vad jag behöver säger jag till Nim och pekar på de kalsonger som saluförs. Jaha, säger Nim, vilken färg? Färg! Vem tusan bryr sig om färgen på kalsonger? Svarta, frågar Nim. Just det, säger jag, svarta. Men, säger Nim, du har ju ganska många svarta. Kanske ett par blå? Javisst, blå blir bra, svarar jag. Mörkblå eller ljusblå, frågar Nim. Herre min skapare, vem bryr sig? Det handlar ju för tusan bara om kalsonger. Varför inte blanda lite, säger jag desperat och inser genast mitt misstag. Det här ger ju möjlighet till en oändlig massa olika kombinationer, vilket i sin tur innebär att vi kan bli ståendes här i timmar. Jag vet, säger jag därför, jag tar två av varje färg. Även av de bruna, frågar Nim. Två av varje färgkombination de kan uppbringa i min storlek säger jag ståndaktigt. Vi lämnar butiken något senare med 24 par kalsonger, vilket, om man ser till min normalförbrukning hitintills, bör innebära att några oanvända går till stadsmissionen när det blir dags för mig att lämna jordelivet. Men vad tusan 180 kronor för 24 kalsonger, det kan jag acceptera, även om jag som sagt kanske inte hinner använda dem alla. Den som eventuellt vill ärva några ombeds meddela detta skriftligt.

 

Golf igen

Har varit iväg och spelat golf i dagarna två med gänget från Chula. Plutaluang var banan vi spelade på. De, spelar en turnering och jag utan deltagande i tävlingen. Banan ägs och drivs av marinen, Kanske därför det var vatten i alla hålkoppar och det finns ju ett segel som kallas för apa, så apor hade man fullt av, fast här satt de mest och tjattrade i träden. Vad en skorpion kan ha med det marina att göra vet jag inte, men en sådan, den första jag sett i Thailand, fanns på fairwayen, hål 10, västra banan. Banan är trevlig, lite kuperad, vilket jag gillar, men inte så välskött eller med sådan fin service som de "privatägda" banorna.

Efter golfen åkte vi till en restaurang ute vid havet och åt bland annat utsökt honungsmarinerad fisk därefter bar det av till hotellet för en god natts sömn.

Bantningskur

Någon gång i tidig ungdom lärde någon mig att skillnaden mellan doft och lukt är att doft är positiv, det doftar gott, medan lukt är negativ. något luktar illa. Om det är så luktar det nu från vårt kylskåp. Där ligger det nämligen en durian, en frukt, stor som en melon ungefär, fast taggig. Jag har läst någonstans att thailändare älskar den medan alla andra avskyr den. Påståendet är åtminstone sant för det här hushållet. Jag tror att den är delad på något sätt, fast jag vet inte för jag kan inte få mig till att öppna kylskåpsdörren. När dörren öppnas sprids en hemsk stank i köket, ungefär som något legat och dött där. Tanken slår mig att det skulle vara intressant att se hur en thailändare reagerar på doften av surströmming. Durian luktar värre, men inte så intensivt som surströmmingen. Även om det påstås att alla thailändare älskar den här frukten tror jag inte att det är riktigt sant för på en del platser sitter det skyltar som talar om att man inte får medföra frukten.
Hur som anses den nyttig, den har ett stort vitamininnehåll, mycket antioxidanter och kolhydrater, liksom mineraler, vitaminer och proteiner. Den saknar dessutom helt kolesterol. Det förstår man ju att en sådan medicinbomb måste lukta illa, de brukar ju göra det, mediciner.

I övrigt kan jag meddela att det problematiska trädet nu är helt fällt utan vidare komplikationer. Återstår bara att laga brädfodret på huset så är allt klart.