Man måste ju leva

Restaureringen av huset är nu i sitt slutskede, men det innebär också att det är hantverkare i stort sett överallt och vi blir lite trångbodda. Jag beslutar mig därför för att återigen ge mig in till centrum för ett dygn. Precis som förra gången blir det kring Sukhumvit road, men ett annat hotell, Ibis. Ibis var dock en besvikelse, Jag hade, som en följd av samtalet med Junior, packat med badbyxor, men hotellet hade ingen pool. Så gick det med de goda föresatserna. Dessutom, ett hotell som på sängbordet har en box med toalettpapper, det får mig att misstänka att det kanske inte är riktigt den typ av hotell jag tänkt mig. På kvällen gick jag och åt på en Italiensk restaurang. På vägen tillbaka, i trängseln bland alla gatustånden, möter jag en otroligt vacker kvinna i trettioårsåldern. Hennes hudfärg är gyllenbrun och utseendet i övrigt tyder på att hon måste ha afrikanskt påbrå. Våra ögon möts och jag ler mot henne. Hon ler tillbaka och när vi just skall passera varandra stannar hon upp, tar min hand och säger med en vacker röst, where are you going? Jag tittar på henne, ler och svarar med en nödlögn, hem till min fru. Åh så synd, säger hon och vi fortsätter, var och en åt sitt håll. Inte ens mitt stora ego kan få mig att tro att jag har en utstrålning som får skönheter att falla pladask för mig. Är kvinnorna utefter den här gatan alldeles förryckta? När jag närmar mig hotellet går jag in på en bar och beställer en öl. När jag nästan druckit färdigt kommer servitrisen fram till mig. Hon pekar mot en annan bardisk några meter bort och säger att flickan hon pekar på tycker om mig. Skall jag be henne komma hit frågar servitrisen. Visst säger jag, som är lite nyfiken på hur det här med barflickor egentligen fungerar. Straxt kommer den unga kvinnan, hon är väl runt 25 och sätter sig bredvid mig. Hej, säger hon, jag heter Lin. Hon är söt på ett hemvävt sätt, inte alls så där uppmålad och utmanande som många barflickor är. Jag talar om vad jag heter och säger att jag skall ta en öl till. Vill du ha något att dricka frågar jag. Ja tack, säger hon och går och hämtar oss vars en öl. Vi pratar om lite av varje och sedan frågar jag om hon jobbar på baren, Javisst säger hon. Vad får du i lön frågar jag. Det beror på säger hon, om du beställer något åt mig, som den här ölen, då får jag 50 bath (ungefär 10 kronor). Vad får du för det jag beställer till mig själv då, frågar jag. Ingenting svarar Lin, bara för det du beställer till mig. Men herregud, säger jag, då måste du ju dricka dig stupfull varje kväll för att få in pengar. Lin skrattar, nej, säger hon, Jag tar högst två öl, sedan beställer jag in vatten. Jaha, säger jag så det är hela din lön. Ja, svarar hon, sedan är det ju vad du och jag kommer överens om, det får du betala till mig direkt, du får köpa mig, det är så det fungerar. Vi pratar vidare och Lin berättar att hon jobbar på baren från 19.30 till 02.00, men att hon även brukar skjutsa turister, hjälpa till med att ordna visum och så vidare. Man måste ju leva, avslutar hon. Jo, man måste ju det säger jag som avslutat min andra öl. Jag skall gå nu säger jag och tar fram pengar, 400 bath. Lin tar dem, lämnar tillbaka en av sedlarna, du måste vara försiktig med dina pengar säger hon. Av misstag har jag råkat ge henne tre hundrabaths sedlar och en femhundra. Lin går och betalar, hon kommer tillbaka med växeln, 60 bath, på en bricka. Behåll det, säger jag, som ett tack för pratstunden. Tack, men jag får inte ta dem från brickan svarar Lin. Du måste ge mig dem. Jag lämnar henne pengarna och säger, varsågod och sköt om dig. Tack säger Lin, du är alltid välkommen tillbaka för en pratstund. Jag går hem till hotellet och undrar om hon menar det eller om hon ser mig som en misslyckad kund.
På morgonen, när jag sitter utanför hotellet och dricker mitt frukostte, kommer en av de andra barflickorna ut från hotellet tillsammans med en karl som gott och väl kunde vara hennes farfar. Han har resväska med sig. Han kramar om henne och sätter sig sedan i en taxi och åker iväg, medan hon går hemåt. Hans semesteräventyr är slut medan hon om tio timmar börjar en ny arbetsdag på baren, med nya drinkar och kanske en karl som vill ha lite mer. Man måste ju leva.