Att uttrycka sig väl

I morse satt Nim och jag och pratade om allt och ingenting. Vad tycker du att jag skall kalla din mor, frågade jag. Skall jag kalla henne fru, följt av efternamnet. Eller skall jag kalla henne vid hennes förnamn, eller ….? Vad är mest passande egentligen? Kalla henne maa, mamma, svarade Nim. Alla andra i familjen kallar henne ju det så det kan väl du också göra. Jag funderade lite på saken, men bestämde mig sedan för nej, vad som helst utom maa. Thailändska språket är ju ett tonalt språk, det vill säga att samma ord kan ha flera olika betydelser, beroende av hur man uttalar det. Det borde ju bli lättare än svenskan där ord som låter lika kan ha olika betydelse beroende på sammanhanget, ta till exempel ord som hon, så, hinna, tur, för att nu nämna några svenska ord som kan ställa till problem för de som inte växt upp med svenska som modersmål. Problemet med thailändska språket är att vi skandinaver i stort sett bara kan uttala vokaler som långa eller korta. Skall vi börja uttala dem lågt, högt, lågt och sedan högt eller högt och sedan lågt och vilka andra kombinationer det nu finns så får vi svårigheter (innebär det här att thailändare, generellt sett, är mer musikaliska än skandinaver?) Maa kan uttalas på flera olika sätt och därmed också få flera olika betydelser. Den ena av dem är mamma eller mor, medan en av de snarlika är mae, häst eller märr och en tredje, mäe, hund. Om jag kallar Nims mor för märr eller hund, har jag, oavsett land, med all säkert överskridit alla hövlighetsgränser och det vill man ju inte.