Hemlängtan

Vännen Bob, kolonisatören, som vill att Thailand skall vara som England, fast billigare och enklare, kom på besök. Han bor ute på landsbygden, cirka 2 timmar nordost om Bangkok. Ett vackert område, med en av Thailands största nationalparker inpå knutarna. Men nu hade Bob alltså begivit sig in till Bangkok och förärade med ett besök, eller kanske snarare ett farväl för Bob har givit upp. Efter två år i Thailand har han tröttnat på värmen, tröttnat på kulturskillnaden, i stort sett tröttnat på allt, men framförallt på att inte ha någon att prata med. Så i mars åker han tillbaka till England. Men, säger jag. Du har ju inget kvar i England, absolut ingenting. Hur skall du klara det? Jag bor hos min bror ett tag säger Bob sedan får vi se. Kanske jag kan få tag i en lägenhet som jag kan hyra ut och bo halva året i England och halva här, jag vet inte. Bob fortsätter med att berätta vad han tycker är problematiskt med att bo i Thailand och att anpassa sig till kulturen. Mycket känner jag igen från mina egna tankar. Samtidigt känns det skönt att det inte bara är mina thailändska vänner som har dessa ”konstiga” idéer. Är det ett uttryck för en nationell skillnad känns det på något sätt lättare att acceptera. Jag funderar på de som kommer som invandrare till Sverige. Känner de samma frustration som Bob över att saker inte fungerar som de förväntar sig, frustration över att inte kunna göra sig förstådd på sitt eget språk, en längtan tillbaka till det de flyttade ifrån? Troligtvis är det så och troligtvis kommer både de och Bob att bli lika rotlösa om de flyttar tillbaka. Vi gör ju ofta så, rationaliserar och ser antingen bara det bra eller det dåliga tills vi åter står där. Jag önskar Bob lycka till och han sätter sig i bilen för att åka de två timmarna tillbaka till det som snart är hans forna hem.