LGPA, Thailand, 2012

De är inte många de sportevenemang jag bevistat. Det var några hemmamatcher för Fliseryds IF i ungdomen och någon motocrosstävling på Kungseksbanan. Broder Sten försökte väcka mitt sportintresse genom att ta med mig på ishockey när Nybros inomhusarena invigdes, samt ytterligare ett försök när Kalmar FF gick upp i allsvenskan, som på den tiden var den högsta serien. Det var ”derby”, de mötte Öster, 2 – 1 till Öster blev slutresultatet vill jag minnas. Sedan var det förstås Anderstorp tillsammans med Bengt några gånger på den tiden samhället kunde stoltsera med att ha en F1-bana, men sen är det stopp, eller var fram till i dag. För nu skulle jag bevista en golftävling. Eftersom jag är lite sparsmakad var det naturligtvis inte vilken tävling som. Nej, det var den kvinnliga världseliten som skulle spela final om 1,5 miljoner dollar. Tävlingen, Honda LGPA, Thailand gick av stapeln i Pattaya och okej, den som säger att jag åkte dit för att jag är smålänning och hade fått gratisbiljett har väl kanske också delvis rätt, fast biljettpriset var även för dem som betalade, förvånansvärt lågt, mindre än 200 kronor.

Inte attt förglömma, nämnde broder Sten bor straxt utanför Pattaya, så resans första mål var hans bostad, mot alla odds var han dessutom hemma. Då vi inte setts på flera år var det trevligt att få en pratstund, i vart fall tyckte jag det. Dessutom följde Sten med på tävlingen, som han för övrigt sett flera av de senast åren och var en god guide runt banan.

Hur var det då att vara på ett sådant här evenemang? Ja, att svära i kyrkan är nog mera accepterat än att prata när en golfboll slås ut på en PGA-tour. Det blir i stort sett helt tyst från det spelaren börjar förbereda sig tills bollen landat och då skall man betänka att vi inte står vid tee, utslaget, utan vid hålet cirka 166 meter bort från spelaren. Vid själva puttningen råder total tystnad och caddies samt banpersonal ser till att ingen fotograferar. Det kan tycka petigt, men vem vill få en kamerablixt i ögonen just när man skall göra en putt där en miss kan kosta ett par miljoner. I övrigt kan man väl säga att man kommer förvånansvärt nära stjärnorna, som mellan banorna rör sig på de fria ytor där även åskådarna finns. Publiken är dock disciplinerad och stör inte spelarna med autografblock eller liknande. De flesta spelarna är också väldigt positiva och tacksamma för publikens stöd under spelet. Norges representant är undantaget. Men kanske det bara är att hon är så koncentrerad att hon inte märker omgivningen, vem vet.
Efter tävlingen bar det åter hem till Sten för mera prat, god mat och dryck innan det blir dags att återvända hem. En mycket trevlig söndag var till ända.