Mamma Mar

Mar, alltså mamma Mastiff har gett upp. Efter att ha kämpat med njursvikt och dålig produktion av röda blodkroppar i mer än två veckor gav hon i kväll upp. Vi tog med henne hem och begravde henne på gården där hon levt större delen av sitt liv. Hon var knappt ett och ett halvt år när Nim tog henne och hennes ”make” från deras ägare för att de missköttes. När Nim tog dem till veterinären fick hon reda på att Mar väntade valpar. 7 stycken fick hon och alla klarade sig, även om en av dem dog förra året. Mar själv blev åtta år. Vi grävde en grav på gården, samt lät hennes make och valpar ta ett sista farväl. Därefter var det mattes och resten av familjens tur. Vi lade henne, som seden kräver, med huvudet mot söder. Hur kommer det sig att det känns självklart att man skall skotta igen en grav med början från bakkroppen? Hur som Mar, även om du var en lite sur gammal dam så skall du vila frid.

Soppatorsk

I eftermiddags, när det åter var dags för lite småinköp tog vi Mercedersen, för den behövde tankas. Naturligtvis fick vi slut på bensinen mitt på den åttafiliga vägen. Att få motorstopp på en sådan, mitt i eftermiddagens rusningstrafik är inte roligt någonstans. I Bangkok är det förenat med livsfara. Det är nu, om inte förr, man inser att grå bilfärg kanske inte är så lyckat när skymningen närmar sig. Turligt nog fanns en bensinmack ett par hundra meter bort, men sju filer fel så att säga. Att bli stående med bilen är som sagt livsfarligt, att gående korsa sju filer är dödförklaring. Detta till trots lyckades jag! Bensinstationen hade inga reservdunkar, men dock en tom femliters vattenflaska som jag kan fylla. Med fem liter bränsle lyckas jag åter korsa de sju filerna och skall, nöjd med min bedrift sätta igång att fylla i mina dyra droppar i tanken. Två problem uppstår. Det första är att tanklocket sitter ut mot vägbanan, där bilar rusar fram. Det andra är att moderna bilar har en backventil som måste tryckas ner för att det skall gå att fylla i bränsle. Nu var det alltså dags att börja jaga pinnar, mitt på motorvägen. Efter mycket letande och undanhoppande från bilar lyckas jag faktiskt hitta en. Sedan blir det att ge sig ut i vägbanan, trycka ner ventilen, hoppa tillbaka för att det kommer bilar, ut i vägbanan igen, trycka ner pinnen, slå i en skvätt, hoppa tillbaka för att det kommer bilar och så där håller det på i en halvtimma innan jag äntligen lyckats få i bensinen. Dagens lärdom blev, tanka när helst du ser en bensinstation oavsett om det behövs eller ej, det minskar stressnivån betydligt.

Att uttrycka sig väl

I morse satt Nim och jag och pratade om allt och ingenting. Vad tycker du att jag skall kalla din mor, frågade jag. Skall jag kalla henne fru, följt av efternamnet. Eller skall jag kalla henne vid hennes förnamn, eller ….? Vad är mest passande egentligen? Kalla henne maa, mamma, svarade Nim. Alla andra i familjen kallar henne ju det så det kan väl du också göra. Jag funderade lite på saken, men bestämde mig sedan för nej, vad som helst utom maa. Thailändska språket är ju ett tonalt språk, det vill säga att samma ord kan ha flera olika betydelser, beroende av hur man uttalar det. Det borde ju bli lättare än svenskan där ord som låter lika kan ha olika betydelse beroende på sammanhanget, ta till exempel ord som hon, så, hinna, tur, för att nu nämna några svenska ord som kan ställa till problem för de som inte växt upp med svenska som modersmål. Problemet med thailändska språket är att vi skandinaver i stort sett bara kan uttala vokaler som långa eller korta. Skall vi börja uttala dem lågt, högt, lågt och sedan högt eller högt och sedan lågt och vilka andra kombinationer det nu finns så får vi svårigheter (innebär det här att thailändare, generellt sett, är mer musikaliska än skandinaver?) Maa kan uttalas på flera olika sätt och därmed också få flera olika betydelser. Den ena av dem är mamma eller mor, medan en av de snarlika är mae, häst eller märr och en tredje, mäe, hund. Om jag kallar Nims mor för märr eller hund, har jag, oavsett land, med all säkert överskridit alla hövlighetsgränser och det vill man ju inte.

Hemlängtan

Vännen Bob, kolonisatören, som vill att Thailand skall vara som England, fast billigare och enklare, kom på besök. Han bor ute på landsbygden, cirka 2 timmar nordost om Bangkok. Ett vackert område, med en av Thailands största nationalparker inpå knutarna. Men nu hade Bob alltså begivit sig in till Bangkok och förärade med ett besök, eller kanske snarare ett farväl för Bob har givit upp. Efter två år i Thailand har han tröttnat på värmen, tröttnat på kulturskillnaden, i stort sett tröttnat på allt, men framförallt på att inte ha någon att prata med. Så i mars åker han tillbaka till England. Men, säger jag. Du har ju inget kvar i England, absolut ingenting. Hur skall du klara det? Jag bor hos min bror ett tag säger Bob sedan får vi se. Kanske jag kan få tag i en lägenhet som jag kan hyra ut och bo halva året i England och halva här, jag vet inte. Bob fortsätter med att berätta vad han tycker är problematiskt med att bo i Thailand och att anpassa sig till kulturen. Mycket känner jag igen från mina egna tankar. Samtidigt känns det skönt att det inte bara är mina thailändska vänner som har dessa ”konstiga” idéer. Är det ett uttryck för en nationell skillnad känns det på något sätt lättare att acceptera. Jag funderar på de som kommer som invandrare till Sverige. Känner de samma frustration som Bob över att saker inte fungerar som de förväntar sig, frustration över att inte kunna göra sig förstådd på sitt eget språk, en längtan tillbaka till det de flyttade ifrån? Troligtvis är det så och troligtvis kommer både de och Bob att bli lika rotlösa om de flyttar tillbaka. Vi gör ju ofta så, rationaliserar och ser antingen bara det bra eller det dåliga tills vi åter står där. Jag önskar Bob lycka till och han sätter sig i bilen för att åka de två timmarna tillbaka till det som snart är hans forna hem.

LGPA, Thailand, 2012

De är inte många de sportevenemang jag bevistat. Det var några hemmamatcher för Fliseryds IF i ungdomen och någon motocrosstävling på Kungseksbanan. Broder Sten försökte väcka mitt sportintresse genom att ta med mig på ishockey när Nybros inomhusarena invigdes, samt ytterligare ett försök när Kalmar FF gick upp i allsvenskan, som på den tiden var den högsta serien. Det var ”derby”, de mötte Öster, 2 – 1 till Öster blev slutresultatet vill jag minnas. Sedan var det förstås Anderstorp tillsammans med Bengt några gånger på den tiden samhället kunde stoltsera med att ha en F1-bana, men sen är det stopp, eller var fram till i dag. För nu skulle jag bevista en golftävling. Eftersom jag är lite sparsmakad var det naturligtvis inte vilken tävling som. Nej, det var den kvinnliga världseliten som skulle spela final om 1,5 miljoner dollar. Tävlingen, Honda LGPA, Thailand gick av stapeln i Pattaya och okej, den som säger att jag åkte dit för att jag är smålänning och hade fått gratisbiljett har väl kanske också delvis rätt, fast biljettpriset var även för dem som betalade, förvånansvärt lågt, mindre än 200 kronor.

Inte attt förglömma, nämnde broder Sten bor straxt utanför Pattaya, så resans första mål var hans bostad, mot alla odds var han dessutom hemma. Då vi inte setts på flera år var det trevligt att få en pratstund, i vart fall tyckte jag det. Dessutom följde Sten med på tävlingen, som han för övrigt sett flera av de senast åren och var en god guide runt banan.

Hur var det då att vara på ett sådant här evenemang? Ja, att svära i kyrkan är nog mera accepterat än att prata när en golfboll slås ut på en PGA-tour. Det blir i stort sett helt tyst från det spelaren börjar förbereda sig tills bollen landat och då skall man betänka att vi inte står vid tee, utslaget, utan vid hålet cirka 166 meter bort från spelaren. Vid själva puttningen råder total tystnad och caddies samt banpersonal ser till att ingen fotograferar. Det kan tycka petigt, men vem vill få en kamerablixt i ögonen just när man skall göra en putt där en miss kan kosta ett par miljoner. I övrigt kan man väl säga att man kommer förvånansvärt nära stjärnorna, som mellan banorna rör sig på de fria ytor där även åskådarna finns. Publiken är dock disciplinerad och stör inte spelarna med autografblock eller liknande. De flesta spelarna är också väldigt positiva och tacksamma för publikens stöd under spelet. Norges representant är undantaget. Men kanske det bara är att hon är så koncentrerad att hon inte märker omgivningen, vem vet.
Efter tävlingen bar det åter hem till Sten för mera prat, god mat och dryck innan det blir dags att återvända hem. En mycket trevlig söndag var till ända.

Man måste ju leva

Restaureringen av huset är nu i sitt slutskede, men det innebär också att det är hantverkare i stort sett överallt och vi blir lite trångbodda. Jag beslutar mig därför för att återigen ge mig in till centrum för ett dygn. Precis som förra gången blir det kring Sukhumvit road, men ett annat hotell, Ibis. Ibis var dock en besvikelse, Jag hade, som en följd av samtalet med Junior, packat med badbyxor, men hotellet hade ingen pool. Så gick det med de goda föresatserna. Dessutom, ett hotell som på sängbordet har en box med toalettpapper, det får mig att misstänka att det kanske inte är riktigt den typ av hotell jag tänkt mig. På kvällen gick jag och åt på en Italiensk restaurang. På vägen tillbaka, i trängseln bland alla gatustånden, möter jag en otroligt vacker kvinna i trettioårsåldern. Hennes hudfärg är gyllenbrun och utseendet i övrigt tyder på att hon måste ha afrikanskt påbrå. Våra ögon möts och jag ler mot henne. Hon ler tillbaka och när vi just skall passera varandra stannar hon upp, tar min hand och säger med en vacker röst, where are you going? Jag tittar på henne, ler och svarar med en nödlögn, hem till min fru. Åh så synd, säger hon och vi fortsätter, var och en åt sitt håll. Inte ens mitt stora ego kan få mig att tro att jag har en utstrålning som får skönheter att falla pladask för mig. Är kvinnorna utefter den här gatan alldeles förryckta? När jag närmar mig hotellet går jag in på en bar och beställer en öl. När jag nästan druckit färdigt kommer servitrisen fram till mig. Hon pekar mot en annan bardisk några meter bort och säger att flickan hon pekar på tycker om mig. Skall jag be henne komma hit frågar servitrisen. Visst säger jag, som är lite nyfiken på hur det här med barflickor egentligen fungerar. Straxt kommer den unga kvinnan, hon är väl runt 25 och sätter sig bredvid mig. Hej, säger hon, jag heter Lin. Hon är söt på ett hemvävt sätt, inte alls så där uppmålad och utmanande som många barflickor är. Jag talar om vad jag heter och säger att jag skall ta en öl till. Vill du ha något att dricka frågar jag. Ja tack, säger hon och går och hämtar oss vars en öl. Vi pratar om lite av varje och sedan frågar jag om hon jobbar på baren, Javisst säger hon. Vad får du i lön frågar jag. Det beror på säger hon, om du beställer något åt mig, som den här ölen, då får jag 50 bath (ungefär 10 kronor). Vad får du för det jag beställer till mig själv då, frågar jag. Ingenting svarar Lin, bara för det du beställer till mig. Men herregud, säger jag, då måste du ju dricka dig stupfull varje kväll för att få in pengar. Lin skrattar, nej, säger hon, Jag tar högst två öl, sedan beställer jag in vatten. Jaha, säger jag så det är hela din lön. Ja, svarar hon, sedan är det ju vad du och jag kommer överens om, det får du betala till mig direkt, du får köpa mig, det är så det fungerar. Vi pratar vidare och Lin berättar att hon jobbar på baren från 19.30 till 02.00, men att hon även brukar skjutsa turister, hjälpa till med att ordna visum och så vidare. Man måste ju leva, avslutar hon. Jo, man måste ju det säger jag som avslutat min andra öl. Jag skall gå nu säger jag och tar fram pengar, 400 bath. Lin tar dem, lämnar tillbaka en av sedlarna, du måste vara försiktig med dina pengar säger hon. Av misstag har jag råkat ge henne tre hundrabaths sedlar och en femhundra. Lin går och betalar, hon kommer tillbaka med växeln, 60 bath, på en bricka. Behåll det, säger jag, som ett tack för pratstunden. Tack, men jag får inte ta dem från brickan svarar Lin. Du måste ge mig dem. Jag lämnar henne pengarna och säger, varsågod och sköt om dig. Tack säger Lin, du är alltid välkommen tillbaka för en pratstund. Jag går hem till hotellet och undrar om hon menar det eller om hon ser mig som en misslyckad kund.
På morgonen, när jag sitter utanför hotellet och dricker mitt frukostte, kommer en av de andra barflickorna ut från hotellet tillsammans med en karl som gott och väl kunde vara hennes farfar. Han har resväska med sig. Han kramar om henne och sätter sig sedan i en taxi och åker iväg, medan hon går hemåt. Hans semesteräventyr är slut medan hon om tio timmar börjar en ny arbetsdag på baren, med nya drinkar och kanske en karl som vill ha lite mer. Man måste ju leva.

Det gäller att ha stil

Vi är lite lika, labradoren Junior och jag. Båda är vi bleka och lite överviktiga samt lider av dåliga leder. Fast där slutar kanske likheterna för Junior gör något aktivt åt sina problem, han går på spa. En gång i veckan åker han in och kör sitt program. En timma håller han på varje gång. Han simmar tio minuter vilar fem, simmar tio och så håller han på tills timman förlupit. 

När dagens träningspass var över föreslog jag honom att vi kanske kunde ta lite gemensamma promenader hemmavid i stället, enklare och bra för oss båda sa jag. Han tittade på mig, ruskade av sig bassängvattnet mot mina nytvättade kläder och sa, såg du de fyra rottweilerhundarna som gick ut när vi kom? Du menar de som några militärer hade med sig, frågade jag? Livvakter, rättade Junior mig, officerarna är deras livvakter. De här grabbarna bor på slottet, de är hovets hundar. Det finns också några pudlar, jag känner dom givetvis, en av dem har officerstitel. Och du föreslår mig att vi skall sluta upp att åka på spa och gå promenader på gatorna hemma i stället. Vad träffar jag där? Streetdogs, av tvivelaktigt ursprung! Det är problemet med dig, fortsatte Junior, du har ingen stil, okej, du kan klia mig ganska bra det erkänns, men som sagt, du saknar klass. Han skakade av sig de sista dropparna och avslutade med, kom nu jag behöver duscha av mig det här klorvattnet, det kliar något förbaskat och du, försök att sträcka upp dig lite och dra in magen. Tänk lite på stilen för tusan, om inte annat så för min skull.

Trafikolycka

I eftermiddags skulle vi åka iväg och göra några småinköp. Av artighet eller nyckens slump stannade vi några meter framför matarleden och lät vår granne åka före. Han stannade vid matarleden och tittade att det var Ok att köra ut sedan körde han. När han hunnit något mer än halvvägs ut i gatan kom en motorcykel på fel sida och körde rätt in i hans front.

 De två kvinnorna på motorcykeln flög in i muren på motsatta sidan. Det tog inte många minuter innan någon hämtat den kvinnliga motorcykelförarens man, de bodde tydligen i närheten. Han kom, upprörd och skärrad. Han sprang fram och ryckte i hennes medvetslösa kropp. Vad har du ställt till med ditt eländiga stycke, ropade han och onykter är du också, eländes elände! Det är väl en dålig ursäkt att hon varit och köpt blommor, troligtvis för att det är Alla hjärtans dag. Att ge sig ut och slalomåka i trafiken är aldrig bra, oavsett syfte. Efter cirka tio minuter anlände tre mc-poliser. Deras roll är dock något oklar, för de gjorde absolut ingenting. Ungefär samtidigt som poliserna anlände, kom en försäkringsagent och registrerade allt som kunde registreras samt intervjuade de av de inblandade som var vid medvetande samt vittnen till händelsen. Trafikdirigering runt olycksplatsen sköttes av privatpersoner som frivilligt tog på sig den uppgiften. Efter cirka en halvtimma kom ambulans och tog hand om de två kvinnorna och efter det blev poliserna aktiva. De tog fram färgsprayburkar och sprutmålade vägen, där bil och motorcykel befanns, därefter gav de sig iväg. Kanske är det så här överallt, men jag hade nog väntat mig lite mer pondus av polisen.

Sjukbesök

Mamma Mastiff är inlagd på sjukhus. Det är njurarna som är i olag. Hon åkte till sjukhuset i går förmiddags och då konstaterades njursvikt. Det blev dropp och andra medikamenter, samt att stanna några dagar för observation och ytterligare behandling. Mamma Mastiff tycker inte det är något vidare, vare sig att vara sjuk eller inlagd. 

Bara hon kunde skulle hon mycket hellre vara hemma hos gubben och barnen säger hon, men hon är så matt att hon inte orkar annat än att acceptera sitt öde. Fast efter en skål vatten piggnar hon till lite. Såg ni han pudeln, frågar hon. Sicken tossig en, pikétröja och byxor. Blir väl inte bättre hund för det och rädd för sprutor var han, skrek som en katt. 

Nej, nu orkar jag inte mer, måste sova. Tack för besöket, hälsa gubben och ungarna att än är det liv i gumman, god natt. 

Middag med alumni

När vi var och spelade golf med Nims Alumniförening förra helgen, gästspelade vi i en deltävling i uttagande av vilka som skall representera universitetet under årets tävlingar. I går kväll var det middag på Panya Indra golf club, en bana jag aldrig spelat på, men som jag bara måste spela, där var väldigt fint. Efter middagen presenterades resultatet från deltävlingarna och vilka 10 som fick äran att representera. Årets lagtröjor delades ut av Nim och äldsta medlemmen.

Själv förärades jag en klubbtröja, som jag här stolt visar upp flankerad av föreningens sekreterare samt teamleader.

Men, är det inte ...

Blixtarna jagar varandra över den ännu mörka himlen när vi tidigt på lördagsmorgon lämnar Bangkok. Återigen är det Hua Hin och golf som är orsaken. Alumniföreningen vid Nims universitet är det som står som värd och arrangör. Vi spelar på Royal Golf Club i HuaHin. Thailands första och äldsta internationella golfbana. Den öppnades 1924. Det känns nästan lite historiskt att tänka sig att här gick folk och muttrade över bollar med en egen vilja redan för snart 90 år sedan. Jag går ut i första fyrbollen, samtliga de andra tre har singelhandicap, en av dem är golfkommentator på Thailands populäraste golfkanal på TV. Banan är kuperad och har inte alls mycket vattenhinder. Efter golfen bjuds det på öl och grillat, sedan är det några timmars vila innan midddagen. 

Efter middagen tar Nim och jag en promenad, besöker, night market. Vi konstaterar att turistbilden verkar ha förändrats sedan vi var här tre veckor tidigare. Nu verkar det mest vara holländska turister. Men vänta nu, jag stannar upp och tittar på en av kvinnorna som kommer emot oss i myllret av folk. Hej, säger jag, hon tittar upp, ser lite förvirrad ut. Jag blir lite osäker, Linköping, säger jag , halvt frågande. Nämen hej, säger hon glatt. Jag trodde först att det kanske var någon från hotellet. Vad gör du här? Och så pratar vi en stund. Hon jobbade som administratör på Linköpings universitet och vi hade mycket med varandra att göra när jag jobbade där.


När vi kommer tillbaka till vårt middagssällskap har festen kommit in i ett nytt skede, man ägnar sig nu åt de två favoritsysselsättningarna thailändare har när de träffas för att ha trevligt. Karaoke och kortspel. Vid de flesta borden verkar man spela en slags kombination mellan poker och rummy. Pengar växlar ägare allt efter som kortspelet fortskrider. Själv lyckas jag avhålla mig både från kort och sång, trots att jag får flera inbjudningar. Sverige vet de flesta mycket lite om, men de kallar mig framåt kvällen för viking. Några känner även till Lunds och Uppsala universitet och undrar om de ligger i Stockholm.

Prisvärt äpple?

I går var vi och lämnade en försenad nyårspresent. Fruktkorgar är populära gåvor, så det fick bli en sådan. Korg, liksom frukt inhandlades, varefter expediten arrangerade det hela och slog in alltihop i plast. En frukt som är väldigt populär är äpple. De är dessutom exotiska då de, på grund av det allt för varma klimatet, inte går att odla här i Thailand. På bilden ses ett specialäpple från Kina. Förutom att det försetts med en ”tatuering” föreställande drake och flagga, enligt bifogad text, så är det enormt. Diametern är cirka 20 centimeter! Vad kan då ett sådant äpple kosta. Jag tror inte att du skulle köpa ett, även om det säkert räcker för mer än ett par tuggor. Priset är 2690 bath eller i runda svängar 600 kronor för ett äpple! Vi la inte något sådant i vår fruktkorg.

Mottagaren av korgen bor i en bostadsrätt i centrala Bangkok och allvarligt talat HSB, varför har vi inte så här i min bostadsrättsförening. Först måste man passera en vakt för att komma in på gården, sedan i entrén finns tre vakter, som man måste anmäla sitt besök till. Därefter ringer de till den man skall besöka och om man accepteras ledsagar de en fram till lägenhetsdörren. Bostadsrätt med stil skulle jag vilja påstå. En trerumslägenhet här kostar från cirka 5,5 miljoner svenska kronor och uppåt. Månadsavgiften ligger på cirka 12 000 svenska kronor, så det är klart lite dyrare än min trea i Norrköping är det, men så har vi inga säkerhetsvakter heller. 

Efter att korgen överlämnats skulle jag överraskas. Vi skulle gå på en svensk restaurang! Det var en av Nims bekanta som öppnat en sådan. Jag var betänksam, varför skulle hon öppna en svensk restaurang. Mina farhågor ökade något när vi närmade oss och jag såg en neonskylt i ett av fönstren. Carlsberg skrek den ut i gäll grön färg. Borde det inte stått Pripps? Det visade sig mycket riktigt vara en restaurang med dansk mat, nåja, de påstod att det var skandinavisk, men menyn var på danska, engelska och thailändska och förutom norsk lax var utbudet typiskt danskt, men det var ju ändå bra nära. Ägarinnan till puben/restaurangen är gift med en dansk som bott i Bangkok i cirka 30 år. Inredningen var sjöfartsinspirerad, miljön trevlig och maten god så det var inte svårt att godta det lilla missförståndet. Admiral heter stället för övrigt.