Fallang på resa

Jag intar min hotellfrukost i den, mot gatan och stranden, öppna restaurangen. På fredagsmorgonen när jag sitter där, anländer två nya flickor till stan. Den ena har en resväska och en plastsäck. Den andra har sina tillhörigheter i en plasthink och resten i en säck. De äger inte mycket de här tjejerna som kommer till stan, oftast från norr, för att jobba. Jag undrar vad som händer med dem när de blir äldre? Någon pension får de inte på den typ av jobb som erbjuds och inte får de ihop så mycket att de kan lägga undan. Alla kan ju knappast heller lyckas fånga sig en välbärgad karl. Det finns ju olika välgörenhetsinsamlingar och fallangerna bidrar ofta och gärna med något. Jag har dock aldrig hört talas om något hem för uttjänta barflickor. Det är min sista dag i Jomtien för den här gången, så efter golfen återvänder jag bara till hotellet för att hämta min ryggsäck, sedan bär det av i taxi, modell "grisbil". Jag antar att de kallas så av nordbor, beroende av att man åker på flaket på en pick-up. Jag och en flicka i trettonårs-åldern är de enda passagerarna, hon har skoluniform på sig. När hon reser sig för att gå av, vinkar hon hej då till mig, sedan, när hon står och väntar på att korsa gatan och taxin åker vidare, vinkar hon åter till mig. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över hur det skulle vara att leva här som förälder till en tonårsflicka. Jag skulle antagligen dö av oro 24 timmar om dygnet, konstaterar jag, medan taxin fortsätter resan mot "buss-stationen". Bussen är en Van, med 13 sittplatser. 8 av dem är besatta när färden mot Rangsit påbörjas. Jag med min, golfbag och förvisso flyplans-handbagage-anpassade, men välfyllda, ryggsäck tar avsevärd plats. De andra resenärerna, thailändska ungdomar, har som mest en plastkasse. Vi stannar för att ta upp en ny passagerare, jag sitter så dumt till att jag måste flytta både mig och golfbag för att släppa in nykomlingen. På något sätt lyckas jag både på utvägen ur bussen och återigen när jag skall tillbaka till min plats, placera högerbenet inomför bagens bärrem,vilket får katastrofala följder, nåja, nu skall vi inte överdriva, men jag snubblar ut på ett ganska löjeväckande sätt vilt balanserande en trilskande golfbag och när jag skall in i bussen igen, med benet åter intrasslat, lyckas jag falla så både jag och bag hamnar i knät på en ung kvinna. Jag hinner inte mycket mer än komma i ordning, förrän det är dags att stanna för att ta upp en ny passagerare. snubbelproceduren med högerbenet inomför axelremmen upprepas, även om jag denna gång lyckas undvika att placera bagen i knät på kvinnan. Totalt gör vi fyra stopp för att ta upp passagerare och varje gång med samma förnedrande resultat för min del. Jag kan inte begripa hur jag lyckas få in benet innanför den fördömda axelremmen. När vi kommit ungefär halvvägs möts vi av Bangkokvädret. Mullrande åska, rungande blixtar, hällande regn och tjutande vindar. Nu är det också dags att stanna för kisspaus, alla skall ut och snubblar ut först gör naturligtvis jag med min golfbag, självklart intrasslad. Denna gång bestämmer sig bagen för att spela mig ett extra spratt. Pä något oförklarligt sätt öppnar sig bagens toppdragkedja och jag, som av utrymmesskäl, lagt smutstvätten över klubborna, kan se den blåsa iväg över ett förvånansvärt stort område, innan regnets blöta tvingar den till marken. Så medan de andra går på toaletten, springer jag runt i regnet och jagar mina kläder. När allt, även passagerare åter är på plats fortsätter resan och jag tänker att om någon av bussens ungdomar någonsin tänkt tanken att de kanske skulle försöka skaffa sig en fallang, en äldre fallang, så har jag nog effektivt satt stopp för fortsatta tankar i den riktningen. Lite synd bara, att hon flickan i skoluniformen, inte också fått se min löjliga fallangshow.