Att leva sina drömmar

Jag vet förstås inte hur det gick till. men om jag får gissa var det så här. Väckarklockan ringde, han stängde av oljudet och bestämde i samma stund att han skulle stanna hemma. Han var trött och nog skulle han kunna vara från jobbet en dag, han var ju för tusan sin egen chef. Mycket längre kom inte hans tankar förrän huvudet åter låg på kudden och han sov djupt. Flera timmar senare sitter han i morgonrock och äter en sen frukost, samtidigt som han läser tidningen. Inte bara börssidorna, utan hela tidningen. Ungefär samtidigt som han lägger ner tidningen och påbörjar sin andra kopp te, skramlar det till i brevinkastet, posten har anlänt. För första gången, på hur många år vet han inte, läser han själv sin privatpost. Där är ett kontoutdrag från banken, han öppnar kuvertet, tar ut det dubbelvikta pappret, slätar ut det och tittar igenom kolumnerna med utgifter och inkomster. Jisses, tänker han, jag är ju för tusan förmögen. Han funderar över en annons han just sett i tidningen, sedan ropar han in mot vardagsrummet, där hans fru halvligger i soffan, läsandes en damtidning. Älskling, ropar han, jag såg just i tidningen att det är mark till salu i mina gamla hemtrakter och då kom jag att tänka på den där westernfilmen vi såg på TV:n i går. Skulle vara kul att bygga en ranch och börja föda upp westernhästar. Leva lite cowboyliv liksom. Mhm, kommer inte ihåg filmen riktigt, men det stämmer säkert raring. Så funderade jag på att köpa en båt, sådan där trålartyp du vet, kunde vara kul att ha.... Va, javisst älskling, räkna inte med mig bara, du vet hur sjösjuk jag blir bara jag ser ett glas vatten. För övrigt ringde Sam igår, vet du om att han börjat spela golf, det borde du också göra, röra på dig lite. Jamen jag kan ju anlägga en golfbana där vid ranchen, så kan Sam komma dit och spela. Visst älskling, det blir säkert bra, men kan du vara tyst nu, jag får huvudvärk av allt prat och jag försöker faktiskt att bli lite kultiverad (kunde bara inte låta bli att ge henne den kommentaren :-)). Som sagt det var kanske inte alls så här det gick till, men nu finns den där i alla fall, ranchen som föder upp westernhästar, golfbanan med 18 hål och riktigt trevlig dessutom och i dammen (100 x 50 meter) framför restaurangen, 145 meter över havet,  ligger den 45 fot långa motoryatchen, med dubbla dieselmotorer, ekolod, navtex, gps, radar och sattelitradio samt förstås en "dinge" med 45-hästars utombordare, men ingen, absolut ingen kontakt med havet. Det var bara en sak som kanske inte blev riktigt rätt. Ägaren bor i Bangkok och det är i bästa fall tre timmars bilresa till ranchen och golfbanan. Nu är ju det egentligen inte något problem om man har både mark och pengar. Det var ju bara att asfaltera en kilometerremsa och vips hade man en egen flygplats, sedan var det bara att ta flygcertifikat och köpa sig ett flygplan, plötsligt var restiden nere på mindre än trettio minuter och enligt tillförlitliga källor flyger ägaren upp varje eftermiddag, tar sig en kopp kaffe och sedan en ridtur runt golfbanan innan han återvänder hem till Bangkok. Allt blev perfekt eller kanske inte, för jag tyckte nog båten verkade längta till havet. Den dagen jag var där, på Rancho Charnvee, fyllde ägaren för övrigt 47 år.