Att leva sina drömmar

Jag vet förstås inte hur det gick till. men om jag får gissa var det så här. Väckarklockan ringde, han stängde av oljudet och bestämde i samma stund att han skulle stanna hemma. Han var trött och nog skulle han kunna vara från jobbet en dag, han var ju för tusan sin egen chef. Mycket längre kom inte hans tankar förrän huvudet åter låg på kudden och han sov djupt. Flera timmar senare sitter han i morgonrock och äter en sen frukost, samtidigt som han läser tidningen. Inte bara börssidorna, utan hela tidningen. Ungefär samtidigt som han lägger ner tidningen och påbörjar sin andra kopp te, skramlar det till i brevinkastet, posten har anlänt. För första gången, på hur många år vet han inte, läser han själv sin privatpost. Där är ett kontoutdrag från banken, han öppnar kuvertet, tar ut det dubbelvikta pappret, slätar ut det och tittar igenom kolumnerna med utgifter och inkomster. Jisses, tänker han, jag är ju för tusan förmögen. Han funderar över en annons han just sett i tidningen, sedan ropar han in mot vardagsrummet, där hans fru halvligger i soffan, läsandes en damtidning. Älskling, ropar han, jag såg just i tidningen att det är mark till salu i mina gamla hemtrakter och då kom jag att tänka på den där westernfilmen vi såg på TV:n i går. Skulle vara kul att bygga en ranch och börja föda upp westernhästar. Leva lite cowboyliv liksom. Mhm, kommer inte ihåg filmen riktigt, men det stämmer säkert raring. Så funderade jag på att köpa en båt, sådan där trålartyp du vet, kunde vara kul att ha.... Va, javisst älskling, räkna inte med mig bara, du vet hur sjösjuk jag blir bara jag ser ett glas vatten. För övrigt ringde Sam igår, vet du om att han börjat spela golf, det borde du också göra, röra på dig lite. Jamen jag kan ju anlägga en golfbana där vid ranchen, så kan Sam komma dit och spela. Visst älskling, det blir säkert bra, men kan du vara tyst nu, jag får huvudvärk av allt prat och jag försöker faktiskt att bli lite kultiverad (kunde bara inte låta bli att ge henne den kommentaren :-)). Som sagt det var kanske inte alls så här det gick till, men nu finns den där i alla fall, ranchen som föder upp westernhästar, golfbanan med 18 hål och riktigt trevlig dessutom och i dammen (100 x 50 meter) framför restaurangen, 145 meter över havet,  ligger den 45 fot långa motoryatchen, med dubbla dieselmotorer, ekolod, navtex, gps, radar och sattelitradio samt förstås en "dinge" med 45-hästars utombordare, men ingen, absolut ingen kontakt med havet. Det var bara en sak som kanske inte blev riktigt rätt. Ägaren bor i Bangkok och det är i bästa fall tre timmars bilresa till ranchen och golfbanan. Nu är ju det egentligen inte något problem om man har både mark och pengar. Det var ju bara att asfaltera en kilometerremsa och vips hade man en egen flygplats, sedan var det bara att ta flygcertifikat och köpa sig ett flygplan, plötsligt var restiden nere på mindre än trettio minuter och enligt tillförlitliga källor flyger ägaren upp varje eftermiddag, tar sig en kopp kaffe och sedan en ridtur runt golfbanan innan han återvänder hem till Bangkok. Allt blev perfekt eller kanske inte, för jag tyckte nog båten verkade längta till havet. Den dagen jag var där, på Rancho Charnvee, fyllde ägaren för övrigt 47 år.

Vatten

För snart ett år sedan började de översvämningar som skulle komma att leda till jordens, ekonomiskt sett, fjärde största katastrof. När det hela var över gick regeringen ut och sa att något liknande kommer inte att hända igen, nu är vi förberedda. Därmed antydde man kanske också att man inte skött det så bra förra gången. Om man lyckas bättre nu vet i tusan. Det sytem som skall skydda Bangkok, skulle ha testats förra veckan, men man tordes inte, då man ansåg att det var för mycket vatten i floderna. Jag erkänner att jag inte vet ett dugg om hur systemet är tänkt att fungera, men tror man inte att det skall klara av vattnet nu, innan det stigit över bräddarna, hur kan man då tro att det skall fungera senare?

De stora företagen har definitivt inte trott på regeringens förmåga, utan byggt egna barriärer och system för att hålla vattnet stången. Vi andra kan bara vänta och hoppas, men på flera platser i norr har  evakuering redan påbörjats.

Fallang på resa

Jag intar min hotellfrukost i den, mot gatan och stranden, öppna restaurangen. På fredagsmorgonen när jag sitter där, anländer två nya flickor till stan. Den ena har en resväska och en plastsäck. Den andra har sina tillhörigheter i en plasthink och resten i en säck. De äger inte mycket de här tjejerna som kommer till stan, oftast från norr, för att jobba. Jag undrar vad som händer med dem när de blir äldre? Någon pension får de inte på den typ av jobb som erbjuds och inte får de ihop så mycket att de kan lägga undan. Alla kan ju knappast heller lyckas fånga sig en välbärgad karl. Det finns ju olika välgörenhetsinsamlingar och fallangerna bidrar ofta och gärna med något. Jag har dock aldrig hört talas om något hem för uttjänta barflickor. Det är min sista dag i Jomtien för den här gången, så efter golfen återvänder jag bara till hotellet för att hämta min ryggsäck, sedan bär det av i taxi, modell "grisbil". Jag antar att de kallas så av nordbor, beroende av att man åker på flaket på en pick-up. Jag och en flicka i trettonårs-åldern är de enda passagerarna, hon har skoluniform på sig. När hon reser sig för att gå av, vinkar hon hej då till mig, sedan, när hon står och väntar på att korsa gatan och taxin åker vidare, vinkar hon åter till mig. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över hur det skulle vara att leva här som förälder till en tonårsflicka. Jag skulle antagligen dö av oro 24 timmar om dygnet, konstaterar jag, medan taxin fortsätter resan mot "buss-stationen". Bussen är en Van, med 13 sittplatser. 8 av dem är besatta när färden mot Rangsit påbörjas. Jag med min, golfbag och förvisso flyplans-handbagage-anpassade, men välfyllda, ryggsäck tar avsevärd plats. De andra resenärerna, thailändska ungdomar, har som mest en plastkasse. Vi stannar för att ta upp en ny passagerare, jag sitter så dumt till att jag måste flytta både mig och golfbag för att släppa in nykomlingen. På något sätt lyckas jag både på utvägen ur bussen och återigen när jag skall tillbaka till min plats, placera högerbenet inomför bagens bärrem,vilket får katastrofala följder, nåja, nu skall vi inte överdriva, men jag snubblar ut på ett ganska löjeväckande sätt vilt balanserande en trilskande golfbag och när jag skall in i bussen igen, med benet åter intrasslat, lyckas jag falla så både jag och bag hamnar i knät på en ung kvinna. Jag hinner inte mycket mer än komma i ordning, förrän det är dags att stanna för att ta upp en ny passagerare. snubbelproceduren med högerbenet inomför axelremmen upprepas, även om jag denna gång lyckas undvika att placera bagen i knät på kvinnan. Totalt gör vi fyra stopp för att ta upp passagerare och varje gång med samma förnedrande resultat för min del. Jag kan inte begripa hur jag lyckas få in benet innanför den fördömda axelremmen. När vi kommit ungefär halvvägs möts vi av Bangkokvädret. Mullrande åska, rungande blixtar, hällande regn och tjutande vindar. Nu är det också dags att stanna för kisspaus, alla skall ut och snubblar ut först gör naturligtvis jag med min golfbag, självklart intrasslad. Denna gång bestämmer sig bagen för att spela mig ett extra spratt. Pä något oförklarligt sätt öppnar sig bagens toppdragkedja och jag, som av utrymmesskäl, lagt smutstvätten över klubborna, kan se den blåsa iväg över ett förvånansvärt stort område, innan regnets blöta tvingar den till marken. Så medan de andra går på toaletten, springer jag runt i regnet och jagar mina kläder. När allt, även passagerare åter är på plats fortsätter resan och jag tänker att om någon av bussens ungdomar någonsin tänkt tanken att de kanske skulle försöka skaffa sig en fallang, en äldre fallang, så har jag nog effektivt satt stopp för fortsatta tankar i den riktningen. Lite synd bara, att hon flickan i skoluniformen, inte också fått se min löjliga fallangshow.

Vänskapsgolf

Är bjuden av Chula golf till Pattaya för fest och övernattning på 5-stjärnigt hotell. Anledningen är att Chula tagit initiativet till, vad som är tänkt sig att bli ett årligt evenemang. Chula, som är Thailands största universitet har bjudit in NUSS, Singapores största universitet och PAUM, Malaysias största universitet på en golftävling. Det är redan klart att nästa års tävling blir i Singapore. Man hoppas även få med sig flera universitet i tävlingen framöver. Efter middagen uppträder en av Thailands  populärare artister, Jew och därefter en liten flicka, åtta år gammal. Jag gjorde ju för något år sedan ett, kanske inte så lyckat, försök med rockring. Den hör tösen kör med rockring samtidigt som hon spelar säckinjärvinpolka och några andra riviga låtar på fiol. Var det måhända det som saknades i mitt rockringsförsök, fiolen?

Golftävlingen, jo den vanns av Nuss, tätt följt av Chula, medan PAUM tog den hedersvärda tredjeplatsen. Själv spelade jag inte, men stannar en vecka för att ägna mig åt golf tillsammans med svenskar och norrmän.

Onsdagsshopping

Hänger du med till Future-park, frågade Nim, jag måste köpa ett par vita byxor till Chula-golfen på Lördag. Visst, svarade jag, jag måste ändå ta ut pengar. Under bilresan bort till köpcentrat (det tar mig ungefär 15 minuter att gå dit, att köra bil inklusive tid för att hitta parkering tar minst 40 minuter), fick jag reda på att byxorna inte fick kosta för mycket, max 2000 bath, eftersom de endast skulle användas vid detta tillfälle, lördagens chulagolf. Jag ansåg förstås att vad som helst var för högt pris om man bara skulle använda dem vid ett tillfälle, men såsom varanda man och dessutom smålänning, hade jag tydligen förverkat min rätt att ha en åsikt. Vi gick runt där i ett otal affärer, det finns alldeles för många affärer och speciellt klädaffärer på Future-park. Till sist hamnade vi i en butik på översta våningen, den hade namnet skrivet på thai, så jag vet inte vad den hette. Vet du vad det här är för affär, frågade Nim. Jag, som för länge sen tröttnat på att springa i butiker, svarade, en damklädsbutik, kära du, om jag inte misstar mig alldeles. Något spydigt, men som sagt skall man bara ha ett par vita byxor för engångsanvändande är det väl bara att ta första bästa som ligger under uppsatt maxpris, eller? Fel svarade Nim, eller i varje fall delvis fel. Det här är en affär specialicerad på kläder för Ladyboys. Men, sade jag med virrande blick, men, vad gör vi här då? Tittar på kläder, svarade Nim, medge att de har läckra kläder här, i stort sett allt är designat.

Jag började känna mig väldigt homofob, för vad gjorde det att kläderna var kvinnokläder för karlar? Samtidigt, var det jag som var homofob? varför ha en speciell klädbutik för Ladyboys? Kan de inte handla sina kläder i en vanlig damklädsbutik? Men kanske det inte fungerar, specialdesignat kanske innebär att kläderna framhäver det som inte finns och döljde vad som finns. Mest bekymrad var jag dock över att jag kastat gillande blickar på en och annan kund. inte kunde väl hon, han, hen, nä, absolut inte, eller? För dyrt, sa Nim och avbröt därmed mina tankar, vi går tillbaka till den första butiken och köper de byxorna de hade för 2600. Jag var alldeles för förvirrad för att protestera trots att priset låg väl över det uppsatta maxpriset.

Så här efteråt kan jag inte låta bli att fundera på om det hela var en komplott, ett arrangemang för att få mig att acceptera inköp av ett par byxor till ett pris som jag, under normala förhållanden, absolut inte accepterat. Kvinnans list överstiger, som vi alla vet, mannens förstånd, så det kan mycket väl vara så.

Thailand´s got talent

 Warunee Suwannarak är en 32 årig thailändsk kvinna. Hon föddes fattig, naturligtvis och fick aldrig chansen vare sig att lära sig läsa eller skriva, men sjunga kan hon. Olika länders talent- och idol-program flödar i och för sig över av dessa snyfthistorier om de där som aldrig egentligen fick chansen, men som nu står där och presterar något alldeles häpnadsväckande. Warunee´s historia har ifrågasatts av den enkla anledningen att hon gift sig med en "farrang" det vill säga utlänning och därefter sjungit utomför Thailand vid ett par tillfällen. Jag brukar inte fastna speciellt för de här wannabe´s, men Warunee har berört mig, dessutom gör hon en låt, What´s up, som råkar vara en av mina favoriter och hon gör den inte sämre än 4 non blonds gjorde den. Nu är Warunee snart i final i
Thailand´s got talent. Åh vad jag hoppas att hon vinner. Du kan höra hennes audition om du klickar på länken. http://www.youtube.com/watch?v=-fbhmp1i5vI&feature=endscreen&NR=1

Siam Paragon

Jag vet inte vad turistbrochyrerna skriver om, eller i fall de ens nämner, Siam Paragon. I vilket fall kan det vara värt att besöka. Det hela är ett shoppingcenter, flera andra ligger dessutom i närheten. Det som gör Paragon lite mer exklusivt är just det, exklusivitet. Här finns "high end"-varor från de stora märkena. Så är du ute efter något lite extra ordinärt från till exempel  Gucci, Chanel, Balenciaga, Valentino, Kenzo, Hermès, Bottega Veneta, Giorgio Armani, Jimmy Choo, Chloé,Dolce & Gabbana, Burberry, Salvatore Ferragamo, Cartier, Bally, Fendi, Zara, MNG, Versace, Louis Vuitton, Givenchy, Marc Jacobs, Emporio Armani, Hugo Boss, Prada, Ermenegildo Zegna, Swarovski, Coach, Shanghai Tang, Jim Thompson, Tod's, Mulberry, Kenzo, Escada, Emilio Pucci, Canali, Bvlgari, Paul Smith är det hit du skall vända blickarna. 


Medan företrädesvis damerna vandrar runt bland ovanstående klädmärkesbutiker kan vi karlar och en och annan kvinna, dra oss mot bilavdelningen och kolla in vad nytt firmor som  Lamborghini, Lotus, Aston Martin, Bentley, Porsche, Jaguar, Spyker, Maserati, BMW, Hummer och MTM har att erbjuda. Dessutom finns ett otal mindre kända företag inom alla möjliga brancher representerade.


Här finns också exklusiva restauranger (både asiatiska och västerländska), flott hotell (femstjärniga Kempinski), gourmetaffär i superformat och med en mycket välförsedd vinavdelning, ett helt rum ägnas till exempel enbart åt Penfolds-viner. Vill ni koppla av finns här ett 15-tal biosalonger, varav en är Asiens största eller varför inte ta en sväng till operasalongen. Kanske du i stället föredrar att gå och titta på traditionellt konsthantverk. Om du inte tycker att du fått gå nog när du vandrat runt i komplexet kan du styra kosan till fitness-centret och köra ett par pass.

Totalt är Paragon-byggnaden på 8,3 hektar och därtill får du lägga, jag tror 7 våningar, så du skall nog inte räkna med att klara av hela på en dag. Själv hade jag vikt dagen åt SOW, Siam Ocean World. För Paragon stoltserar även med sydostasiens största underwater world och det är verkligen stort och mycket välskött. Förutom att se på fiskarna i akvarium, allt från 50 liter till bassängstorlek kan man få dyka med tre till fyra meter långa hajar, åka glasbottenbåt, gå i tunnlar med vatten på tre sidor med mera. Dessutom har akvariet en 5D-biograf som visade den mest välgjorda 5D-film som jag sett och jag har ju trots allt jobbat inom gebitet så det är ett gott betyg (5D innebär att man förutom tredimensionell bild har upplevelse av rörelse (stolen skakar, hoppar och så vidare) samt luftstötar, till exempel känner du hur vinden blåser.