Trädfällning

Som jag nämnt tidigare var det flera stora träd som dog under översvämningen. Speciellt ett av dem har oroat mig mycket. Det är högt, cirka 13 meter och står väldigt illa till, mitt emellan de två husen, med bara någon meters mellanrum på var sida. Bakom trädet, cirka fem meter bort är lillstugan med tvättstuga och maidenroom och på framsidan, i stort sett i grenverket går elledningarna. Vi kontaktade kommunens parkenhet, men de var inte intresserade trots att vi erbjöd en rejäl slant. Sedan kontaktade vi en privat trädfällningsfirma som åtog sig uppdraget. Men de kom aldrig! Det har nu gått mer än två månader sen de skulle påbörja arbetet och jag hade för länge sedan gett upp hoppet och länge tjatat på Nim att hon skulle kontakta någon mer seriös firma innan trädet blåste ner. Så i morse ringde trädfällaren som aldrig kommit och sa att nu var han på väg. Förra jobbet hade tagit längre tid än han trott att det skulle göra. Visst, två månader längre! Tur för den som betalar att de jobbar mot fast avgift.

När jag några timmar senare stod ute på gatan fick jag se en orange lastbil, med arbetskorg monterad på kranen, komma åkandes. Ja, kanske det kan gå med den, han jag tänka innan den försvann vidare nerför matarleden. Fem minuter senare kom en pickup med en stege liggande på flaket. Det var våra trädfällare. Tre man och en kvinna, utrustade med en bambustege, två handsågar, ett rep och en manchete. Det här går aldrig tänkte jag. Efter att ha inspekterat och diskuterat vad som skulle göras satte de igång. Stegen restes mot trädet och äldsta mannen, gott och väl 60 år, klättrade upp och började såga grenar. Kvinnan tog hand om de kapade grenarna och sågade dem till mindre enheter nere på marken, medan de två yngre männen satt och rökte, fast ibland höll de i repet som användes för att fira ner de större avsågade grenarna. När det var dags att ta kväller var trädet nere på ungefär halva sin forna längd och mina farhågor hade nästan kommit på skam, men bara nästan. En av de stora grenarna föll över elledningarna och slet sönder plankan isolatorerna var fastskruvade i så att ledningen blev hängandes i just ingenting. Det hela lagades provisoriskt genom att binda fast ledningarna till taket och varför lägga ner mer arbete på den biten, större delen av trädet återstår ju att fälla och då kanske alla ledningarna rycks bort. Om än bara lite, så finns det hos mig ändock en bävan för hur morgondagens arbete skall sluta.

Middag med Junior

Vi är ensamma hemma labradoren Junior och jag. Matte är på sjukhus för kontroll och måste stanna över natten. Det är inte samma sjukhus som jag var på, det här är ett privatsjukhus. På eftermiddagen gjorde jag ett besök och kunde konstatera att rummet var som på ett bättre hotell. Förutom sjukhussängen fanns det ett bord, soffa och fåtölj. TV naturligtvis, det är ju trots allt Thailand. Kylskåp, kaffebryggare samt en meny varifrån man kunde beställa all slags restaurangmat. Egen toalett med dusch fanns det förstås också och från balkongen kunde man se ner på den fullängdsstora bassängen där de patienter som kände för det kunde ta sig ett dopp. Bredvid bassängen fanns ett gym. Sämre sjukhusvistelse kan man nog ha. Men som sagt Junior och jag är hemma. De andra hundarna är här också förstås, men de bor ju inte inomhus, så dem räknar vi inte. Då skall vi se vad vi skall ha till middag sa jag till Junior när klockan närmade sig sju. Caprichosa för min del, sa Junior. Du skall bara vara tyst svarade jag. För dig gäller torrfoder. Det var min middag jag pratade om. Caprichosa sa Junior igen, annars talar jag om för matte att du rökt som en borstbindare hela dagen. Du skulle bara våga, sa jag. Ja skulle det jag, svarade Junior, ring och beställ nu. När våra pizzor anlände hade det börjat spöregna. Jag sprang ut, endast iklädd ett par shorts och med ett paraply som knappt klarade att stå emot störtfloden av vatten. Pizzabudet, som kommit per motorcykel, stod där utanför grinden, hult leende, iklädd svarta byxor, vit skjorta och slips. Lika blöt som om han hade simmat med pizzorna till oss, men pizzorna var torra. Jag betalade och gick in till Junior med våra kartonger. Om jag får ligga i soffan efter maten kan du få ta ett glas vin till pizzan och en cigarett efteråt sa han. De smakade gott alla tre och Junior har inte klivit ner från soffan än.

Kvällsserenad

Man kan höra dem, grodorna, som en varning för analkande regn. Det börjar med någon enstaka ungefär en timma innan regnet börjar. Sedan, efter regnet, utbrister de i en gemensam kör. Det är hannarna som ropar efter honor. Jag vet inte riktigt vad de säger, men antar att det är någon variant av det vanliga. - Jag är störst, bäst och vackrast, kom till mig och din lycka skall bli fullständig. Imponerande är det i vilket fall. Jag skulle gärna vilja se dem, där de sitter och blåser upp sig, men det är omöjligt. Kommer jag närmre än några meter från dem tystnar de tvärt. Och var håller de hus annars? Det här är ju trots allt inte någon liten tjärn ute i ödemarken, utan mitt i en mångmiljonstad. Visst, det händer att man ser någon i veckan kanske, men det här måste ju vara massor. De jag sett är ganska små, 3 - 5 centimeter. Fascinerande att de kan frambringa sådant ljud. Samtidigt sänder man en tacksamhetens tanke till moder Natur som gjort att vi, deras mänskliga bröder, nöjer oss med att bröla när det är sportevenemang och på en och annan fest.

Filmtajm

Så har jag varit på film igen! Det är ju löjligt så tätt helt plötsligt. Men den här gången fanns det en riktigt bra anledning. Thailands första filmfestival med enbart svenska kvalitétsfilmer. Filmerna, sju till antalet, visades på filmstaden, SFX, i den fashionabla Emporiumbyggnaden. Vi såg Rickard Hoberts "En enkel till Antibes", med Sven-Bertil Taube i huvudrollen och Dan Ekborg i en av birollerna. Det har varit riktigt svårt att få tag i biljetter. Om det berott på att svensk film anses som bra, eller på den seglivade myten om blondinen som alltid förekommer naken i svenska filmer eller kanske rentav för att biljetterna var gratis, är svårt att säga. Nim och jag tyckte dock att filmen var riktigt bra, trots total avsaknad av nakenhet. vad de andra tyckte är ju svårt att sia om, en liten fingervisning får man trots allt nog av att, när filmen slutade, började publiken applådera! Jag tar det för att de gillade filmen, inte för att den äntligen var slut. Hur som, storfilmen "The Avengers" som jag såg i förra veckan, rev inte ner så mycket som en liten harkling ens, så sträck på er Hobert och hela gänget, ni har lyckats!

Äntligen

Min laptop är reparerad och återkommen. Det är bara att erkänna att jag längtat efter den. Så pass att man nog kan säga att jag utvecklat ett beroende. Det mesta jag gör sker ju faktiskt via laptopen, läser böcker och nyheter, ser på film och lyssnar på musik, samt förstås skriver och läser post. Under denna period av väntan har det inte hänt så mycket. Jag har varit på fest med Chulauniversitetets alumniförenings golfsektion igen. Som vanligt trevligt, med massor av fri mat och dryck. Det måste vara en av de mest aktiva alumniföreningarna. Jag har definitivt inte stött på något liknande tidigare. Dessutom medlemmarnas ålder, det är fler över 55 än under 40! Min hundbettsskada är nästan läkt, men fingret är fortfarande ganska svullet. Skall dock försöka att greppa en golfklubba i morgon. Vi har på allvar kommit in i regnperioden. Det regnar aldrig på morgon eller förmiddag, men sedan, efter 12, då kan det sätta igång riktigt ordentligt. I torsdags hade vi ett ordentligt åskväder. Under en halvtimma satt jag på altanen och räknade tiden mellan blixtarna. Under den perioden var det aldrig mer än 10 sekunder mellan var blixt! I går eftermiddag, straxt efter 13.30 kom det ett riktigt skyfall. På en timma fick vi 260 mm! Dagvattenledningarna svämmade över och gator och trädgårdar låg under 5 - 10 cm vatten, men till kvällen hade det mesta torkat bort. Nu när jag fått tillbaka min dator kan jag äntligen färdigställa en rapport jag lovat skriva för SEI, Stockholm Environment Institute. Lika bra att sätta igång... Vi hörs!

Italienska Thailand

Jag har varit på lillsemester ett par dagar. Cirka två timmars nordlig resa från Bangkok. Här är bergigt och något svalare klimat. En stor del av bergsområdet är nationalpark. De stora djurarter som finns där är Red Bull, elefanter, tigrar och svartbjörn. På en del av sluttningarna och i dalarna odlas det vindruvor. Vinintresset präglar på många, ibland lite udda, sätt. Ett område på en av sluttningarna kallas Provensale, man försöker ge en atmosfär av Provence. Jag bor nere i dalen som döpts till Toscana Valley. Här har man gått ännu längre. Den som vill bygga här måste bygga ett hus som exteriört ser ut som ett medeltida italienskt hus. I trädgårdarna växer det pinjetall och andra sydeuropeiska växter. Man har faktiskt lyckas riktigt bra. När man sitter och tittar ut över dalen väntar man sig nästan att få se en hord romare komma ridande. Området bebos till största delen av rika Bangkokbor som har sina semesterhus här, men för den hugade spekulanten finns även appartments att tillgå. Det kostar dock en hel del så det är inget för oss med vanlig Svenssonlön.

Biobesök

Inte sedan Mama Mia gick upp på biograferna i Sverige har jag varit på bio, men nu var det åter dags. The Avengers, var det vi skulle se. Först var det reklam förstås, den avslutades med en bild av kungen. Därefter reste samtliga sig upp och nationalsången spelades samtidigt som det visades små filmklipp med Hans Majestät. Sedan var det dags att sätta sig och huvudfilmen kunde börja. Det var en film med mycket slagsmål och effekter, samtliga lika löjliga som storyn i övrigt. Några seriehjältar går samman för att rädda världen. Stellan Skarsgård hade en biroll, som vanligt, spelade han en veteskapsman. PopCorn fanns förstås att köpa och om man betalade några bath extra fick man ett lock med utvald seriehjälte (Hulken, capten America, Stark eller åskguden Thor). PopCornen var sötade med honung. Varken de eller filmen var i min smak. Hur denna film kunde slå kassarekord i USA är för mig totalt obegripligt, om det nu inte är så att den amerikanska biopubliken är i åldern 10-12 år. Då kanske det kan accepteras, annars ser framtiden mörk ut för jordens befolkning.

Sjukvård

Vården här har tre olika aktörer. Privata läkarmottagningar, privata sjukhus och allmäna sjukhus. Det var till ett av de sistnämnda vi åkte när jag blivit hundbiten. Det ligger väldigt nära, bara ett par hundra meter från huset. Då, när olyckan inträffat, kom jag in via akutingången, mina dagliga besök efter det sker. via huvudentren. Väl inkommen befinner man sig i ett stort väntrum med ett antal anmälningsdiskar. När man anmält sig får man en liten lapp, som man går och lämnar i en liten plastkorg. Efter en stund blir man uppropad och får väga sig samt ta blodtrycket, fortfarande i väntrummet.. Därefter blir det ytterligare en kort tids väntan innan man blir uppropad och får gå in på akutmottagningen, bakvägen så att säga. Den tycks även fungera som ett slags gallringsstation. Rummet är ganska stort och här finns ett tiotal britsar, samt några skrivbord, en något malplacerad skinnfåtölj och stolar, samt förstås, diverse sjukhusutrustning. En man ligger på en brits och ser ganska dålig ut, på en annan sitter jag och får mina sår tvättade och baddade med Jodopax och i en stol sitter en kvinna och förklarar att hon har ont i knät efter en fallolycka. När mitt finger fått nytt bandage, får jag en rosa lapp och sedan är det bara att gå ut till kassan i väntrummet och betala. Trots att jag inte har någon tid bokad är det hela avklarat på mindre än en halv timma. Fem dagar skall jag komma till sjukhuset för kontroll och rengöring, sedan bestämmer man sig för om jag kan friskförklaras. Första besöket kostade 500 kronor, sedan betalar jag cirka 120 kronor för vart återbesök. För den som undrar kan jag också berätta att jag känner mig väldigt trygg med vården här.

Jag, en klant

Ja, inte varade det länge det där tillfälliga avbrottet. Jag skrev i förra inlägget att jag varit hos tandläkaren och det framgick nog att jag var glad över att inte ha några hål. Jag hade extra god anledning till det. Har man hål skall det borras och skall det borras gör det ont och för att slippa smärta får man lokalbedövning och där är mitt problem. Jag tål inte lokalbedövning. Tre gånger har jag fått sådan allergisk reaktion att jag blivit medvetslös, cyanotisk och man har fått påbörja hjärt-lung-räddning för att klara livet på mig. Det kändes alltså extra skönt att slippas ställas inför beslutet att chansa. Så vad gör jag i stället? Jo nu i kväll försökte jag att avstyra ett hundslagsmål och blev biten i vänster pekfingret. Ingen återvändo, här måste sys. Det fick bli utan bedövning. Därmed har jag också spolierat nästa veckas förbetalda golfresa. Kan man annat än bli trött på sig själv.

Tillfälligt avbrott

Startknappen har slutat att fungera. Nu pratar jag inte om min, även om den kan vara lite trög ibland, nej det är laptopens. Har fått lämna in den på reparation. Skall få tillbaka den om en till två veckor. Så ett tag framöver kan det bli lite sporadiskt med inlägg. I onsdags var jag hos tandläkaren. Sten hade berättat att det fanns en bra i Jomtien och då jag känt av tandvärk var det inte mycket att fundera över. Jag hade inga hål ( hurra), men passade på att rengöra tänderna från tandsten. Tandhygienisterna i Sverige har rotat runt likt ilskna illrar och bänt och bökat så jag haft ont i munnen hela dagen. Denna tandläkare gjorde det så varsamt att det nästan var ett nöje och det till ett pris under 200 kronor. Vi tog med broder Sten till Bangkok då han skulle besöka Sverige över sommaren. Ta väl hand om honom, det har han gjort med mig.