På TV intet nytt

  Utbudet av TV-program verkar vara ungefär det samma här i Thailand som i Sverige, det vill säga att det domineras av nyheter, sport, ”såpor” och utslagningsprogram av typen ”Idol”. Det blir väl så i en allt mer globaliserad värld, allt strömlinjeformas. Inga av de här programutbuden intressar mig nämnvärt. Nyheter om ljugande politiker är lika deprimerande oavsett i vilket land politikern befinner sig. Och sport, ack ja. Får mig att tänka på när Göran Kropp fick frågan, vad är det för häftigt med att klättra upp på världens högsta berg nu på 90-talet, det gjordes ju redan på 50-talet. Göran tittade på reportern och svarade lugnt, första VM i fotboll, när spelades det och vad är det för vits med att spela det nu, det är ju redan avgjort en gång för alla eller? Program av typen Idol gör mig mest förvånad. Teknikutvecklingen de senaste 20 åren har gjort att vi nu kan koppla ihop dator, ljudanläggning och TV. Vi kan sitta hemma i TV-soffan och via datorn ladda ner shower och framträdanden av världsartister för att se dem på storskärms-TV och detta med ett ljud som inte ens gick att uppbringa i en inspelningsstudio för 20-talet år sedan och vad gör ”vi”? Jo, sitter och tittar på folk som är lika tonsäkra som en ekstubbe. Stubben har dock den goda smaken att hålla tyst. Nog är det en förunderlig värld ändå, eller det kanske bara är ett slags gudomlig balans mellan teknikens och artistens kvalité. Visst, det skall erkännas att det kommit fram en och annan bra artist via idolprogrammen, men varför sitter människor och tittar på all den andra smörjan? Har vi ett behov av att se (andra) människor göra bort sig för att framhäva oss själva eller vad är det frågan om. En avart till idol, som ju består av ”amatörer”, är lets dance, där kändisar tävlar mot varandra. Förutom kändisskapet är upplägget i princip detsamma. Låt mig nu presentera en konspirationsteori, som är min alldeles egna. Låt oss säga att en känd svensk skådespelare får ett erbjudande om en roll. Du skall spela hjälte, du får X-tusen kronor för rollen. Artisten accepterar. Det skulle lika gärna kunna ha varit ett erbjudande om att spela skurk för X-tusen kronor och samma artist hade accepterat. Om ett TV-bolag erbjuder samma summa för att artisten skall dansa som en tönt, tar han/hon då jobbet, eller anser han/hon att det är för förknippat med personligheten? En bra skådespelare ser det givetvis som en roll och antar. På så sätt är Idol ärligare, för de här galningarna tror faktiskt att de är bra och får inget betalt, men lik förbaskat är det billig smörja. Och programmet är precis lika uselt här i Thailand som i Sverige. Varför inte sätta sig och se på någon av alla de otroligt duktiga artisterna som finns på nätet i stället? Gör ett val, är du lejon eller hyena?