Regression

När jag var i tonåren brukade jag ”övningsköra” mors bil, den gröna Saaben. Jag kan säga det nu för det är ju preskriberat för länge sen och det var inte på allmän väg, bara från garaget och fram till grinden, nästan aldrig ut på vägen, men kanske en extra sväng på ladugårdsplan. Nu är jag tillbaka där. Nim vägrar nämligen att låta mig köra här i Thailand, trafiken här är livsfarlig säger hon och om du som är fallang blir inblandad i en olycka hjälper det inte om det inte var ditt fel, dom kommer att döda dig. Å andra sidan lät hon Sten köra suven i Pattaya, så det vet i tusan. Inne i Bangkok vet jag inte ens om jag skulle våga köra. Det gäller att förstå alla inofficiella trafikregler och så är det ju vänstertrafik. Men på morgonen kör jag ut bilarna för att parkera dem på vår lilla gata där det är mer skugga och på kvällen kör jag tillbaka dem in på gården igen. Alldeles som med mors Saab. Jag har även varit ute i trafiken en gång, jag körde Chevroleten bort till tvättinrättningen, cirka en kilometer bort, men för säkerhets skull körde Nim före i den andra bilen och ”banade väg”.

Jag nämnde ju i förra inlägget att det är parkeringsvakter i stort sett på alla parkeringar och tidigare, när jag berättade om trafikolyckan på vår gata, att privatpersoner, som en självklarhet, ställde upp som trafikdirigerare. Likadant är det när jag skall köra in bilarna på gården. Tre fyra personer kommer genast och dirigerar, viftar med händerna och visar hur jag skall ställa bilen och hur nära jag kan köra. Jag hoppas verkligen att det är av vänlighet, inte för att de tycker att jag kör så fruktansvärt dåligt.