Man tager vad man haver ...

... lär hon ha sagt (eller kanske snarare skrivit), Kajsa Varg. I mitt fall var det väl snarare frågan om att ta vad man fick tag i. Jag syftar då på avsaknaden av verktyg för att sätta upp tapeter, som jag utgöt mig över i förra inlägget. Tapeter och klister var ju inköpt, men verktyg fanns inte att få tag i. Så man får improvisera. Jo, dagen efter återvände jag till HomePro och efter att ha vänt upp och ner på halva butiken hittade jag inte en roller av den typ jag sökte utan tre kartonger! Försäljarna som dagen innan sagt att de inte hade några, var lika glada som jag över fyndet, någon skam över att de dagen innan sagt att det inte fanns syntes dock inte. Men verktyg för att sätta upp tapeter gick jag fortfarande bet på, dags för improvisation. Smal hobbykniv och måttband fanns förstås så det var inget problem, men resten. Jag letade runt och hade tillslut hittat något som åtminstone kunde accepteras som nästan likvärdigt. I stället för skärlinjal, en lång cementskrapa (används för att man skall få en jämn cementyta), i stället för tapetskärarskrapa, fyrkantig murarslev, i stället för gummiskrapa/borste, fönsterskrapa. Bara att sätta igång och tapetsera. Skärbord hade jag naturligtvis inget, men en plywoodskiva ovanpå sängen fick fungera som nödlösning. Jag började med att måla taket och övergångslist och sedan skar jag upp några tapetevåder i lagom längd. Dags för nästa moment, applicera klister. Också dags för nästa chockartade upplevelse. Klistret var segt som kylskåpskall sirap, dessutom fick det min roller att upplösas till ett intet. att applicera klistret med pensel visade sig lika omöjligt. Efter ett drag på två centimeter satt penseln som gjuten vid väggen. Enda, någorlunda, fungerande metoden var att slå fast limmer med händerna. Detta var tidsödande, så när jag strukit färdigt, hade limmet torkat där jag börjad. Ett hopplöst företag med andra ord. Nu är det dock klart och med tanke på förutsättningarna är jag nöjd med resultatet, eller kanske beror min nöjdhet mera på att man med åldern får sämre syn. Hur som, om det finns, eller någonsin skapas en tapetuppsättarnas "Hall of fame" gör jag härmed anspråk på en av platserna i denna samling. Min motivering lyder, "För att under svåra förhållande (+40 grader celsius) med undermåliga verktyg och ett klister som krävde osthyvel, trots allt applicerat tapeter på ett, för ett 58-årigt ögonpar, fullt godkänt sätt".