Loi Kratong

I dag firas Loi Kratong, en av de riktigt stora festivalkvällarna i Thailand. Fyrverkerier, svävande rislampor och naturligtvis dessa utsmyckade bananstamsskivor präglar kvällen. Firandet hålls alltid på kvällen för första  fullmånen i tolfte månaden, enligt den thailändska månkalendern. Vanligtvis infaller detta i november. Loi Kratong brukar också sägas avsluta regnperioden, så kanske var det sista regnet för den här perioden som kom i dag. Loi kratong är som festhögtid att betrakta närmast som en sammanslagning av vårt nyår- och midsommarsfirande. Med andra ord inte bara fest utan också mycket fylla och bråk på vissa platser. Loi Kratong är också den högtid på året då flest ungdomar antas göra sin sexuella debut och dessvärre förekommer också ett stort antal övergrepp mot barn den här natten. Siffror pekar på att så många som 38 % av Thailands barn löper en stor risk att bli sexuellt utnyttjade under firandet.

I dag är det också nästan exakt ett år sedan jag stod i Norrköping och packade min väska för ett års vistelse i Thailand. Ett år, en evighet, tyckte jag då. Nu står jag åter och packar väskan, men denna gång för att resa tillbaka, vart tog det där året vägen, det är väl inte möjligt att det har passerat en dag i taget eller ...? Nåja, man brukar ju säga att har man roligt så går tiden fort och stämmer det måste jag ha haft väldigt kul. Nu är det alltså dags att ge sig av till Sverige åtmistone för något halvår, eventuellt längre. Hur har jag då upplevt det här året? Kul, intressant och allmänbildande är de ord som först kommer i min hjärna, men också små besvärligheter. Är man som jag, lite ensamvarg och van att leva för sig själv kan det ibland kännas lite jobbigt att helt plötsligt få en hel, vuxen, familj och en massa hundar att leva tillsammans med. När man dessutom inte förstår varandras språk blir det än värre. Naturligtvis är förhållandet även det omvända, här kommer jag, med en massa konstiga idéer, inklampande i deras liv.  Det här med språket är en besvikelse. Jag hade, när jag åkte en föresats att lära mig tala thai, men av det blev det inget. Det går alltid att ta sig fram med engelska, oftast finns det någon som kan åtminstone lite. Av bekvämlighet lär man sig alltså inte. Likadant med maten. Nog skulle jag väl kunna lära mig att äta lite starkare mat, men varför när man kan få mat som anpassats till europeiska gommar.

I morgon går jag resans sista golfrunda, det är faktiskt mitt telefonbolag som sponsrar mig! Fast därom vet de nog egentligen intet. Sedan blir det, tidig, avskedsmiddag med några av mina närmsta thaivänner, därefter bär det av till flygplatsen och via Istanbul till Sverige.

Därmed är det också slutbloggat, åtminstone för ett tag. När bloggandet återupptas och om det blir om Thailand eller något annat vet jag inte just nu. Om du vill ha information när jag får skrivklåda igen kan du skicka ett mail till pallebloggen@gmail.com och jag skickar dig en länk när skrivandet startar på nytt. Tills dess, tack för att du ville vara med på min resa, hoppas att du blivit lite nyfiken på Thailand och att du åker hit någon gång. Tro inte på alla negativa skriverier om Thailand man kan hitta lite överallt. I de flesta fall är de kraftigt överdrivna. Jag är inte något gott exempel att följa, men jag har gått både sent, ensam och onykter genom både Bangkoks och Jomtiens barkvarter och aldrig känt mig otrygg eller blivit antastad (om man nu inte räknar ett och annat förslag från barflickor och ladyboys som att bli antastad).  Ha det riktigt gott och om du själv börjar blogga, skicka en länk, det är du nästan skyldig mig.
/pälle

Demonstration

I dag, lördag är det demonstration i Bangkok. Om jag förstått det hela rätt är det en pensionerad arme-general som tröttnat på alla korrupta politiker och sagt att han skall fylla området utanför regeringsbyggnaden med likasinnade för att få regeringen att förstå att det måste bli en ändring. Regeringens första reaktion var att säga att det hela var olagligt, när man inte kom någonstans med den linjen kallade man in alla tillgängliga poliser och slog en järnring runt regeringsområdet, för att på så sätt förhindra demonstrationen. Det senaste jag hörde, i morse, var att polisen börjat använda tårgas mot de som ändå försökte ansluta sig. De flesta demonstranter antas komma från medel- och övre medelklassen. Många av mina thailändska vänner har sagt att de skall ansluta sig till demonstrationen. Själv har jag förskansat mig på Brittish Club i hjärtat av Bangkok. För att komma in här måste man vara medlem, Nim är, eller gäst, vilket jag är. Enda skillnaden mellan vad man kan göra som medlem och gäst är, så vitt jag kunnat utröna, att man som gäst inte kan betala. Här förekommer nämligern inga pengatransaktioner. Allt som kostar något och som utnyttjas, debiteras i stället medlemmen på en månatlig faktura. Efter att ha ätit en stadig brunch fotvandrar jag de cirka tre kilometrarna till Thaniya Plaza, ett mecka för golfspelare. Här finns allt att köpa som en golfspelare kan tänkas vilja ha, utom möjligen just det som alla eftersträvar, ett bättre handicap. Jag  strosar runt lite bland alla golfbutikerna, men det enda jag inhandlar är i vinbutiken, en flaska bordeauxvin att ha som present senare under kvällen. Vi, det vill säga några av de som är ute och demonstrerar och jag skall senare sammanstråla hemma hos en Österikisk affärsman för ett födelsedagfirande. Efter att jag inhandlat vinet slår jag mig ner på O´Reileys för att ta en öl innan jag återvänder till British Club för ett svalkande dopp i poolen och lite mat. På vägen tillbaka ser jag två motorcyklar kollidera. Det är en så vanlig syn att jag knappt reagerar längre, bara traskar vidare, samtidigt som jag konstaterar att det denna gång inte var någon fallang inblandad. Ett lätt regn faller och åskan mullrar lite avsides, kanske kan innebära att temperaturen inte blir allt för hög i dag.

Alla dagar är lördagar

I vart fall kan man tro det om man befinner sig runt Nana i Bangkok. Gatulivet präglas av handel, barer fyllda med öldrickande västerlänningar och Thailändska barflickor. Första filmklippet nedan är taget runt klockan sju på måndagskvällen. Del två är tagen 05.30 på morgonen dagen efter och lite längre ner på Sukhumvit (mellan soi 5 och 7) utanför mitt tillfälliga hotell. Jag har gått upp tidigt för att åka och spela golf. Frukostrestaurangen har inte öppnat, men jag lyckas få en kopp te, dock är hotell-lobbyn trång så jag tar min kopp och går ut på trappan. Jag har inte stått där mer än två minuter när en kvinna kommer och erbjuder sina tjänster. Klockan 05.30 på morgonen! Jag tackar vänligt nej och förklarar att jag inte har tid, jag skall åka iväg, förklarar jag. När skall du åka, frågar hon. Klockan sex, svarar jag. Då har vi trettio minuter på oss säger hon, kom vi hinner. Nej tack säger jag åter med ett leende. Skall du till flygplatsen, frågar hon. Nej, jag skall och spela golf. svarar jag. Jag kan följa med och hjälpa dig, säger hon. Jaså, spelar du golf? Nej, jag har aldrig varit på en golfbana i hela mitt liv (vilket bör innebära runt 30 år), men jag kan hjälpa dig, vi kan ha kul där på golfbanan vet du ,,,,,

 En stund efter att hon gått, kommer hon tillbaka, ger mig en kram och säger, jag skulle bara höra om du ångrat dig. Man måste beundra de här tjejerna, de har ett jäkla jobb och sliter dygnet runt, men glada och positiva är de alltid.

Inlåst

Jag befinner mig återigen i Jomtien för lite golfspel. Jag bor på mitt favorithotell, Chef@Home, som ligger längs Beach Road. Hotellet är litet, bara sex rum, men utrustat med en mycket bra restaurang och med väldigt trevlig personal. Jag har bott här flera gånger och alla, från rumsstäderskan till kocken hälsar glatt när jag kommer. Nu har man övergått till mellansäsongspris och jag betalar cirka 225 kronor per natt inklusive frukost. För några veckor sedan när jag var här, betalade jag 125 kronor/natt. Jag är som sagt var här för att spela golf, har nu två gånger kvar att försöka komma under 100 slag på Phoenix, men det verkar omöjligt. Eller omöjligt för mig skall jag väl säga. Broder Sten lyckas betydligt bättre, han har lagt sig stadigt på 82 till 85 slag och i går, måndags spelade jag med Trond och han slutade på 79 slag, medan jag, som vanligt låg mellan 100 och 110. Knäckande, men jag tröstar mig med att de har spelat längre och att det är deras hemmabana. Nu skall jag också försvara mig med att banan är ganska lång. Jag jämförde totala slaglängden med banan i Oskarshamn och det skiljer 903 meter! För det kan väl inte vara så att jag är en dålig spelare? Nej.

I dag, tisdag var det dock spelfritt så jag for i stället ut till drivingranchen för att öva lite på chippar och puttar och visst, det blev några slag med drivern också, bara för att det är så kul. När jag kom tillbaka hem till hotellet, tog jag en dusch och skulle sedan gå ut och handla lite småsaker. Då upptäckte jag att jag var inlåst. Dörren gick bara inte att öppna! Efter många försök med den trilskande dörren fick jag ge upp och ringa ner till receptionen. Det dröjde inte lång tid innan jag hörde folk på andra sidan dörren, de försökte öppna, men med lika klent resultat som jag hade haft. Efter en stund ringde de och bad så mycket om ursäkt, men de var tvungna att kalla in en låssmed och det kunde ta en liten stund innan de fick tag i någon. Nu led jag ju ingen större nöd, öl fanns i kylskåpet och jag kunde gå ut på balkongen och titta på strand- och gatuliv. När jag satt där och tittade hörde jag plötsligt en smäll, nere till vänster på gatan. Det var två fallanger på MC som körde in i en bil när de skulle köra ut från en soi 5 till Beach Road. Det verkade som de klarade sig med mindre blessyrer, men det skapade naturligtvis trafikkaos, för här är det inte riktigt som hemma i Sverige. Sker en olycka i Sverige försöker man ju skapa "fri väg" så fort som möjligt, så är det inte här. Om en trafikolycka sker låter man fordonen stå kvar på sin plats tills försäkringsagenten kommit och undersökt och det kan ta lite tid innan han kommer och under tiden får övriga trafikanter vackert vänta.

När jag tröttnat att titta på trafikolyckan vände jag blicken mot havet och tittade på en som åkte "fallskärm" efter en motorbåt. Det har säkert något namn, men jag vet inte vad det kallas. Hur som så följde jag fallskärmsfararen med blicken. Jag antar att personen i fallskärmen kan styra sin färd lite grann, även om motorbåten och draglinan är de som står för huvudparten av riktningen. Jag har i vart fall sett att de kan höja och sänka sin höjd genom att dra i ett par linor. Om det var personen i fallskärmen eller motorbåtsföraren som gjorde en missbedömning vid landningen vet jag inte, men plötsligt såg jag hur åkaren for rätt in i nedersta raden av solparasoller. Om han, eller någon annan skadades vet jag inte. Eller kanske förresten för just nu såg jag några stycken komma bärandes på en Thaiare som de sedan la på ett pickupflak varefter de åkte iväg.

Solparasollerna kräver för övrigt sin egna lilla berättelse. Stranden är inte så bred, kanske 25 meter, men lång, sex kilometer och nästan hela sträckan täcks av parasoller. De står så tätt att de i stort sett bildar ett tak över hela stranden, 5 rader av parasoller täcker i stort sett hela sträckan mellan Beach road och havet och under varje parasoll finns det två solstolar av den sort som går att fälla ner till liggläge. Det måste vara tusentals parasoller och därmed det dubbla antalet stolar. Varje kväll plockas samtliga parasoller och solstolar bort och transporteras, antar jag, till något förråd. Sedan på morgonen krattas stranden och jämnas till samtidigt som skräp plockas väck, varefter alla parasoller och solstolar sätts på plats igen. Man kan ju undra om det inte skulle gå att lämna allt över natten och slippa detta mödosamma arbete.

Nåväl, efter någon timma hörde jag åter ljud på andra sidan dörren och efter några minuter och till min stora glädje öppnades den. Jag var befriad! Låset byttes ut och nu verkar allt fungera utmärkt igen.Stort tack till låssmeden för även om det inte gick någon nöd på mig kan det vara lite påfrestande när magen börjar knorra och man sitter fast rakt över en gourmetrestaurang.

 

The Royal Barge Procession

Vi var en och en halv busslast som inbjudits till marinbasen för att äta lunch, dricka öl och vin, men framförallt beskåda "The Royal Barge Procession". Bussarna startades och med varningsblinkers på samt eskorterade av två mc-poliser som med hjälp av rödljus, sirener och armviftningar banade fri väg, bar det av genom Bangkoks gator, till marinbasen. Vi satt bänkade kring ett runt bord, på min högra sida hade jag Nim och "svärmor". På min vänstra sida satt en holländsk kvinna i 40-årsåldern och hennes man, sedan en engelsman och därefter en man, helt klädd i svart, sånär som på en gul slips, med en stor ful slipshållare i guld. Han hade snaggat hår, ljusblå ögon samt en näsa som knäckts och sedan läkt ihop snett. Om han sagt att han representerade ryska maffian, hade jag inte betvivlat sanningshalten för en sekund. Nu sade han inte det utan i stället "Where is the beer" vilket jag inte kunde ge besked om.  Vid sin sida hade han en dam helt klätt i vitt, även hennes hår var vitt och hennes hy så blek att om någon sagt att hon varit död i en vecka (skjuten av maffiakillen) hade jag inte betvivlat det heller. I sin totala färglöshet var paret de mest kontrastrika i hela sällskapet.

En halvtimma efter att maten intagits kom processionen nedför floden Chao Praya. Rodden börjar vid den kungliga kajen och slutar vid Wat Arun, skymningstemplet. Processionen har en 700 år lång tradition bakom sig, men den utförs enbart när speciella kulturella och religösa högtider sammanfaller. Under nuvarande kungens regim, som spänner över mer än 60 år, har den enbart genomförts 16 gånger. 51 traditionella båtar samt den kungliga ingår i processionen. Båtarna har i fören en navigatör, som med flaggor visar riktningen, därefter sitter roddare, sedan en takthållare, därefter "kajutan" med några gäster, sedan åter en takthållare och roddare. I aktern står två styrmän med vars en åra. Varje båt har 30 - 60 roddare, och tillsammans har de 52 båtarna, 2082 roddare. Den kungliga båten har en galjonsfigur som för mig liknar en sjöhäst, men båten kallas för svanen så det är väl fel, hursom, idag befars den av kronprinsen.

Trädgårdsarbete

Ämnet är väl så här i november att betrakta som "out of date", men jag tänkte ta upp det här med trädgårdsarbete lite. Låt mig med en gång göra klart att jag är ingen sådan där som gillar att påta i trädgården vare sig här eller i Sverige, så egentligen borde jag väl gilla den svenska vintern, då trädgårdarna ligger i träda. Trots min okunskap och mitt ointresse har jag snappat upp ett och annat om det här med trädgårdar. Jag vet till exempel att det för några år sedan, i Sverige, diskuterades ganska flitigt huruvida det avklippta gräset skulle ligga kvar eller räfsas upp. Vilken kategori tillhör du? Räfsare eller inte. I Thailand är frågan totalt irrelevant, här räfsar man inte gräsmattan, utom möjligen för att ta bort löv. Nej, inget räfsande, däremot sopar/borstar man gräsmattan varje gång den blivit klippt. Borstar av den typ som gatsopare brukar ha, används för ändamålet. Är man på golfbanan tidigt en morgon kan man få se grupper på 25 - 30 personer gå och sopa fairway, hål efter hål. men även hemmagräsmattan ges samma behandling. Lustigt kan vi från räfslandet tycka. En sak som är väldigt lustigt är också det här med blommor. Sådana som man sätter i vas, kallas väl snittblommor, eller? Dom dör ju efter några dagar, i vart fall hemma i Sverige. Nu skall sägas att jag inte tror att det som kommer gäller alla blomsorter, men jag har sett med ett par olika hur Nim nypt av blommor så att det blivit en liten "vårbukett" sedan när vi kommit hem, eller till och med efter några dagar, så har hon petat ner dem i jorden utan några större krussiduller och ta mig tusan, de slår rot och börjar växa så det står härliga till. I våras var det någon, antagligen Nims mor, som petade ner några papaya-kärnor i ett av trädgårdslanden. Där ståtar nu ett par, 3 meter höga, papayaträd som dessutom har frukt.

Kanske är det det varma fuktiga klimatet som gör att allt växer så fruktansvärt fort. Jag har försökt med den förklaringen när Nim påpekat att jag vuxit i omfång. Värmen och hettan har jag svarat med ett milt leende. Inte fullt lika vänligt leende har Nim replikerat med "för mycket öl och för lite rörelse. Ut och jobba i trädgården. Det gör nytta". Och ut i trädgården bär det , men nyttan måste starkt ifrågasättas, i vart fall skulle trädgården må mycket bättre av att jag höll mig därifrån. Mina rudementära kunskaper räcker inte så långt, så när ordern är rensa bort ogräset så åker allt väck både ogräs och eventuellt "bragräs". Enda fördelen jag kan se med trädgårdsarbete är att jag gjort mig väl förtjänt av en öl efter utfört arbete.  

Till Fredrik R.

Hej Fredrik, du har antagligen märkt det själv, att det håller på att gå fullständigt åt skogen. Det är väl därför du är så tyst kan jag tänka, för det är väl inte så att du är ute och jagar fruntimmer! Nåväl, i vilket fall som så har jag suttit här och funderat lite och jag har kommit fram till att det största misstaget nog var det här med arbetslinjen. Ingen kan väl på fullt allvar tro på de ideérna. När de dessutom presenteras utan något som helst bidrag i form av nytänkande (det kanske man å andra sidan inte kan begära av en konservativ) då går det som det går, det vill säga att det blir fiasko och nu är det snart dags för val igen, ack o ve. Men var lugn Fredde, jag har som sagt tänkt till lite, så här nedan får du, alldeles gratis, några förslag som ligger helt i linje med politiken. Jo, det är klart en liten gentjänst i form av jobbet som arbetsminister tar jag förstås som given. Må gott och hör av dig efter valet så drar vi igång.
/Pälle

 P.S. Om du saknar damsällskap kan jag nog fixa det också D.S.