Hem till byn, del II

Det är inte utan lite förväntansfull spänning som jag anländer till Fliseryd, visst, jag har gjort något kortare halvdagsbesök under de 40 år som gott sedan jag lämnade byn, men nu skulle jag vistas här i flera veckor. På något, helt orationellt, vis förväntar jag mig att tiden skall ha stått stilla, men det har den naturligtvis inte gjort, inte ens i hembyn. Jag känner igen det mesta, men personenrna som bor i husen nu är, i de flesta fall, totala främlingar för mig. När jag parkerar utanför, den numera enda, affären, ser jag ett bekant ansikte. Min gamla lek-, sedemera skol- och festkamrat Roland är på väg in i butiken. När jag själv kommer in, letar jag upp honom, går fram och säger, hej, jag kände igen dig ute på parkeringen. Han tittar på mig, blicken är totalt nollställd. Han har ingen aning om vem jag är och det är klart, han har åkt iväg för att göra sina dagliga inköp och spanar möjligtvis efter dagens extrapris, medan jag söker igenom anletsdragen på varje människa jag möter för att se om det är någon jag känner. Så fortsätter det, i stort sett ingen känner igen mig, undantagen är två. De å andra sida verkar inte alls förvånade över att jag är där, pratar i stället på som det var i går vi såg senast. Mycket är som sagt sig likt, men mycket är också förändrat och jag vet egentligen inte vad jag skall tycka. Skulle jag kunna tänka mig att slå mig ner här igen? Ja, kanske, jag trivs ju med platsen som sådan, men alla gamla vänner, många har flyttat och samtliga har naturligtvis byggt upp sig ett liv. Ett liv där gamla vänner från 60- och 70-talet knappast har en given plats. Det är dock oftast roligt att åka runt och se alla gamla platser och kanske träffa på någon man känner igen. Alla möten är dock inte så roliga. Inne på systembolaget i Mönsterås såg jag ett gammalt bekant ansikte, ej från hembyn. Hej, sade jag, bor du här nu. Han tittade på mig och jag fick förklara vem jag var. Hej, sade han, jag kände inte igen dig. Jo, fortsatte han, jag bor här, trivs bra. Det är fint att kunna gå ner till hamnen och sätta sig med en pilsner. Det märktes allt för väl att dagens ölkasse var långt ifrån den första han bar iväg. Han hade ju varit gift, hade hus, fru och barn, var en god yrkeman och hade ett jobb han trivdes med och han var alltid i gång med något nytt projekt. Hur kunde det bli så här, varför tog hans liv den vändningen. Jag står där och undrar, samtidigt som jag ser hans ryggtavla försvinna i riktning mot hamnen, i ena handen håller han redan dagens första ölflaska öppnad.

Midsommar

Så var man i Sverige och upplever ett traditionellt midsommarfirande. Med traditionellt menar jag, trevlig gemenskap, sill med gräslök, gräddfil och färskpotatis, öl, nubbe, samt det mindre trevliga, men näst intill oundvikliga, regn och kyla. Årets midsommarmat innehöll även mera, samt plussades dessutom på med thaimat, detta till den grad att den näst intill obligatoriska grillningen fick skjutas till framtiden, men den lika obligatoriska jordgubbstårtan orkade vi med. Stort tack till Jörgen och Gitte (som även var fotograf av fotot nedan) som stod för det hela, samt övriga närvarande som förgyllde helgen.

Förhoppningsvis skall resten av min sommarmånad i Sverige bli lika trevlig, fast mindre regn och färre mygg skulle uppskattas.

Hem till byn

Åkte till Muang Ake för en sista golfrunda med Nim och Sandy, innan jag, efter ett kort nedslag i Doha, åker hem till Småland på semester. Samtliga fem syskon kommer att befinna sig i hembyn samtidigt. Det kan inte ha hänt sedan 70-talet. Jag stannar i Sverige i fem veckor, varefter det bär av tillbaka. 

Här uppstår ett litet bloggbekymmer. Kan man blogga från Småland när bloggen beskriver sig själv som "Pälle bloggar från Thailand"? Tål att funderas på. Hur som skall det bli trevligt att träffa syskon och andra bekanta. Hoppas att hinna med många. Broder Lars ställer tjänstvilligt upp med bostad åt mig och det tackas det speciellt för naturligtvis. Nu skall inte övriga syskon eller bekanta heller för den delen, ta det som en inteckning för att de själva går säkra. Rätt som det är kan det hända att jag står utanför dörren med sovsäcken i famnen.   

Musik

I Sverige, inbillar jag mig, är gitarren det populäraste instrumentet att lära sig spela. Vilket det är här i Thailand är jag inte fullt säker på, men om någon skulle fråga mig skulle jag ändå tveklöst svara med namnet på ett instrument som vi sällan ser, eller hör, i Sverige. Detta trots att det är ett västerländskt instrument.

Om jag säger "When I'm cleaning windows", vet du då vad jag menar? Eller George Formby, säger det något? Du är ursäktad om du inte kan svaret. Till och med jag är egentligen för ung för att veta det, för det var väl på 30 - 40-talet han var som mest populär med sina humoristiska och lite dolt småfräcka visor som han sjöng och där han också ackompanjerade sig själv på ...
Ukulele!
Jag vet inte varför ukulelen är så populär i Thailand, men det är den. Det finns flera musikaffärer som enbart säljer ukulele och går man in i en bokhandel och tittar bland musiklitteratur, hittar man minst ett 20-tal olika kursböcker som behandlar ukulele-spelande. Grannens son har en och jag hör honom öva på kvällarna och även på dagarna, när han inte är i skolan. Jag frågade honom en gång om ukulelen och han berättade att han även hade en gitarr, men att ukulelen var roligare att spela på. Kanske något för svenska kommunala musikskolor att ta upp, undervisning i ukulele, fast svenska barn törs nog inte ens tänka tanken att spela på fyra strängar. Ingen har ju blivit idol på det de senaste 70 åren.

Marknadsbesök

I dag blev det en utflykt till Sam Chuck, en stad cirka två timmars resa mot nordväst, från Bangkok räknat. Det var marknaden som var huvudattraktionen. Det är en sådan där "allt-möjligt-och-lite-till-marknad". Inte alls så stor som till exempel Sunday-market, men mycket väl värd ett besök. Marknaden hålls i den gamla delen av staden och husen här är mer än 100-åriga trähus. Hela området ingår i FN:s världsarv.

Priserna här är betydligt lägre än på marknaderna i och runt Bangkok, kanske för att turisterna inte hittat hit ännu. Jag såg faktiskt inte en enda västerlänning. Vi stannar och äter i en restaurang i ett av de gamla husen. samma lokal fungerar både som kök, restaurang och någon form av förråd. Alla möjliga saker finns förvarade runt omkring oss och när jag tittar mot ett avskilt hörn ser jag spindelväven hänga tjock och dammig som i den värsta skräckfilm, men maten var utsökt och det var ju den vi var där för att avnjuta.

Sportlördag

Även om jag inte är det minsta sportintresserad har jag ägnat lördagen åt sport. Det började redan klockan två på morgonen, med Sveriges match mot England. För min del stod en back öl på spel i en vadslagning med engelske vännen Phil.
På förmiddagen hamnade jag, mer eller mindre av en slump, på ett annat sportevenemang. Sångtävling! På en stängd marknadsplats hängde ett 40-tal fågelburar med en för mig okänd fågelart, stor som en gråsparv ungefär. Runt dem stod ägarna, enbart män, och två domare cirkulerade utmed burarna samtidigt som de pekade än åt vänster, än åt höger och efter en stund bestämde sig för den ena eller andra riktningen. Vad jag förstod tävlade de fågel mot fågel så att säga. Varje match varade cirka en minut. På en högbent pall stod en vattenfylld plexiglascylinder och samtidigt som tidtagaren blåste i en visselpipa släppte han ner en perforerad metallskål i cylindern. När skålen nådde botten av cylindern blåste han igen och den matchen, eller var det kanske ronden var över. Ägarna till de fåglar som just tävlade försökte med rop och fingerknäppningar att få just sin fågel att sjunga extra vackert, högt, antal drillar eller vad det nu var som bestämde vem som segrade. För mig verkade det lite slumpmässigt. Fågeln kunde ju vara upptagen med något annat just när den kom in i tävlingen, mumsa på en fluga, kolla omgivningen, putsa fjäderskruden eller vad nu burfåglar sysselsätter sig med när de inte sjunger. Det var inte direkt någon publiksport, förutom ägarna och de två domarna var det bara jag som följde evenemanget, men ändå, tiotalet meter från tävlingsplatsen fanns det ett par stånd där det såldes tillbehör, böcker och månadsmagasin som enbart behandlade dessa fåglar och tävlingar med dem, så det kan ju inte vara helt unikt.

Väl hemma igen slängde jag mig i soffan och tittade på rugby, Irland mötte Nya Zeeland. Innan matchen ställde lagen upp, ansikte mot ansikte och framförde något som såg ut som en blandning av infödingsdans (får man säga så nu för tiden?) och vikingastrid, framfört av  ilskna gorillor. Testosteronet och adrenalinet formligen sprutade från spelarna. Om jag hade svårt att förstå reglerna i förmiddagens sångtävling är de för rugby, om möjligt mer höljda i dunkel. Man får inte ta strypgrepp, har jag förstått, men resten? Det gick inte att låta bli att tänka tillbaka på nattens fotboll. Hur hade de stora stjärnorna stått sig här, de som faller och ligger och gnyr om en fjäril släpper en fjärt inom närområdet. Rugbyspelarna som kom till intervju efter matchen hade spräckta läppar och ögonbryn. Blåtirorna lyste lika mycket som tillfredsställelsen i det vinnande lagets (Irland) leenden, men aldrig att man såg någon gnälla eller ligga och beklaga sig. Men nu har jag fått nog av sport för ett tag tror jag.

P.S.
Golf, på min nivå, vid min ålder och i det här landet, är som alla vet ingen sport. Bara en ursäkt för att få umgås med unga vackra kvinnor. Dock väldigt Platoniskt skall kanske tilläggas.
D.S.

Fläckfritt

Darling, ropade Nim och fortsatte, vi har ju lite färg kvar sedan renoveringen. Du skulle väl kunna måla över den där fläcken i badrummet. Visst svarade jag, visa mig bara vad det är du vill ha målat. Nim visade och jag sa, men det är ju inte samma kulör. Det gör inget sa Nim, måla över bara. När det var klart ropade jag på Nim. Kom och titta nu om det är som du vill ha det. Du har rätt svarade Nim när hon inspekterat mitt arbete. Det där blir inte bra. Du får måla om samtliga väggar, det är ju inte så mycket fortsatte hon tröstande, det mesta är ju täckt med kakel. Men, sade jag, det är ju inte bara att måla, det måste plockas undan och rengöras och ... Utmärkt ropade Nim och klappade händerna av förtjusning. Ta den tid du behöver, tänk inte på mig, jag åker till Future Park och shoppar samt tar lite massage. Puss puss.
Hur gick det här till tänkte jag, samtidigt som jag satte mig i soffan där labradoren Junior redan låg utvräkt. Han har tagit för vana att alltid lägga sig i soffan så fort matte lämnar huset. Du har det bra du, sa jag, du bara ligger och vräker dig och ingen förväntar sig något annat. Du pratar som du har förstånd till, svarade Junior. Jag kan till exempel inte äta när jag vill eller gå ut när jag vill och då har jag  inte nämnt det här med tikar. Ändå, fortsatte jag, det finns massor av människor som har det mycket sämre än du. Och det finns massor av hundar, samtliga jag känner när jag tänker efter, svarade Junior som är klokare än du. Är du medveten om att man i det här landet anser att den människa som inte skött sig återföds som hund, då kan du ju tänka dig vilket liv vi har. Intressant, svarade jag. På vilket sätt misshagade du, för att återfödas till en fet labrador? Det har du inte med att göra, men om det finns någon rättvisa här i världen återföds du till katt här på gatan, då skall du få igen för att du kallar mig fet. Gå iväg nu, du stör mig, dessutom har du jobb att utföra. Kan man återfödas som katt, frågade jag nyfiket. Men Junior sov redan så det var bara att gå iväg och börja jobba.